söndag 23 december 2012

Olika falla slantarna

I dagens, eller rättare sagt gårdagens hbl fanns en artikel om en man med invalidpension. Om hur han ibland måste lämna räkningar obetalda och hur det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Jättebra att man skriver om sånt. Tycker jag. Men. Ändå var det något som fick min glögg att fastna i halsen.

Nämligen. Hans pension. Den var 1800 euro efter skatt. Så mycket har jag aldrig förtjänat. Aldrig någonsin. Och då har jag ändå jobbat sedan jag var 14. Jag har fyra yrkesutbildningar i bagaget och en massa andra meriter. Normalt arbetar jag kanslitid men därtill ofta kvällar och veckoslut. Utan extra ersättning, förutom ledig tid. Och den måste jag anhålla om.

Så. Jo. Glöggen fastnade i halsen. Och där kommer den att sitta hela julen. Ja. Kanske hela mitt liv. Och läser jag ännu en gång en kommentar på radio Vegas sidor om de höga lönerna i staden så spyr jag.

Nå. Blir väl av med glöggen ur halsen då i alla fall. God jul!

lördag 22 december 2012

Nöden har ingen lag

Det blir ingen jul utan svärmors vitlöksströmming. Om vi inte firar med dem lagar jag den själv, även om den förstås aldrig blir riktigt lika bra. Så också i år. Var det m-e-n-i-n-g-e-n.

Men strömming fanns inte mer att få. Varken igår eller idag. Varken i K, S eller Lidl. Inte heller i frysdiskarna. Och inte på torget.

Nå. Man tager vad man haver. Vi får se hur det smakar med inlagd vitlöksabborre. Återkommer.

Bland alla julsånger

Detta har jag nynnat på hela dagen. Inte var den ju så tokig, säg?

måndag 17 december 2012

Fast pappa har rätt

Om man skall vara lite petig. Så är det ju nog lite irriterande att man slänger sig med italienska, latin och korta tyska fraser medan resten av filmen går på amerikanska.

Och sen en petitess. I bakgrunden hemma hos Leopold händer en tavla av hans son. En tavla som bevisligen målats efter Mozarts död.

Allt kan ju inte vara perfekt.

söndag 16 december 2012

Voca me

Firade min examen på bästa tänkbara sätt. Drack skumpa och tittade på Amadeus med mina söner. Och jag är så glad över att jag klarade av att spara filmen tills de blev tillräckligt stora för att sätta ordentligt värde på den. Nu är vi snart tre nördar i familjen. Lillisen får vänta ännu ett tag. Mannen i huset har inte hört någon viska voca me ännu. Även om han sett filmen. (Antagligen sjunger dammsugaren nuförtiden ett allt för överröstande confutatis.)

Jag var lite lite orolig för att de inte skulle palla min favoritfilm. Att den eventuellt skulle vara långtråkig för två sisådär tioåriga pojkar. Men hur skulle den kunna vara det? När man tänker efter. Den har ju allt. Allt allt allt! (Utom boring action, då). Och i directors cutten har den ännu mer. Lite för mycket mer. För två tioåriga pojkar och deras mamma, lite för mycket. Herregud! Tissar. Tissar! Hade glömt dem. Kan ju inte den versionen utantill eftersom jag sett den bara en gång tidigare. Lite fräscht faktiskt med 20 minuter nytt material. Har du sett den, lillebror? Tissar! Herregud vi skulle ha kreverat där på Renlavsvägen om vi sett den versionen. Med tanke på hur mycket vi garvade åt den nakiga gobben i sinnessjukhuset. Översättningen är också en annan. Dålig. Saim sick.

Insåg att filmen format mig mer än jag förstått tidigare. För, som sagt. Den har allt. Mies, musiikki ja murha. Så var sloganen. Då det begav sig. Men det var ju bara en lite del av det hela. Musik. Ja. Absolut. Hela regin bygger ju på musiken. Skulle vara intressant att veta hur man gick tillväga. Helt tekniskt alltså. Det normala är väl att man målar filmen med musik. Inte att man målar fram en film ur musiken. Det är musiken som gör den så stark. Lämnar inte en minut död tid även om den är tre timmar lång. Som Discodancer uttryckte det:

- Amadeus känns inte lång alls. Fast Willow är mycket kortare känns den som fem timmar lång.

Hur låter denna scen då? En man ligger svettig och blek i sin säng och dikterar notskrift åt en annan. Precis. Boring. Men det är det ju inte alls! Bland de mest spännande man nånsin sett. Nästan fem minuter lång. Den scenen borde varje teorilärare visa sina elever. Allt faller på plats i den. Man förstår hur partituret hänger ihop.

Men det är ju inte bara musiken. Det är historia också. Det är dräkter. Det är möbler. Det är ådring, marmorering. Fejk och äkta. Det är film. Det är teater, Det är opera. Det är scenografi och rekvisita. Det är regi. Och operaregi. Det är känslor. Det är kärlek. Det är spänning. Det är hat. Det är avundsjuka. Det är gudomlighet. Dyrkan. Avgudan. Tro och icketro. Det är fantastiska skådespelare. Med speciella utseenden. Inga barbiedockor alls. Och detaljer. Detaljer bland statisterna. Det är mat. Det är helstekt tjur. Det är capezzolo di venere. And if you don´t come out we will leave nothing to you! Open the door now!

Paprika funderade över klustret då Salieri faller bakom lykta dörrar. Hur man kommit fram till just det. Använde man sig av en speciell klustermaskin? Eller är det komponerat? Discodancer fascinerades mest över förmågan att kunna höra musik endast genom att läsa partitur. Det kan han inte. Ännu.

Och så diskussionen om alkoholen och kändisar. Hur man kastar bort allt. Så där bara. Fast man är ett geni. I vissa scener hejar man på Mozart. I andra på Salieri. Det var nytt för mig. Att man kan heja på Salieri. För att Mozart är så huvudlös. Och vårdslös. Och slarvig. Fast han är ett geni.

Men i killarnas huvud saknas ju ljuvlighetsaspekten. Den som då det begav sig var den allra största i min tweenieskalle. Och det kan inte hjälpas. Tom Hulce är fotfarande ljuvlig som Wolfie. Även om jag vid det här laget kan se att F. Murray Abraham absolut var värd sin Oscar.


onsdag 12 december 2012

Julklappar

Då det gäller julklappar var det två saker jag hade svårt att förstå då jag var liten. För det första att de vuxna fick så få julkappar fast de hade varit snälla. Och för det andra, vilket var ännu mer konstigt, att de vuxna verkade nöjda med sin lott.

Mina barn har visat samma frågande ansikte. En jul började Paprika nästan gråta för att hans föräldrar knappt fått något annat än en moccamaster. Själv var jag mer än nöjd. Precis det man ville ha och ingenting annat. Ingenting som skulle samla damm på hyllorna eller något som kändes som bortkastade pengar.

Men julkappandet är nog så svårt. För det är ju roligt att ge. Men väldigt sällan hittar man den perfekta presenten. Alla har allt. Och det de inte har kan man inte köpa för man vet inte exakt. Exakt storlek, eller exakt nyans eller exakt minneskapasitet. Eller sen tänker man att personen i fråga redan har saken i fråga. Böcker till exempel. Varje år väntar jag med att köpa de böcker jag vill ha från årets skörd tills efter jul. För att om ifall jag får den. Och inte köper jag böcker åt mina nära heller. För att ifall de redan köpt den. Och inte kan man fråga heller. För då är det ingen överraskning.

Nej huj, så svårt. Men några paket måste ju de vuxna få. För barnens skull. Vi får väl byta kaffepaket och bykmedel med varann i år igen. Om inte den PERFEKTA julklappen dyker upp. Hittar man den perfekta så gör det inget om den är lite dyrare. Då kan man ju kompensera för de år man inte lyckats hitta något alls.

tisdag 11 december 2012

Tiderna förändras. Eller sen tydligen inte.

Hur känner man igen en kung?

Han har slips.

Enligt systersonen, tre bast.

Systersonen skulle vilja ha prinsar och kungar att leka med. Som motvikt till alla prinsessor som hans syster översållas med. Men de lyser med sin frånvaro. Nu senast på smartiesgodisrören. Det fanns prinsessor och bilar att välja mellan. Inte en enda prins. Det fanns Musse och Mimmi Piggar också. Men ingen prins.

Det är så trist med dessa könsuppdelningar. Och alla andra delningar. Allt är så likriktat. Då mina pojkar var små var det Spiderman och Batman. Överallt. Överallt. Överallt. Nu finns de mest på rea. För nu skall man köpa Blixten Mcqueen eller Hello Kitty. Eller disneyprinsessor. Allt annat får man leta efter. Det är otroligt att vi vuxna går med på att KÖPA leksaker som fungerar som REKLAM för Disneyfilmer. Det är helt sjukt. Det handlar ju inte om att EN unge blir betuttad i någon viss figur och att föräldrarna väljer att köpa just den åt hen. Nej. Alla ungar skall nämligen ha sin beskärda del av krääsät. Tills nästa film kommer. Då skall krääsät slängas bort och alla skall få den nya filmens dito. I allt från pennor och gummin, MacDonaldskrääsä och mjukisdjur. Skolväska, sockor, younameit.

Men tänk om man råkat se hujedamej en GAMMAL Disneyfilm och skulle vilja ha, låt säga en Pocahontas? Eller en ännu äldre? Vem har sett en Pinocchioleksak nånstans? Eller en Dumbo?

Och Spiderman och Batman? Hur lämpliga är de som leksaker? Då ungarna ännu inte har ålder att se filmerna? Hur sjukt är inte det?

Om det här könsneutrala ännu. Man blir riktigt beklämd då man läser kommentarerna till Husis artikel om könsneutrala leksakskataloger. Huj. Tänk att man ännu i denna dag är så rädd för att barn skall välja fel leksaker om de får välja själv? Vilka hemskheter kan det leda till? Att alla flickor blir massmördare och alla killar blir homon? Konstigt nog blir inte alla killar massmördare fast de får leka med vapen. Vapnen kunde ju med fördel tas bort från alla leksakskataloger. Forever and ever.

Det blir aldrig aldrig städigt

Hur länge jag än sitter och läser inredningstidningar blir det ändå inte städigt i vårt hem.

torsdag 6 december 2012

Våga sjunga fult

En annan sak som är väldigt svårt då det gäller sång är att våga sjunga fult. Då man är uppvuxen med att sjunga i kör och att inte få sticka ut. Att vara en stämma bland många. Inte höras. Men ändå sjunga ut. Sjunga bra. Sjunga fint. (Lucia, Lucia. Helighet, Salighet)

Men ibland är fult bättre än fint. Och vad är fult? Och vad är fint (Lucia, Lucia. Helighet, Salighet). Ta till exempel bulgarisk damkör. (Lucia? Lucia?) Eller strupsång (Helighet, Salighet. Julkyrka?)

Det håller väl lite på att ändra. Men en vanlig västerländsk kör som skall sjunga gospel är ju redan ett problem. Oftast. Stela som pinnar står de där med noterna framför näsan. Dirigenten ber kören röra på sig. Ett steg åt höger. Ett åt vänster. Klapp. Stelt. Hårt. Pressat. Klap.

Att våga släppa kontrollen. Våga testa. Släppa loss. Våga sjunga lite fult för att lära sig att sjunga vackert igen. Vackert på ett annat sätt.

Då körsångaren skall göra teater kan det bli riktigt svårt. Att försöka sjunga falskt på flit. För att DET SKALL VARA FALSKT på just det stället. Men körsångaren VILL inte. KAN inte. VÅGAR inte. För TÄNK om. Tänk om någon tror att man sjunger falskt i misstag. I och för sig är det faktiskt jättesvårt att sjunga falskt på flit. I misstag går det bra mycket lättare.

Men att våga sjunga fult då? Inte lika SVÅRT SVÅRT som att sjunga falskt på flit. Men ack så SVÅRT ändå. Hur sjunger man tillräckligt fult för att folk skall förstå att det är på flit? (Salighet Helighet. Lucia Lucia. Amen. Amen Amen.)

tisdag 4 december 2012

Trender och mode

Visst är det kiva med trender och mode. Sådär lagom lite i alla fall. Men mest är det ju nog störande. Dagens mest störande handlar om duschhyllor. Varför skall de vara så smala att schampo-flaskorna inte vill hållas på dem? Jo för att det är snyggt. Enligt trenden. Inte för att det är praktiskt och välfungerande. Och vad är det med alla rostfria duschhyllor? Rostfritt som ändå inte är rostfritt i det långa loppet. Utan måste bytas ut om ett tag. Väldigt ekologiskt.

Mode är ju också väldigt störande. I färgval har det blivit bättre sedan jag var ung. Då fanns det knappt andra färger än pastell för unga och mörkblått och beige för vuxna. I beige ser jag ut som en pizzadeg. I mörkblått ser jag ut som ett lik. Men nu finns det tackochlov färger att tillgå. Ibland. För till hösten är färgerna brutna. Nix nej för mej.

Men värre är det med tillskärningarna. Varför skall alla ha samma snitt även om det inte passar kroppsformen? Ibland kan snygga smala tjejer se ut som lönnfeta hösäckar bara för att de har moderiktga kläder på sig. Moderiktiga, men med en modell som inte råkar passa just dem. Och vad är det med alla vida halshål och trekvartsärm? Jo visst. Hur snyggt som helt. En vårdag i Paris. Men inte i den snöiga nord. Det blir ju ändå inte snyggt att vira in sig i halsdukar som täcker den fina halsringningen. Halsdukar som täcker nästan.

måndag 3 december 2012

Våga vara sopran

Varför finns det sådan mystik kring höga toner? Är det något vi lärt oss i skolan? Att det är något fint med att kunna sjunga högt? Och varför i så fall? Det handlar ju om hur man råkar vara skapt. Visst kan man tänja på stämbanden med lite träning. Men grundrösten är man ju ändå född med. I skolan och i ungdomskören sjöng jag alltid alt. Inte för att jag egentligen var alt, utan för att jag kunde hålla en stämma. Då jag sökte in i Serenakören fick jag bli andra alt. För det fanns för få andra altar och jag kom tillräckligt lågt.

Och det var ju super. Man breddade sitt register ganska bra. Och lärde sig hålla stämmor. Vilket jag märkt att alla sopraner inte kan. För de är inte vana att sjunga annat än melodi. Medger att jag själv också blivit sämre. Åtminstone på att improvisera stämmor nedåt. Att hojla nån ters ovanför melodin går däremot ganska lätt.

Men det är något mysko med den där sopranbilden. Eller är det bara jag som tänker så? I så fall är det ju  helt sjukt. För. Jag är extremt hög sopran. Jag vet det. Ändå fegar jag ur. Alltid alltid alltid. Jag är ingen solist. Men ibland sjunger jag nu nånstans ändå. Något bröllop eller begravning eller så. Och jag fegar alltid alltid ur. Kör safe. Tror jag. Men det är ju bara urbota dumt. För min röst låter ju inte alls bäst i något mellanläge. Utan högt. Men sen finns där nån konstig jantelag i mitt huvud som säger att det nog är bäst att sjunga en lägre tonart. Att folk kanske bara tycker att man hojlar om det är för högt. Eller att nån tror att man tror att man är något. Herregud så sjukt! Mänskan är en invecklad sort. Så är det bara.

torsdag 29 november 2012

Isländsk julmusik

Fastnade i isländsk julmusik då jag letade efter lite nordisk klädinspiration. Och jå. Jag sväljer alltid isländska med hull och hår. Men det är något annat också. Som rör vid en sträng i mitt finlandssvenska hjärta. Nämligen. Det är inte så glättigt och glansigt som det rikssvenska. Men inte heller så dystert som det finska. Utan något mitt emellan.

Här några exempel. Har bara en invändning och det är att en del sånger känns aningen för slipade. Å andra sidan klappar mitt eurovisionshjärta för den delen av musiken.

Jólakvæði
Frostrósir (loga á ný)
Hugurinn Fer Hærra

onsdag 28 november 2012

Mamma, har du tänkt på det här:

-De som leker tuffa är alltid töntar. Fast den som vågar vara en tönt är egentligen tuff.

Ibland tycker jag att mina barn är så kloka.

Bergsbestigning

Har bestigit klädberget igen. Hur kan en liten Kotte växa så otroligt snabbt? Det är knappt två månader sedan vi hämtade hem mängder av kläder från kusinerna och nu är en del av dem redan för små. Igår fick jag äntligen sorterat. För små, för stora. Mellan. Mellan mellanbarnen. För flickiga för pojkiga. Och snipp snapp snut så hade jag ett högt torn med kläder som skall tillbaka till kusinerna.

Vad glada de skall bli av lite fler flyttlådori sitt nya hem.

tisdag 27 november 2012

Vakuum

Varför skrivs vakuum med två u?

Vaku um, liksom. Är det på flit? Som om uu-en suger ut all kraft? All luft?

Varför uttalas det ändå inte med två uu? Vakuum.

Var blev det fel? Vaakum. Eller Vaakkum. Om man talar som en ring treare?

Ekot som förstärker tystnaden

Vad hände?

Det blev tyst.

Slutade skriva. Det blev tyst.

Slutade läsa. Det blev tyst.

Slutade sjunga. Av nöden. Det blev tyst.

Men tankarna virvlar ännu. Det blev inte tyst. Jag kommer inte till ro. Inte till advent. Det blir inte tyst. Å andra sidan är det en vecka kvar. Sen kanske det blir tyst.

Om. Om det blir. Tyst.

Men dammet. Det är inte tyst. Det virvlar. Försiktigt. Men inte riktigt tyst. En rörelse måste ju ha ett ljud. Även om jag inte kan uppfatta det. Fatta det.

Dammsugaren är inte heller tyst. Därför kan jag inte använda den. Den är inte tyst.

Vädret skriker därute. Försöker locka mig. Men jag vill inte. Vill inte höra. Vill inte höra veden som gnyr om att den vill in. Vill inte höra vagnen som lockar utan hästhovar.

Jag vill att det skall vara tyst. Men tyst på rätt sätt.

Kyrkpressen kommer först om ett par dar. Den är ganska tyst. Lagom tyst. Snart kommer den inte alls. Då blir det kanske vakuum i tystnaden? Borde kanske gå i kyrkan? I en tyst kyrka. Fast där kan jag ju inte hålla mig. Ekot. Manar. Lockar. Vägrar vara tyst.

Förresten ganska intressant det där. Ekot. Som förstärker tystnaden.

lördag 24 november 2012

Nya utmaningar

Jeg ble så inspirert.

Vet inte varför jag tänker det på norska. Finns ingen orsak, nämligen.
Men härligt. Nya utmaningar. Visuella sådana.

Tänker Ebenholz. På tyska. Tänker hud så vit som snö. Tänker blod. Varmt sådant. Och Guld. Vet inte, men jag måste få med guld. Absolut guld.

Guld och svart. Ringar. Guld. Sagan. Ringen. Guld. Är det därför? Ringen?

Tänker Maelstrøm. Tänker Glasblåsarens barn. Tänker glas. Tänker ljud. Tänker tystnad.

Och svart. Svart som ebenholz.






torsdag 22 november 2012

Chänslan

Som en fjäril på en sommaräng ser jag dig. Så flyg inte iväg. Är du rädd om det du har så ska du stanna kvar.

söndag 18 november 2012

Snart premiär


I hennes skinn är en nyskriven minimusikal av Monika Fagerholm. Den är skriven för vokalensemblen Nonette och för skådespelare Sixten Lundberg. Sixten står både för regi och för de manliga rollerna i pjäsen, medan Nonette står för sångerna och tolkningen av Rita.

Pjäsens huvudperson Rita är mitt i livet och hennes man Nalle är stundtals ganska konfunderad. Rita är också konfunderad. Det drar ihop sig till tio-års bröllopsdag och överraskningsfest.

"I mitten av livet befann jag mig i en stor skog. Jag är trettiofem år gammal. Och Nalle. Vi fyller tio år. Så länge har vi varit gifta. Min silverfärgade klänning hänger i garderoben som en mumie. Ett monument. Jag vet inte. Allt känns plötsligt - så tomt. Ibland har jag en känsla av - ja att jag glömmer bort. Att jag glömt något. Eller: att jag har tappat nånting. Som man tappar ett minne. Man går ut och ner till kiosken för att köpa tidningen och kommer aldrig tillbaka - Gå ur sitt skinn. Det finns så mycket längtan."



I hennes skinn har premiär den 20 november på Kulturhuset Karelia i Ekenäs. Pjäsen spelas sedan tio gånger mellan Borgå och Kimito.

Läs mer på www.nonette.fi

fredag 16 november 2012

Hjälp en dinosaurie

Andra mänskor lär titta på tv via nätet nuförtiden? Själv är jag saå gammaldags att jag blir störd på att Dallas kommer kl 21.00. Det skall börja 22.20. Tur att de hållit sig till fredag i alla fall.

Att sånt. Hursomhelst har jag nu missat en massa program medan jag slutfört mina studier. Så jag har funderat på att kolla dem på nätet. Men hur gör man? Hur hittar man vad man vill se? Finns fyrans program nånstans?

Nära vänner

Facebook föreslår vänner som jag kunde ha som nära vänner. Först tyckte jag att det listades upp väldigt otippade namn. Folk som jag knappt umgås med alls. Tills jag insåg. Det som jag insett redan för länge sen. Egentligen.

Att. Mina vänner på fb är helt andra än de IRL. De som är mina bästa vänner på riktigt kommenterar jag knappt på fejan. Gillar kanske lite. Ibland. Men de skriver ju sånt jag redan vet. Om dem.

Men sen. De här andra. Lite mer halvbekanta. Intressanta. Med liknande intressen som en själv. Med liknande humor. Men som inte visar det utåt. Eller åtminstone inte åt mig. Gamla skolkamrater man inte kände. Men som man på något sätt gillade. För att det fanns något under ytan. Som man bara anade. Då. Men som kryper fram på fb. Galghumor eller ironi. Sånt som inte odlades i högstadiekorridorer. Antingen var man underlig. Eller så var man tyst. Helt fantastiskt att hitta nya gamla bekantskaper så här. Även om fejset annars är ganska trist och likgiltigt. Eller sen ytliga bekanta. Eller bekantas bekanta. Som visar sig vara väldigt lika en själv. Som träffar spiken i varje kommentar. Som man gillar. Eller skrattar åt. Med.

Men sen. Igen. Att träffa dessa IRL. Så konstigt. Vad har man att säga? Det gemensamma är virtuellt. Allt är sagt. Så snopet. Så konstigt. Så overkligt. Bisarrt.

torsdag 15 november 2012

Probenicid

Ett citat ur Marcus Lindqvists blogg Höghöjdsläger fanns i dagens Hbl:

"Ifall Helminen kan påvisa att han fått i sig probenicid via kontaminerat kött och det börjar komma fler motsvarande dopningsfall måste idrottarna faktiskt börja tänka sig för vad de stoppar i sig – inte bara när det gäller kosttillskott och medicin utan rentav när det gäller basföda."

Tycker något rimmar illa här. Det är väl inte idrottarna som skall kolla vad de stoppar i sig. Utan bönderna som skall kolla vad de stoppar i djuren.

Upp och ner

Att studera som vuxen har sina sidor. En av dem är att dygnet blir upp och ner eftersom allt skrivarbete måste ske på natten efter att det blivit tyst i huset. Åtminstone är det så för mig.

Nå. Nu är allt skribblande slut. Men nu kan jag inte sova den här tiden på dygnet mer. Najs.

tisdag 13 november 2012

Trötta röster

Sopran i arla morgonstund. Not nice. Have mercy.

Radio del 1
Radio del 2

lördag 10 november 2012

Mår illa

Det värsta med att vanligtvis inte äta godis är de gånger man ändå gör det. De gånger man får för sig att köpa en påse karkki som man gjorde förr. Och äta upp den. Även om man väljer en riktigt liten. Att man kan må så illa av socker. Och det konstiga i att man förr inte mådde dåligt av den alls. Bara ville ha mer.

fredag 9 november 2012

Fin

Igen en gång tänker jag att jag vill ha råd att köpa konst som gåvor åt folk. Sådär annars bara.

Skönt att inte vara den enda som tröttnat

Ikalainen skriver om marrase.

Less is so jävla mycket more

I måndags var det då dags att utnyttja elvaåringens födelsedagspresent. Det var höga förväntningar och spänning i luften. En spänning som långsamt rann ur och förvandlades till besvikelse.

-Mamma, jag tycker inte om det här. De är jättebra men det är så dåligt organiserat.

Och jag förstod honom så bra. Det fanns ingen dramatisk båge, allt var bara konst på konst på konst. Då de åttonde gången hängde i trapetser tyckte man nog att man kunde den konsten. Hur bra de än gjorde det. Och jag tyckte det var orättvist mot konstnärerna. För de kom inte till sin rätt.

En halvnaken kvinnlig cellist fick (den manliga) publiken att jubla. Hade de busvisslat åt henne om hon hade haft kläderna på och spelat ett mycket mer krävande stycke under Ekenäs Sommarkonserter? Don´t think so. Försökte komma över tanken och intala mig själv att show är show. Att det bara är jag som är tråkig och stiff. Men den fastnade nog lite i halsen. För inte fick hon credits för att hon orkat öva sina celloläxor under barndomen utan för att hon var avklädd. Ett sexobjekt. Som också kunde spela cello. Bra till och med. Men det kunde lika gärna ha kommit från band. Folke Forsman är inne på samma linje i onsdagens Hbl i Impulstexten Har du sett en konsert?

Det enda som egentligen berörde under hela showen var Michael Jacksons musik. Den förde framåt. Men också den hade de klippt och skurit i. Allt för att inte trötta ut publiken. Kändes som om man skulle ha behövt en dos ADHD för att hänga med. Tanken blev avbruten hela tiden. Men kanske det bara är jag och elvaåringen som är för tröga. Lillebror och pappan tyckte nog bättre om det hela.

Efter pausen blev det tack och lov lite mera dramaturgi. Stundtals riktigt bra. Också elvaåringen var nöjd då vi åkte hem. Fast om han skulle välja skulle han hellre se Aladdin på Alexandersteatern på nytt. Och det skulle jag nog också välja. Helt klart.

Det enda riktigt positiva jag har att säga om showen var att jag för första gången såg Michael Jackson som en man. Inte en androgyn person. Inte som en pojke. Inte som ett eget väsen. Utan som en man. Även om han inte var avklädd. Även om han inte ens fanns med på riktigt. Kanske det var det som var pointen?


torsdag 1 november 2012

Självdestruktivt beteende

Kan man kalla det så då man klämmer igenom örhängen med våld? Så det börjar blöda. Min kropp är tydligen en mästare på att läka sig själv. Varje gång jag skall ha i örhängen har hålen vuxit fast.

Fi-fi-fi-fi-fi-fi-fi-fi-finlandssvensk

Om att officiellt bli finlandssvensk.

onsdag 31 oktober 2012

Valfinansiering

Det är ju verkligen inte roligt för henne men ändå gläder mig nyheten att allt inte kan köpas för pengar. Det är ju en klen tröst att man i en mindre kommun hade kunnat vara röstmagnet med de röster hon ändå fick.

Redaktörens arbete

Väldigt intressant att få en inblick i förlagsredaktörens arbete. Helt konkret. Förutom spöket Trakten som nu finns i mitt bakhuvud funderar jag även på skillnaden mellan den oerfarna och den oerfarne.

tisdag 30 oktober 2012

Trakten

Finsalongen gav mig ett nytt förhållningssätt till Trakten i Monika Fagerholms böcker. Det har inget med nånting att göra. Annat än med  mitt trötta huvud och den stressande deadlinen på fredag.

Men deadlinen är inte bara en stressfaktor. Den utgör även heaven heaven heaven och sömn.

Röstmagneter

Om man spinner vidare på det här med röstmagneter ännu. För partiet som sådant är det ju väldigt bra med röstmagneter som lyckas dra in flera kandidater. Men ibland känns det lite fel. Att ett parti kan få in kandidater med bara några röster, medan ett annat partis kandidater med mångfaldigt fler röster blir utanför. Om man till exempel jämför de största partierna i Raseborg. I SDP kom sista kandidaten in på 70 röster, medan man inom SFP behövde 101 röster för att komma in.

I Raseborg finns det två överlägsna röstmagneter som drar över 1000 röster var. Båda är duktiga och jobbar bra. Så de är verkligen värda sina röster. Inget ont med dem alltså. Men. Ja. Jag kan inte låta bli att tänka att deras röster kunde fördelas jämnare på andra, liknande kandidater inom samma parti. Men väldigt få vill ju rösta på sin "silverkandidat". För tänk om "guldkandidaten" sen ändå inte skulle komma in?

I Tyskland lär man få lämna två röster var. En på parti och en på kandidat. Jag tycker det låter vettigt. Då kan man antingen ge två röster till samma parti, eller sen ge en röst på parti och ändå ge en push up åt en kandidat i ett annat parti som man skulle vilja få in.

Eller som det var i nån dokusåpa. Att man fick ge en plus- och en minusröst. Skulle vara väldigt intressant att göra skuggval med olika metoder och se om resultaten skulle bli de samma. Också ett skuggval där ingen skulle tillåtas taktikrösta utan bara rösta på den absoluta kandidaten. Hur skulle resultatet se ut då?

Efter att en gång i praktiken gett min röst åt Linda Lampenius då jag egentligen röstade på en vän som skulle ha varit ypperlig i politiken har jag nog lite svårt för det här med partier. Och SFP är på det viset problematisk att man kanske röstar på en liberal person, medan rösten egentligen tillfaller en konservativ. Eller tvärtom. Röstar man på en kommunist vet man lättare vad man får.

Ett tillägg till föregående

Läste i dagens tidning att det alltså är nytt med en invald SDP:are i Korsnäs. Tidigare var det 100 % SFP. Undrar i mitt stilla sinne hur röstning och sånt går till då? Jag menar i fullmäktige och i de olika nämnderna. För alla kan ju ändå inte vara eniga. På ett sätt är det ju kanske skönt som väljare. Att man verkligen röstar på en person och inte behöver fundera på parti. Valdeltagandet var också över 75% i Korsnäs. Kanske man lättare känner att ens röst har betydelse då det så konkret handlar om vem som får mest röster. Det finns inga valmagneter som kan dra in andra kandidater med färre röster.

måndag 29 oktober 2012

Demokrati

Att det kom in ett nytt parti i fullmäktige är bra. Men att det var just Sannfinländarna är ju helt förskräckligt! För att inte tala om att de gröna backar med en plats. Eftersom platserna i år minskade från 59 till 43 var det klart att något parti skulle förlora röster. Och då är det bra att dessa platser föll från de stora partierna. Fortfarande är det nog ganska konstigt att man är så eniga i Raseborg att det endast finns två stora partier. Resten har bara 1-3 platser i fullmäktige. Svårt att komma med mycket nytt. Ju fler olika åsikter det finns, desto bättre. Å andra sidan är det ändå lite bättre än i t.ex. Korsnäs där 20 platser gick till SFP och 1 (ja, en) plats till SDP. Och that´s it. Vad blir det för politik av det?


fredag 26 oktober 2012

Och på tal om män

Rita fnittrar. Rodnar. Ler. Hon har blivit sedd. Sedd av någon annan. Sedd av en man. Av inte bara en, utan flere män. Sedd i ett annat ljus. Av män. Av män som inte är han.



På tal om gubbar

På tal om gubbar och val. Dagens Hbl var fylld av gubbar. Kvinnorna hade samlat ihop sig i en gemensam annons. Samarbete. Gemenskap. Systerskap. Bland dem fanns även några män. En sådan man kulle jag kunna rösta på. En som kan se sig själv i ett sammanhang och inte bara som en enskild hög person.

torsdag 25 oktober 2012

Lätt schizofren

Fick idag höra att jag skriver för akademiskt. Att jag är onödigt noga med källor. Att jag inte låter mina egna tankar komma fram. Månne man blivit hjärntvättad av att umgås för mycket med gubbar som behandlar en som en springflicka?

De ännu mer osynliga

Insåg idag då jag läste EU att det finns åtminstone två för mig helt osynliga partier i det här valet. Jag drar paralleller mellan SFP och Samlingspartiet men Samlingspartiets kandidater har jag inte sett alls. Inte heller Centerns. Det finns bara en som syns och han gör faktiskt en ganska snygg kampanj som liknar honom, Rutankon kojjootti. Om hans kampanj påminner om de andra Centerpartisternas kan jag inte avgöra eftersom jag endast råkat se en enda annons.

Sen blir jag beklämd. Såg nämligen statisktik på hur mycket pengar presidentvalskandidaterna satsat på sina valkampanjer. En stapel var överlägsen alla andra. Alla, alla, andra. Finlands president.

Vinner man faktiskt val med pengar? Är det demokrati?

onsdag 24 oktober 2012

De osynliga

Tyvärr finns det en del, i gatubilden, osynliga kandidater också. Det kan eventuellt också vara ett medvetet val. Att man vill att folk skall rösta med huvudet och inte med ögonen. I år föll min röst på en sådan kandidat.  Jag behövde inte ens välja parti eftersom hon är obunden. Men det bästa är att hon tänker utanför sin egen person. I lite större perspektiv.

Mera kultur i skolorna

Ju mer jag tänker på valaffischerna desto mer inser jag att konstundervisningen behövs i skolan. Det handlar inte om att alla skall lära sig rita eller bli dansare. Det handlar om ett sätt att uttrycka sig och att veta att hur man än uttrycker sig, bra eller dåligt, så påverkar det budskapet. Att kunna se skillnad på proffessionalitet och amatörer.

Det är inget som säger att man aldrig skall använda det amatörmässiga. Det kan också vara ett trumfkort. Men man måste göra det medvetet. Vara medveten om att andra, medvetet eller omedvetet läser in budskap i annonsen. Jag tror t.ex. att det i Sannfinländarnas fall kan vara bra att inte vara för snitsig i sin valkampanj.  Om det finns en uttänkt strategi bakom deras bilder lyfter jag på hatten för att man vågat vara lite ful. Tänker ändå inte länka till den beryktade sidan fast den gett mig många tankar och huvudbry.

Om SDP och kommunisterna blandas ihop är det olyckligt för dem. Det samma gäller för de SFP:are som väljer att ha en profil som mer påminner om Samlingspartiet. Detta tycks vara speciellt vanligt bland huvudstadsregionens SFP-are. Att man liksom är lite förmer än den gula färgen. Å andra sidan kan det här också vara ett medvetet val; att försöka vara ett svenskt alternativ till kokoomus. En del smyger in lite grönt också. Vilket för tankarna till Haavistos valkampanj. Även i övrigt tycks partierna hålla samma spretiga linje som under presidentvalet.

De gröna i Raseborg har valt att ta fotona ute med gröna löv i bakgrunden, medan man i Helsingfors valt en vit bakgrund och en stor grön knapp med tydlig siffra. Båda versionerna fungerar utmärkt! I det stora hela verkar det som om de gröna har den bästa visuella strategin. Undrar i mitt stilla sinne om det kan ha att göra med att många konstnärer och kulturintresserade ofta röstar grönt? Speciellt i Helsigforsregionen där jag antar att det flesta marknadsföringsplanerna smids.

Kristdemokraterna i Raseborg har valt en kyrkvägg som bakgrund för fotot. Åtminstone ser det så ut. Lyckat som tanke men aningen färglöst. Å andra sidan har man åtminstone i en del annonser kroppat ut bilden och ersatt bakgrunden med en orange färg. Kan inte avgöra om den är till KD:s fördel eller ej. Även om färgen är bruten och signalerar värme så känns den aningen omodern.


tisdag 23 oktober 2012

Dämpad

Efter alla slag i fejset i morse orkar jag inte skriva något men tycker ändå att ni kan läsa vad Finsalongen skriver.

måndag 22 oktober 2012

Det kan inte vara hälsosamt

Klockan är tre. Igen. Hörde posten dimpa ner i postlådan vid gatan för en knapp timme sedan. Borde man läsa den innan man lägger sig? Tolv galna dagar kvar.

söndag 21 oktober 2012

Marilyn

Är jag faktiskt den enda som kollar på Smash?

onsdag 17 oktober 2012

Kommunens ekonomi i valtider

Här kan man få en inblick i vart stadens pengar går. Lättare att välja vilka utgifter man skall spara in på och joma om då man har lite koll.

tisdag 16 oktober 2012

Visuella val

Nåja. Nu kan man börja analysera valaffischer och annonsering igen. Det börjar riktigt stort med en juttu i västis. SDP-kandidaterna är nämligen missnöjda över att man inte riktigt får välja själv hur man vill att ens valannons skall se ut. Valledaren dementerar dock.

Hmm. Tänk om man skulle tänka efter lite innan man öppnar käften. Kanske det är bra att man inte får välja själv? Kanske man inte har den expertisen? Kanske man är uppställd i ett parti för att man står för samma grundprinciper? Och kanske det bör synas att man hör ihop? Undantaget de obundna. Det kanske skulle vara bra att de ploppar ut?

SFP tycks däremot inte satsa på enhetlig linje. På uppslaget 8-9 (fortfarande västis) finns inte mindre än fem SFP-annonser. Men man ser inte direkt att de hör ihop. Det finns ritade teckningar, fotografier med bakgrunden kvar och olika gula nyanser. Siffrorna framställs också med olika färger och fonter. Inte bra. Storsjö har klart stilrenaste annonsen. Gul bakgrund och siffran i svart på vit botten. Ansiktsbild, men inte för nära. Snyggt. Varken fantasifullt eller fantasilöst. Bara klart, rent, snyggt.

Jag har tidigare haft lite svårt för den gula färgen, men mer och mer har jag insett att den är ett trumfkort för SFP och att de borde lita på den. För den syns. Och den markerar genast vilket parti det handlar om. Däremot är det ganska olyckligt för SDP och kommunisterna att man inte skiljer på deras valannonser. Då man kör längs med vägarna svischar det förbi röda annonser. Men vilka siffror som hör till vilketdera parti går en nog förbi. Det man kan konstatera är att de båda partierna inte skyr arbete. Sådär många affischer slänger man inte upp i en handvändning.

söndag 14 oktober 2012

Hair hair, hair hair, hair, hair, hair.

Hair har haft premiär på Åbo Svenska Teater. Jag såg den inte, men började ändå fundera på hår. Kroppshår. Hörde nämligen, eller kanske jag läste, att en av skådespelarna sagt att de gör nakenheten på ett snyggt sätt. Jag tror inte alls att han laddade in några kroppshårsgrejer i sitt uttalande, men jag började fundera. För. Hippiebehåring anno 1967 och könsbehåring 2012 är inte samma sak. Kan inte vara samma sak.

Så. Hur har man löst könsbehåringen på ÅST 2012? Har man alls funderat på saken? Vem har i så fall funderat på saken? Sminkören eller kostymören? Regissören? Eller skådespelarna?

Om man funderat och kommit fram till att dagens unga skådepelare inte får ha ansade kön på scenen, hur ställer sig skådespelarna till det? Har det låtit håret svalla fritt sedan repetition ett? Eller använder de tupé? Och än mer intressant. Hur reagerar publiken? Den unga publiken, som knappt sett andra könshår än sina egna, bortrakade på badkarskanten?

Å andra sidan. Om man inte funderat (eller kanske nog funderat, men struntat i kalufserna) och låter de nakna skådespelarna stå mer än nakna på scenen. Hur reagerar publiken då? Speciellt de äldre i publiken. De som är vana med att håret täcker det mest intima?

Ja. Intressant hur som. Återstår att se då man ser pjäsen. Hur de tänkt eller inte tänkt. Under tiden kan man fundera mer på hår genom Sylvias blogg.

lördag 13 oktober 2012

Men vad är det med folk?

Nästan varje dag är det någon som hittar hit med ordet n_u_d_i_s_t. Måst ju sluta skriva det ordet snart. Kan det faktiskt vara så många som är intresserade av den ismen?

Hatsune Miku

Skulle det kunna vara du i publiken? eller är du mer som dessa barn?

Måste säga att barnen har ganska bra analysförmåga.

onsdag 10 oktober 2012

Längtar

Såg att någon läst det här inlägget. Och jag insåg att jag längtar en dryg månader framåt. Då skall alla skolarbeten är över och jag kan skriva riktiga inlägg på bloggen igen.

LOL!

Snälla, Nån. Ge mig ett bättre sätt att uttrycka ett argarv enkelt och snabbt. LOL är bara så sjukt hemskt.

Igenkänningsfaktorn är stor

"Korjataan nyt tämäkin harhakäsitys, vauvat tai taaperot eivät perusta virikkeellisistä leluista, he haluavat nuolla vessapönttöä ja repiä paperia."

söndag 7 oktober 2012

Upp till kamp

Nu då vi alla västnylänningar är medvetna om problemet gäller det att gå upp till kamp. För vi vill ju inte ha det så här. Vi ville det kanske tidigare då vi var så involverade i lyxjomandet. Men nu då problemet är medvetandegjort gäller det för var och en av oss att motarbeta det. Om neuronerna i hippocampus kan påverkas negativt måste de även kunna ta åt sig av positiva signaler. Så. Varje gång någon jomar. Se den i ögonen. Le. Fråga: Hur skall vi förändra saken?

Om några år kanske den här delen av landet är den mest positiva!

fredag 5 oktober 2012

Vilken tur

Fick för mig att göra yles valkompass för Pargas. Vilken tur att jag inte gifte mig med min första pojkvän. Vi hade endast 45% match i våra åsikter. Det var bara en som tyckte ännu mer olika mig än han.

Annars är jag lite avundsjuk på att medelåldern bland pargaskandidaterna känns bra mycket yngre än våra. Många bekanta ansikten från högstadietiden.

Allt är inte inbillning

Igen har Eftersnack gett mig svar på en sak jag funderat över. Nämligen. Det finns en helt vetenskaplig orsak till den negativa attityden i västra Nyland. Det beror på förstörda neuroner i hippocampus. Lyssna på Eftersnack 29:00-32:11. Endast tre minuter.

OBS! den finns kvar på Yle Arenan endast två dagar! Alla som bor i västra Nyland måste lyssna.

Smekande

Jag bara smeker den. Tar på den. Doftar på den. Och öppnar den så försiktigt. Den är så glatt på utsidan, varmt röd men samtidigt aningen stram. Inuti är den aningen sträv, men fortfarande orörd. Ljudet då handen smeker bladen. Kan inte slita mina händer.

Men det var ju inte händerna som skulle utnyttja den. Utan hjärnan. Hur kan det vara så svårt att koncentrera sig på en så underbar bok?

måndag 1 oktober 2012

Valaffischdiskussionen börjar igen!

Härligt härligt! En av mina passioner är här igen.

Andersson leder. Rönkkö är tvåa. I antal åtminstone. Andra affischer har jag inte sett.

Hittade förresten en massa av mina gamla inlägg under etiketten val om nån vill läsa mer.

fredag 28 september 2012

Disco

I morgon blir det första discot hos oss. Vet inte vem som tycker att det är mest spännande. Paprika, Discodancer eller Mamma. Hur som helst är det mycket fnitter och planering. Killen har gjort upp en Spotifylista på 2 timmar. Inklusive fyra, ja ni läste rätt, hela fyra tryckare! Men han tänker inte bjuda upp någon. För det vågar han inte. Bara dansa om nån bjuder upp.

Lillebror får också vara med. Först skulle han inte få det. Sen skulle han få vara med, bara han går ut då det är tryckare. Sen meddelade en flicka i klassen att hon tänker bjuda upp lillebror för att han är så söt. Så nu är han tvungen att vara med.

Det går t.o.m. rykten om ryska posten. Kottens rosa tält står och väntar i ett hörn. Där kan postiljonen gömma sig medan man lottar ut vem som skall få brevet.

Aj aj. Nog var det roligt att gå i femman & sexan.

torsdag 27 september 2012

Och sen kom västis

Tur att ingen är negativt inställd. Annars hade det kunnat bli ganska jobbigt bland alla superentusiastiska. Och på måndag kommer koreografen! Super. För det är åtmisnstone min svagaste sida. 

(Anm. till Finsalongen: Kanske det blir den extra piffen?)

Just nu på Sokos

Typiskt att det pågick nån 3+1 kampanj på Sokos då jag hade en timme på stan innan tåget tog mig hem. Betydde ännu mer parfymos på första våningen (fortfarande en gåta att parfymen får vara vid huvudingången både där och på Stockmann. Och jag är inte ens allergisk) och fullproppat med folk.

Hur som helst. Just nu säljer de bl.a. frisbeen med angry birdsmotiv för äldre killar. Man kan använda dem också fast vintern är i antågande. Ja, de går t.o.m. att använda i snö. Men flickor göre sig icke besvär.

söndag 23 september 2012

Skaffa alltid alltid en egen åsikt

Jag har just sett en otroligt vacker film. Trots våldet, trots hemskheterna, äcklet och tragedierna.

Ingen skonades. Inte i filmen. Inte i salongen. Det gick inte att blunda. Inte i filmen. Inte i salongen. Det var smärtsamt. Det var obehagligt. Det var hemskt och det var sorgligt. Trots det var det en otroligt vacker film. Färgerna, ljuset, bilderna. Otroligt vackert. Tempot. Illustrationerna, nästan stillbilder. Maskätna äppelblad på en gren. Blod mot snö. Mot hud, vinterblek och tanig. Röken mot morgonhimlen. Flaggan. I kalla hårda färger. Frihet, Det förflutna och Framtiden.

Och ljudbilden, tystnaden, skriken. Musiken. Musiken, som berättade en egen historia. Temat som återkom. Gång på gång på gång. Lika vackert, lika sorgligt, men uppbyggande. I moll.

Otroligt vackert.

Och fruktansvärt. Men det är inte filmens fel. Det är manusets fel. Sofi Oksanens fel. För det är hon som skrivit  en helt fantastisk, vidrig historia. Så bra. Så otroligt bra. Och det är otroligt att man av den storyn kan göra en vacker film.

Gubbjävlar

Man blir så förbannad på såna här skitgubbar! Tycker Minna borde skriva nästa bok om honom. Och dedikera den åt honom fint med krusidulliga Fuck offs.

lördag 22 september 2012

Egna pengar

Pojkarna ville ta egna pengar med till Ekenäsmarknaden. Bra. Billigare för mig. Frågade Discodancer hur mycket han har.
-Jag har 4,50 svarade han. Jag sku ha haft 9,50 om jag inte hade gett 5 euro till röda korset på hungerdagen.
-Har det varit hungerdagen? svarade den nålåga mamman. Och du bad inte om pengar av oss?
-Varför skulle jag det då jag har egna? svarade han.

Ååå mitt gulle. De pengarna värmer kanske ännu mera i mammas hjärta än på röda korsets konto.

onsdag 19 september 2012

Min visuella linje

Jag kunde ju inte fortsätta med den kalla bleklila färgen. Kändes obehagligt varje gång jag såg min blogg. Men tydligen är jag lite oklar i min visuella linje. Väldigt lämpligt att konstatera då jag sitter och funderar på andra visuella linjer. Nå. Testar nu på den här en tid. Fast allt för kall den också. Hösten är kylig, men i färg är den varm. Så. Hm. Tja. Men orka och hinna bry sig just nu så mycket att jag skulle börja göra egna bakgrunder. Nix. Fast jag kan ju inte låta bli att störa mig på bakgrunden ändå. Acceptera eller går något åt saken. Nån annan gör det inte.

måndag 17 september 2012

Tillförsikt

Just nu känns det så bra. Oberoende hur det går, på ena eller andra sättet, tror jag det kommer att bli så bra. Så bra. Huvudsaken är att det inte fortsätter som förr. Nya mänskor, nya tag, nya figurer. Det kan bli hur bra som helst!

söndag 16 september 2012

I hennes skinn

Monika har levererat manuset. I morgon träffar vi Sixten igen. Helt fantastiskt roligt!

Egentligen vill jag inte göra något annat alls just nu. Bara repetera.

fredag 14 september 2012

Bråda tider

Det blir bråda tider fram till december. Dels SKA mina studier avslutas och dels skall det pluggas repliker och stämmor. Roligt. Jätteroligt! Båda två. Det finns ju bara ett litet litet krux: Tidsbristen! Alltså annars är det ju gott om tid. Om man kunde göra det på heltid. Men inte då man har en liten Kotte på två bast som borde få göra annat än placeras framför Pingu. Och jag börjar på riktigt ha i nerverna av den där tunnaren. Redan. För att inte tala om de förstelnade axlarna och början på musarm.

onsdag 12 september 2012

Sockerbitar

20.000 sockerbitar. Känns mycket. det.

tisdag 11 september 2012

Isländsk vallmo

Sommaren kom trots allt. Elfte september. Vem hade trott det?

måndag 10 september 2012

Sjukt spännande

Snart blir det spännande igen. Kommunalval. I Raseborg minskar fullmäktigeledamöterna från 59 till 43. Sjukt spännande. Och hälsosamt. De som vill in får faktiskt kämpa lite. Bra så.

Men. Det kan ju också vara riktigt rysligt dåligt. Om det betyder att endast de som redan tidigare har stort röstunderlag har chansen att komma in. Hur skall nya, fräscha röster få någon chans? Och med ny och fräsch menar jag inte bara de unga. Åldringar kan också ha nya fräscha idéer.

Så. Det blir en utmaning för oss röstare. Att hitta en bra kandidat som helst inte varit med tidigare. Eller sen en som ändå kan tänka i nya banor. Den som inte röstar fräscht får sen heller inte jåma å gnälla att saker inte blir bättre. Tack.


söndag 9 september 2012

Malins teori

Jag tror hemskt hemskt mycket på Malins teori angående kvinnor/män och hushållsarbete.
"Min personliga teori är att män (de flesta) är så ointresserade att de helt enkelt inte ser vad som behöver göras. De kan inte ens föreställa sig hur mycket energi kvinnan lägger ner på att fixa i hemmet och se till att barnen har allt de behöver. De har faktiskt ingen aning."

lördag 1 september 2012

Bloggrubrikgeneratorn

Lotta skriver om bloggrubrikgeneratorn vilket jag först tyckte var det mest knäppa i universum. Man behöver ju inte skriva för skrivandets skull. Fast sen insåg jag att andra kanske måste skriva varje dag, med tanke på hur många ursäkter om ickeskrivande och sommarpauser det skrevs om i somras.

Nå hur som helst klickade jag in mig och fick rubriken A movie poster that has affected you
och insåg att det kan vara hur kul som helst. Lite som att skriva uppsats i skolan. Får man nån man inte gillar kan man dessutom bara välja en ny. Speciellt kul kan det ju bli om man skriver om något man inte vet ett jota om. Nå, men det får bli till en annan gång. Men jag kan ju avslöja att den filmaffisch som påverkat mig mest förstås är den här.

fredag 31 augusti 2012

Ridge slutar

Hur går det månne sen?

Wooing women

Sonja skriver om musiken på nittiotalet. Finns en hel del att fundera på där när man sett den här videon. Som förutom att den ger lite huvudbry ändå är ganska rolig också.

Oskönt sunkmagasin III - Realism är inte oskönt

Har försökt skriva inlägg för ett Oskönt sunkmagasin. Men det är fövånandsvärt svårt! Man borde verkligen tänka utanför boxen, liksom. Att inte utgå från de glassiga magasinen. Att inte relatera till dem. För då blir det bara antiskönt glassmagasin. Eller realism. Ta t.ex. mitt första försiktiga försök. Inredningasbilden ser ju nästan arrangerad ut. Arrangerat rådd. Men då är det ju inte sunkigt. Då är det bara anti-inredning. Nå det var inte arrangerat. Då var det alltså realism. Och jo, kanske realism kan vara oskönt och sunkigt. Men sen utgår jag ändå från att det är så här jag inte vill ha det. För jag skulle ju hellre se t.ex. ett sånt här tv-rum hos oss. Då blir det anti i alla fall. Gällande dagens outfitbilden så är det ju ren och skär realism. Inget anti i det. För det stör mig verkligen inte att se ut så där här hemma. Sällan stör det mig annars heller. Utom förstås den dagen som man lyckas se riktigt riktigt hopplös ut och ens ungdomskärlek råkar komma emot i butiken. Kanske det är då bilden borde tas för att passa in i Oskönt sunkmagasin?

torsdag 30 augusti 2012

Plommonet

Går raskt in i affären för jag har lite brått, plockar åt mig en ask minitomater och en ask vindruvor. Lägger dem i korgen och går vidare, bort från fruktdisken. Handlar lite annat jag skall ha. Betalar, packar ihop och bär kassen till bilen. letar efter bilnyckeln. Lägger handen i jackfickan och hittar ett plommon. Hur har det hamnat där?

onsdag 29 augusti 2012

Teknikjäveln

Elektronikäcklet och Sladdhelvetet har fått ett syskon. Teknikjäveln. Förbannat vad jag hatar all teknik som bara inte funkar. Om man köper en ny grej skall man inte behöva plocka ihop den bara för att konstatera att den inte funkar. Igår en födelsedagspresent som Discodancer fått köpa för sina födelsedagspengar. Vad kiva med en grej som inte funkar. Idag får vi inte in kanalerna på tv:n (igen). Jag är så trött på det. Förr kunde man åtminstone se på en snöig kanal och höra vad de sade en stund, tills det fann sig igen. Nu är det bara on eller off.

Att saker aldrig bara kan fungera. Eller fungerar bara nästan. Så man måste hålla på och räpplä på dem hela tiden. Det är okej om något blivit gammalt och tappat geisten, men då även splitternya grejer jävlas. Eller är det bara vår karma? Jag blir helt galen!

Och så blev det ingen Marilyn för mig ikväll. Och inget studeras heller för nu är jag så förbannad!

Ihop

Jag vet inte. Men det är något med Sylvias ansikten som gör att jag vill att hon och Hannele Mikaela Taivassalo gör lite samarbete. Och kom nu inte och säg att ni avskyr varann.

Eller.

Det kanske skulle vara ännu bättre om man riktigt tänker efter.

tisdag 28 augusti 2012

Kultur är så dyrt du vill

Passar på att fortsätta mina inlägg om kultur, dyrt eller billigt med denna, helt fantastiska nyhet: Blaue Frau inför ett nytt koncept för biljettpris: Betala-vad-du-vill. Såå intressant! Jag tror att de kommer att vinna på det hela, faktiskt. Ingen täcks ändå betala för lite. Men den som verkligen inte har råd kan få gå ändå. Ännu mer intressant skulle det vara om man betalade efteråt. Fast det är ju lite riskybusiness, förstås. Och sen är det ju bort från upplevelsen att börja fundera på vad pjäsen "är värd".


Oskönt sunkmagasin II

Har tyvärr inte tid att skriva långa sunkinlägg idag, så ny får nöja er med en inredningsbild. Tyvärr glassigare än verkligheten. Solen skiner inte sådär mycket och varken bord eller golv är sådär skinande rena. Lägg märke till den fria placeringen av dynorna som i butiken var tänka för soffan.

Som bonus får ni även dagens outfit. Lägg märke till den sunkiga spegeln.

Oskönt sunkmagasin

Henrik Jansson för i Hbl fram idén på ett oskönt sunkmagasin. Det skulle jag också vilja läsa. Och skriva. Hoppas min blogg kan bli lite sunkigare. Återkommer.

måndag 27 augusti 2012

Aldrig nöjda barn?

Måste försöka komma ihåg det här. Speciellt de stora barnen har nog fått höra att "inget nånsin räcker för dem".

lördag 25 augusti 2012

Apricot brandy, whisky och sprite

Ibland längtar man tillbaka till lördagar då det enda ansvar man hade var att komma oskadd hem.

fredag 24 augusti 2012

Skillnaden på samma sak

Hur kan det vara så stor skillnad på dansrörelserna på en danslektion och i princip samma rörelser på ett gym? Varje sjuttons gång jag rört på påkarna undrar jag samma sak. Rörelser jag helt enkelt inte fixar på en ledd gympa på gymmet går hur lätt som helst på en danslektion. Och roligt är det med.

Jag säger inte att jag kan dansa. Jag säger bara att jag hänger med i svängarna tusen gånger bättre i danssalen än på gymet. Vari ligger skillnaden? Höger är höger i båda salarna och lika styv är jag. Samma taktsinne har jag också. Och svetten rinner lika mycket, kanske mer i danssalongen då man tar ut svängarna bättre eftersom man hänger med. Är det bara musiken som är bättre i danssalen? Eller lärarnas taktsinne?

torsdag 23 augusti 2012

Kultur är så dyrt

Bullshit säger jag.

Det blev lite diskussion med Moralisten angående dagstidningsläsandet. Och så började jag fundera lite mera på vad som är dyrt och icke. Samma typer som gnäller om att dagstidningar är dyra tycker också att det är dyrt att gå på teater. Och konserter. Och annat som kan kallas kultur. Och nu menar jag helt normalarbetande vanliga mänskor. Inte de som aikuisten oikeesti är fattiga.

Så. Ett tankeexperiment.

Kristina från Duvemålas normala biljettpris är 70 euro. Pjäsen räcker 3 h 40 min inklusive paus.
På scenen eller i orkestern medverkar följande:

Skådespelare:     
Maria Ylipää
Robert Noack
Birthe Wingren
Oskar Nilsson
Esa Aapro
Matilda Ambre
Petter Andersson
Peter Arnoldsson
Emil Arvidsson
Maarit Aura
Linda Bodin                 
Emelie Granvik
Kaj Hagstrand
Johan Hallberg
Teija Hedin
Aili Ikonen
Sari-Anne Kuula
Nina Kronlund                
Salla Kuusinen
Veronika Mattsson
Mika Nikander
Glenn Daniel Nilsson
Arne Nylander
Heli Närhi
Matti Pasanen               
Anna-Maija Perttunen
Simon Peterson
Minttu Pietilä
Eeva Rantala
Ingemar Raukola
Mira Ravald
Daniela Silén            
Kari-Kyösti Silvennoinen
Kent Sjöman
Kinga Szabadváry
Tuuli Takala
Thilia Tamminen
Jussi Ziegler

Barn:
Emilie Achrén
Lucas Borgström
Joakim Falk
Jennifer Holmberg
Nelson Holmberg
Julia Krogius
Ilmi Kuokkanen
Kosti Kuokkanen
Vanessa Lindberg
Isac Lundén
Ellen Lönnqvist
Edith Lönnqvist
Felix Lönnqvist
Eino Raukola
Alaia Roos
Emile Roos
Saga Storgård
Agust Ziegler

Orkester
DIRIGENT
Hans Ek
Markku Luuppala
Kristian Nyman
Henrik Wikström

VIOLIN
Mikko-Ville Luolajan-Mikkola
Juha-Pekka Koivisto Manna Lahti
Outi Iljin
Kaisa Ivars
Erkki Lasonpalo
Meelis Milli
Terhi Pylkkänen
Jaso Sasaki
Paula Tuukkanen
Tapio Waismaa

VIOLA
Mauri Kuokkanen
Maarit Holkko
Janne Ahvenainen
Juha-Pekka Ahvenainen
Pia Sävelkoski

VIOLINCELLO
Iida Laine
Marion Göbel
Sini Hyvärinen
Juuli Ilmonen
Jari-Pekka Manninen

KONTRABAS/ELBAS
Pekka Korhonen Jussi Liski
Eerik Siikasaari

FLÖJT/PICCOLA
Elina Tyni
Jacintha Damström
Noora Karjalainen

OBOE/ENGELSKT HORN
Aila Hettula
Anna Mantere

KLARINETT I
Marko Portin
Lauri Sallinen

KLARINETT II
/BASKLARINETT
Markus Kaarto
Angel Molinos
Teemu Salminen

FAGOTT
Tuukka Vihtkari
Harri Joy
Noora Kärnä

VALTHORN
Maria Luhtanen
Anna-Maria Jämsä
Jussi Järvenpää
Maria Kurunsaari
Tatu-Pekka Paukkunen

TRUMPET
Mikko Koponen
Sami Pöyhönen
Timo Paasonen

TROMBON/BASTROMBON
Micke Långbacka
Pasi Mäkinen
Juho Viljanen

SLAGINSTRUMENT
Jussi Hapuli
Tuomo Lassila
Sami Koskela

TRUMMOR
Kai Jokiaho
Rami Eskelinen

KEYBOARD I
Jukka Nykänen
Kristian Nyman Marko Hilpo

KEYBOARD II
Timo Vesajoki
Kaj Wessman

GITARR/BANJO
Lasse Sakara
Speedy Saarinen

ORKESTERINSPICIENT
Annina Aho


Går man över gatan kan man däremot sätta sina pengar på t.ex. följande:

Fix & Go -kasvohoito. Behandlingen kostar 68 euro. Den tar 30 min exklusive paus.

Behandlingen sköts av en person.




onsdag 22 augusti 2012

Marilyn

Jag skulle verkligen inte hinna med nån Marilyn just nu. Men hur skulle jag kunna låta bli?

tisdag 21 augusti 2012

Våga vägra svara

Min bästis pappa kunde låta telefonen ringa hur länge och hur många gånger som helst fastän han satt bredvid den:

-Kyll ne soittaa uudestaan jos niill on asiaa.

Då tyckte jag han var underlig. Nu avundas jag honom. Och jag skall försöka, försöka tänka som honom.

söndag 19 augusti 2012

Ålderstecken

Ett tydligt ålderstecken: Att gubbarna i Akademen förvandlats till pojkar.

lördag 18 augusti 2012

Mot förmodan

Om jag mot förmodan inte vinner på lotto i kväll och kan anställa en husa (manlig, sådan) önskar jag mig Skalmans mat- och sovklocka till julklapp. 5 st. Tack.

Natt

Vaknar upp igen
drömmer om en egen säng
egen tidtabell

fredag 17 augusti 2012

Coming soon to a theatre near you

Titel: (Hemligt än så länge)
Text: Monika Fagerholm
Musik: Blandat, förknippad med starka kvinnor
Med: Sixten Lundberg och Nonette

Be there!

Källor

Alltså. Skrivande är ju inget problem. Bara man har tid. Men att få in källor i den text som mestadels kommer från erfarenhet är en pina. Pein pein pein.

onsdag 15 augusti 2012

Juntigt

Jag funderar ofta, ja, faktiskt ofta, på hur folk kan vara utan dagstidningar och/eller radio. Antagligen för att jag så ofta får frågor om vad som händer i stan. Folk blir nästan förnärmade över att man inte ringt till dem och berättat att det är en gratis barnkonsert på gång 200 m från deras hus. Mest störd blir jag på folk som "läser tidningen hos mamma". En vecka för sent.

Men Minna hade skrivit följande i en kommentar på spetsfabrikens låsta blogg:

"Samma mentala förändring sker förresten när man slutar läsa dagstidningar. Efter en tid är det svårt att bry sig tillräckligt för att engagera sig i det på nytt. Tidningarna börjar bara verka helt juntiga istället. Man faller ut ur systemet, liksom."

Väldigt intressant, det där. Helt förståeligt, men ändå så bakfram. Det juntiga är ju att inte läsa tidningen. Att inte bry sig tillräckligt om något annat än sig själv och sin lilla navel för att kunna engagera sig. Även om tidningen är hur juntig som helst. Men ack så skönt det skulle vara. Att bry sig skit i sin omvärld. 

9.04

Vaknar med ett ryck! Kotten snusar bredvid mig. Men killarna, skolan! Rusar upp ur sängen. Ingen hemma. Helt tomt. Men mjölken och pålägget på bordet vittnar om att de ätit morgonmål. Och skolväskorna är borta. Huh!

Dåliga mamman har duktiga barn.

söndag 5 augusti 2012

Grattis elvaåringen!

Tror att det kommer att falla Paprika i smaken. Tyvärr måste han vänta ända till november.



torsdag 2 augusti 2012

Flickfärgen

Alla har väl redan läst den här kolumnen i HS, men om nu någon skulle ha missat. Man blir så mållös. Av min ena kille frågade rådgivningen på fyraårskontrollen  vad olika färger heter genom att visa färgpennor. Så kom vi då till rosa. Och ungen tvekade en kort sekund. Så rådgivningstanten kände att hon måste hjälpa till:

-Vad heter den här flickfärgen?

För en gångs skull fick jag ur mig ett svar om att det nog bara är en färg och att färger inte har kön.

söndag 29 juli 2012

Som socker på bottnet

Allt det roliga tar ju slut, men den alldeles alldeles underbara helgen avslutas på det bästa tänkbara sätt. Skall nämligen just precis åka till tågstationen och möta lilla Kotten Lindberg och hennes underbara far.

Alldeles alldeles underbart

Det är länge sedan jag njutit så mycket som det här veckoslutet. Hur mycket jag än älskar min familj saknar jag ensamheten ibland. Att kunna göra precis vad man vill. Eller låta bli. Jag var lite rädd för att jag skulle förslöas av att vara ensam, men jag har inte fått så här mycket gjort på jag vet inte när. Det viktigaste var att hinna studera i lugn och ro. Vilket jag lyckats med. Hade inte solen för en gångs skull bestämt sig för att showa off lite kanske jag hade skrivit ännu mer, men jag ville faktiskt inte sitta inne vid datorn hela veckoslutet, utan läste ute i solen i stället. Så mycket skrivande har det inte blivit, men läst i alla fall. Dessutom har jag hunnit koka saft, frosta ur frysen, rensat kantareller för brinnkära livet, bykt och städat. Därtill har jag hunnit gå på konserter, dricka öl och snarvla med en härlig mänska i timmar. Kommit hem kl 4, läst dagstidningarna innan jag gått och lagt mig och ätit frukost kl 13. Cyklat till butiken, tagit en omväg, bara för att jag inte hade brått någonstans. Duschat längre än fem minuter och tittat på slötittarteve. Just because I´m worth it.

Och mest av allt har jag njutit av att det städade huset inte råddat sig själv.

lördag 28 juli 2012

Home Alone


Män och kvinnor i Karis

Enligt en empirisk undersökning under Karisnatten har framkommit att alla män i Karis liknar Mikko Sipola, bara att lite fulare. Och att alla kvinnor heter Sanna.

söndag 22 juli 2012

crocs

Varför var det inte jag som hittade på crocsen. Måste ju vara världens smartaste påfund. Vad kan det kosta att tillverka dem? 30 cent? 3 €? Och kotar 49€. inte ens frakten kan bli så dyr då de inte väger något. Säljs  inte ens i skolådor, så de tar lite plats. 49€. Helt sjukt, ju. För det får man ju redan bra, fotsida skor. Åtminstone på rea. Undrar ad en ortoped anser om dem?

lördag 21 juli 2012

Stackars djurvän

Discodancer gillar djur. Det gör inte jag. Inte Paprika heller. Pappa är nu varken för eller emot. Kotten har ännu ingen koll. Men husdjur blir det inte i vår familj. Inte bara för att jag inte vill sköta dem, utan också för att vi åker omkring så mycket. Har inga släktingar i närheten som kunde ta hand om djuret då vi är borta heller.

Så Discodancer är lite uppgiven. Helst skulle han vilja ha en hamster eller ökenråttor. Urk. Eller en kanin. Katt eller hund är inte intressant. De är så vanliga. Dessutom är hundar korkade. Katter är söta och roliga då de är små, men sen blir de gamla och tråkiga. Hamstrar och råttor är bra för man kan bygga banor åt dem att klättra i av wc-pappersrullar. Aha! Då vaknar även Paprikas intresse. Men han vägrar känna lukten av djuren i sitt rum.

Discodancer vill börja rida också. Fast helst åsna så inte hästflickorna blir kära i honom. Bra, tänker mamma först. Inget eget djur, men han får ha ett i alla fall, liksom. Och motion är ju alltid bra. Fast det kostar helst sjukt. - Fast billigare än en egen häst, i alla fall, mamma. Och sku jag få en riktigt egen häst så skulle den heta Erik Sadel. Får jag en kanin så skulle den heta Heavypuppe.

onsdag 18 juli 2012

Att hålla vikten

De tre senaste veckorna har jag hållit mig till "ät precis vad du vill och orkar laga eller blir serverad"-dieten. Och den gav exakt samma resultat som alla andra dieter jag någonsin prövat på. Alltså plus-minus-noll. Anagga ändå hur bra jag är på att hålla vikten!

måndag 16 juli 2012

Inget blir som man tror

Inte den här dagen heller. Eftersom regnet bara öser ner tänkte jag tanka lite energi genom att läsa lite bloggar. Men det blev bara sorgligt. Men på ett fint sätt. 

fredag 15 juni 2012

Lugn och ro i semestertider

Ibland avundas jag dem som bor kvar på samma ort där de vuxit upp. Med hela släkten på 1 km radie. Och sommarstugan max en timmes väg bort. Hälsar Semesterpackaren.

Men största delen av tiden avundas jag dem inte. Tackochlov.

Andlighet förklädd till terapi

Just som jag hade suttit i Finsalongen och diskuterat lite andlighet samt skillnaden mellan att snacka med en vän eller med en psykolog dyker Kyrkpressen ner i min postlåda. En väldigt intressant artikel "Gud byttes ut mot det inre jaget". Läs den här om du inte får pappersverionen i din postlåda.

Skulle gärna ha skrivit mer om ämnet. Men nu skall det packas för tapetsering, 92-årskalas på Åland och midsommarfirande i Nagu. Tur att gubben stannar hemma så är det en kass mindre.

tisdag 12 juni 2012

Klädd som alla andra

Fortsatte fundera på det där med att man ändå försökte. Och ibland kände man ju att man lyckats. Jag menar nu i klädväg. Och ju mer jag just då tyckte att jag lyckats klä mig som alla andra, desto töntigare känns det nu då jag tittar tillbaka.

Som då jag skulle börja den nya skolan efter nian. Hade ett par bruna haremsbyxor till vilka jag sydde en beige college. Alla andra hade ju beige. Så jag såg ut som en pizzadeg med skit i byxorna. Den extra piffen: Afrikanskt halsband köpt på Åbo torg.

Eller då jag började köpa kläder i brutna höstfärger. För det hade ju alla andra. Men mina färger är inte höstfärger. Den extra piffen: Svart kosackmössa.

Eller linnekläder. Byxkjol och jacka. Väldigt vuxet och dyrbart. Den extra piffen: skrynklor och brett magväskbälte man kunde ha resekassan i på klassresa till Danmark.

På tal om Danmark: Hundra miljoner T-skjortor. Alla andra shoppade ju. Extra piff: Neon. Neon, Neon.

Alla andra hade glasögon. Tyckte jag. Så jag använde också ett par utan styrka och kände mig jättevuxen. Den extra piffen: Man var mer självsäker med glasögon om man skulle köpa öl utan ålder.

Sen var jag också väldigt grunge och hippie ett tag. Fast det var mer för att alla andra ville vara olik alla de andra andra. Men de facto trivdes jag väldigt bra. Den extra piffen: Bekvämt och skönt

måndag 11 juni 2012

Dagboksförskräckelse

Det är flera som skrivit om sina gamla dagböcker och tonårsangst, bl.a. Siobhain,  Michaela och Magiska mamman.  Spetsfabrikören gör det också i sin låsta blogg. Och det är speciellt hennes text jag funderar på. Tyvärr kan jag ju inte länka dit, men det som slår mig är att jag nog aldrig levt den där tonårsangsten riktigt. Inte riktigt på riktigt. Även om det funnits alla förutsättningar. Jag hade aldrig nån pojkvän, och jag var alltid dubbelt så stor som mina kompisar. Jag gillade inte samma band som de andra och hade inte heller samma hobbyn. Sport var totalt ointressant. Ändå utgick jag alltid från att det var de andra som var konstiga. Inte jag. Och jag tror att det var det som räddade mig. Och det att jag flyttade hemifrån då jag var 16 och hittade en värld där det fanns andra (och äldre) som hade andra uppfattningar om världen än den homogena högstadievärlden jag levat i. Andra som också vågade tänka och tycka själv. Inte bara följa med massan.

I motsats till Spetsfabrikören har jag alltid varit jag, även då jag inte haft något direkt mål. Jag har aldrig stöpts om i någon form som hållit mig på plats. Även om jag nog försökt. För jag har ju ibland velat vara som andra. Men även om jag sydde miljoner med collegetröjor i högstadiet, kunde jag aldrig riktigt hålla mig. Det blev alltid nån extra piff även på dem. En liten liten grej bara. Men som ändå stack ut i Musse Pigg-modet. Chic chock pop cinemabox. Seppälä. Vain 99 mk!

Det är nog mest de yttre attributen jag försökt ändra på. Men det har gått lika bra som för Peppe. För det känns onekligen som att gå maskerad då man försöker vara som alla andra. Medan man aldrig känner sig så hemma som då man går på maskerad. Oberoende om man är vampyr, 50-tals hora eller te-påse.


fredag 8 juni 2012

Mikrosjuttonskuituduk

Om mina barn skulle ha dammallergi skulle de antagligen ha kola* vippen för länge sedan. Har haft städdille en vecka nu och i det ingår drömmen om att det sedan hålls städigt då man en-gång-vans-änd-får-åål får skiten ur knutarna. So not. Att det funkar. Hade lite lite paus då barnen och jag var till stugan och det första jag gjorde då jag kom hem var att sopa hallgolvet och fylla på diskmaskinen. Och då har nog gubben inte råddat direkt medan han varit ensam hemma. Men man blir så slut av att det inte kan hållas rent en minut. Även om man plockar konstant i en vecka är ungarna snabbare på att sprida ut. Kotten kan man inte ens klaga på för hon fattar inte. Så de andra får desto mera skäll. All heder åt Paprika dock. Han klottar inte vid matbordet och har blivit mycket bättre på spridandet av kläder i alla fall. (Beror kanske på att han har samma i flera veckor. Helst. Om han får bestämma själv.)

Men alltså. Mikrokuituliina. Skall ju funka så bra även torr. Om man torkar golvet varje dag kanske. Men herreminjee vad man får gnida för att få bort fläckar. Eller är det vårt golv det är fel på? För det går absolut inte att svischa över det med duken. Såå trögt. Måste därför ta en svett och bloggpaus.

*Ser myskot ut i skrift. Men inte kan det ju va kula vippen heller.

Om Pandora

Den dök ju upp idag. Överallt på fb. Och jag visste inte vad jag skulle tänka. Som tur var visste Vihreä Lotta vad jag tänkte.

torsdag 7 juni 2012

Jag behöver inte vara rik, men...

...nog skulle det vara kul att kunna beställa en flygbiljett till Köpenhamn för 79 euro då man råkar se ett erbjudande. Sådär bara. Utan att fundera.

söndag 3 juni 2012

Vill inte byta kön

Nioåringen skulle inte vilja byta kön. Av två orsaker:

a) Kvinnor måste hålla ordning.

b) Kvinnor kan inte pissa mot ett träd.

Say no more.

Syskonkärlek

Dialog från barnkammaren.

Paprika: Kotten, jag hatar dig!

Discodancer: Nej, det gör du inte.

Paprika: Jo det gör jag!

Discodancer: Inte innerst inne. Innest inne älskar du henne.

lördag 2 juni 2012

Lära sig läsa

Jag har länge förundrat mig över att alla inte lär sig noter. Ens lite ditåt, liksom. Alla barn i det här landet har ju  musik på läsordningen i åtminstone sju år. Man tycker ju att det inte skulle vara så svårt. Samma barn har ju lyckats lära sig läsa. 29 bokstäver. En vanlig c-dursskala har 8 toner. Åtta ynka bokstäver att pricka rätt på fem linjer. Det kan ju inte vara så svårt. Jag menar inte att man skall behöva kunna spela något. Bara kunna lista ut var c finns. Låga c och höga c. Hur svårt kan det va?

Så.
Jag har tänkt utsätta mitt lilla barn för ett experiment. Kan hon lära sig läsa noter innan hon lär sig läsa bokstäver?
Återkommer.

torsdag 31 maj 2012

Det är inte bara trettonåringen som skriker. Mamma skriker också.

Åh vad träffande kolumn Fritjof Sahlström skrivit i dagens Hbl. Skall föräldrarna verkligen ha barnens hobby som sin hobby? Får föräldrarna alls ha någon egen hobby som de själva tycker om? Jag är så lyckligt lottad att mina barn har liknande hobbyer som jag. Och jo, jag har präglat dem, men de har även fått pröva på annat. T.ex. fotboll. Och jag tackar gudarna för att de inte gillade det så mycket att de skulle ha velat fortsätta längre än en säsong. Handboll har de inte ens velat pröva på. Så jag slipper åka till Sjundeå och hänga med en motvillig Fritjof. 

Det där med västarna tyckte jag var en strålande idé. Inte bara för att jag själv kunde ta på mig en lite mer passiv väst i scouterna, utan också för att jag kunde ha på mig svarta västen i t.ex. dansen. Är vi fyra föräldrar med svart väst kan vi redan komma långt, men är jag den enda kan jag också se begränsningarna tydligare och drar inte igång något megaprojekt som de andra inte riktigt vill haka på fast de inte täcks säga det högt. 

Min stora idol Magnus Londen tangerar samma problem i senaste Samarbete (sid 17).

För det är ett problem. Eftersom det oftast är samma mänskor som engagerar sig. Både i sina egna och barnens hobbyer. Så en lite blekare väst skulle vara på sin plats ibland.

onsdag 30 maj 2012

Köpare eller säljare?

På loppisar, pryltorg och olika köp- och säljsjter verkar mänskorna vara indelade i två kategorier. De som säljer, och de som köper. Jag kollar ibland på olika nätpryltorg och undrar hur en del har så mycket nya saker att sälja. Varifrån har de fått dem? Handlar en del så mycket prylar som de sen inte behöver? Det gäller både kläder och vaser, maskiner. Ja vad som helst. I vissa fall börjar jag nästan misstänka att det är stulna saker. Kläder kan man ju köpa i fel storlek t.ex. men vaser? Eller är det vaser man fått i gåva som man säljer bort?

Själv är jag nog dålig på att tråka bort saker jag fått. Och kläder använder jag tills de är trasor. Möbler och annat som jag ärvt har jag också svårt att göra mig av med. Så här sitter man i murjun. Och kollar om det skulle finnas något man behöver köpa. Huj.

lördag 26 maj 2012

Fi fi fi finlandssvensk

Ibland är jag så trött på att vara finlandssvensk. Ibland kan man liksom inte diskutera saker utan att anses elak. Eller åtminstone avundsjuk. Så då håller man sig kanske tyst i stället. Och de som pratar låter som en enad trupp. Alla finlandssvenskar kan ju inte tycka lika?

Men. Alltså. När du blundar var faktiskt ingen bra låt. Och hur glad jag än är åt att Mikko vann Voice of Finland, så måste jag kunna säga högt att det fanns bättre sångare i tävlingen. Utan att få på käften även om jag bor i Raseborg.

fredag 25 maj 2012

Det gläder mig

Varje gång jag ser att någon hittat hit genom att söka på "kurvig och vältränad" blir jag lika glad. Man kan ju alltid låtsas att det är mig de har hittat.

Trädgårdsintresserade män

Visst är det underbart med trädgårdsintresserade män. Jag skulle dock föredra en som älskar motorer. Åtminstone ibland.

onsdag 23 maj 2012

Vinter

Oj, nu vet jag vad jag vill göra. Vintersemestra på Kökar.

Tuc tuc tuc IV

Riktigt rätta morsan att fundera på andras matvanor. Men det stör mig verkligen. Tror faktiskt vi skall övergå till Tuc-dieten här hemma också. För det verkar vara de smalaste barnen som äter mest. Mest Tuc alltså. Dessutom skulle man ju slippa kocka om man satsade på Tuc varje dag. Morgon middag kväll.

Tuc tuc tuc III

Varför?

Den äldre fortsätter analysera:

De andra barnen äter ju ingen skolmat. De tar pyttepyttelite, äter en tiondel av det och slänger resten. Och ingen äter potatis.

Många får också välja själv vad de vill ha som mellanmål. De får pengar hemifrån och går via butiken på morgonen innan skolan. En del lär köpa "bröd med choklad" i. Vet inte vad det är för något, men enligt honom finns det på S-market. Måste gå på upptäcktsfärd. Dessa tycks vara bra för att hämä lärarna då det ser ut som bröd.

Tuc tuc tuc II

Kunde inte låta bli att förhöra mina barn lite. Igen en gång. Men båda är av den åsikten att flera barn i skolan äter ett helt paket tuc om dagen till mellanmål. Eftersom de flesta äter ute på rasten så har de även koll på andra klasser.

Elvaåringen; som är mer pålitlig då det gäller statistik än jag, uppskattade att 50% äter tuc och trip, 10 % äter frukt, 30 % äter ingenting, 10% har inget med, men tigger tuc av andra.

En äter knäckebröd. Torrt.

I hans klass har tiggandet, och även bjudandet förbjudits. Bra.

Går det?

Vad skall man tänka om det här?

Tuc tuc tuc

Varje höst sägs det till i skolan att barnen får ha med sig mellanmål om de har längre dagar än till kl. 13. Och det är ju bra att barnen inte behöver gå hungriga. Och så sägs det att det skall vara hälsosamma mellanmål, frukt t.ex. Bra det också.

Så kommer dagen då mina ungar frågar om de får ta mellanmål till skolan. Klart det svarar jag. Det hänger äpplen i träden. Nä, inte äpplen, svarar killarna. Nå de är gratis, svarar jag och så går de till skolan utan mellanmål. Någon dag senare frågar de igen. Jo, svarar jag. Äpplena hänger kvar ännu en månad. Men inte äpplen säger killarna. Å varför inte frågar jag. Och så går de till skolan utan mellanmål. Så går det nån vecka och äpplen hänger inte längre på träden. Och så frågar de igen. Visst. Tag mellanmål. Det finns bananer och päron i fruktskålen. Nej, inte frukt. Jaha. Å vad har de andra med sig, om jag får fråga? Nå, Tuc. Att va? Och så går de till skolan igen. Utan mellanmål.

Att va? Tuc. Vad är det för folk som ger barnen Tuc som mellanmål? Ett helt jävla paket om dagen? Tror de att det är hälsosamt för att det är salt och inte sött?

tisdag 22 maj 2012

Finkläder II

Musikskolans våravslutning. Mamman ber sitt barn sätta på sig ett par byxor. Ungen kommer ner i joggingbyxor.

-Brukar man ha jumppakläder på konsert? frågar mamman.

-Från och med idag kan man ha det, säger ungen.

Finkläder I

Pojkarna har varsin mörkgrå stickad väst som de hade på min farmors begravning. Har de använt den sedan dess, ens nästan tvingade på någon finare fest? Nix nej. Utom igår. Då kom den ena plötsligt med den ovanpå collegen.

-Stiligt, sade deras mamma.

-Armour, svarade ungen.

måndag 21 maj 2012

Återvinning

Tänkt nu bara. Att vissa saker aldrig förändras.

fredag 18 maj 2012

Den standardiserade världen

På riktigt. Hur är det möjligt att det endast finns mattor som är 80 cm breda? På längden kan man få välja fritt. 1,50 m, 2 m, 2,5m eller 3 m. Oj oj, så fritt. Bor alla faktiskt i Lundbyhus med sina standardiserade mattor. Måste väl börja väva nu också. Pärkels.

Flygeln

Andra är oroliga för Zoe. Jag är orolig för flygeln.

Lantisen

Där jag bodde som barn fanns det en väg. Den gick åt ena hållet och åt andra hållet. Skulle man cykla till skolan vek man till höger vid postlådan. Skulle man till grannen cyklade man över vägen och vek till vänster. Alternativt guppade man över gräsmattan, tog ett cykelhopp över diket (utan cross bike, helt vanlig poni-tunturi-helkama bara), peedade längs tjuvvägen till stora vägen (den jag redan skrev om) cyklade över den och vek sedan till vänster.

Efter skolan blev det cykelväg. Det fixade man ju ännu. Men kom man ända till malmen tog paniken ett strupgrepp på en. Där hade jag aldrig cyklat med en vuxen. Alla andra verkade veta hur man gör. Var man får cykla och var man inte får. Eller var man måste leda cykeln

Cykla i stan. Jag får panik fortfarande. För jag vet inte hur man gör. När får man cykla på trottoaren och när får man inte det? Och hur gör man då man har barnen med? De skall ju cykla på trottoaren? Väl?

Hälsningar
Eleven som trodde att stingpinnen var den där pinnen cykeln lutade sig mot då den stod. Och som sabbade klassens chanser i Trafikjokern.

Knarkaren

En kvart innan apoteket öppnade stod jag där iförd svarta solglasögon och bankade på dörren. Ögonen rann och jag var desperat. Måste få. Nu. Genast. Efter de plågande femton minuterna rusade jag in och slet åt mig ögonsalva och burana. Tvingade personalen att visa mig toaletten och klämde i mig ett sprut salva. Heaven!

Det låter inte så allvarligt att ha torra ögon, men då man liknar det vid att ha en puukko i ögat så kanske man förstår hur det känns.

måndag 14 maj 2012

Liten blir stor

Tänk. Idag är Kotten exakt lika gammal som Papu var då han blev storebror. Då kunde han redan tala så att alla förstod. När vi gick ut från BB med Discodancer sade han:

-Nu är vi hela familjen.

Vilken prestation av en som är 1 år och 8 mån. Kotten har en bra bit att gå innan hon klämmer ur sig fem ord på raken. För att inte tala om att få med någon liknande innebörd.

onsdag 9 maj 2012

E du i gruuvan nuu va?

Hittade en fotoblogg med intressant tema. Åtminstone för en Pargasbo.

tisdag 8 maj 2012

Haiku

Minecraft.Varje dag
Beroendet skrämmer mig
Allt annat är trist

söndag 6 maj 2012

Det överdrivna konsumtsionsamhällets spelregler

Bygdens son skriver ett inlägg om "det överdrivna konsumtsionsamhällets spelregler". Han har så rätt. Det är inte de låga inkomsterna utan de låga utgifterna som avgör. Ändå undrar jag verkligen hur andra gör då de har råd med alla världens teknikprylar, mode, frisyrer och thailandsresor. För fast vi verkligen inte sprättar pengar har vi inte heller högar av dem på banken.


Såg förresten ett avsnitt av Supermarjo ja tytöt. En av brudarna sade att hon sätter 800- 1000 euro/mån på skönhet. Skönhet! Inte ens kläder, utan skönhet. Hon hade definitivt sett bättre ut om hon inte satt ner så mycket pengar på skönhet. Men det är en bisak.

Premiär

I morgon blir det premiär. Spännande. Här är länken till Min Morgon om ni missade. Eva Comét och Markus Nykänen vid 13.00 ungefär.

fredag 4 maj 2012

Oj, så stolt man är

Det var en såå olidligt spännande dag på FM-tävlingarna i Streetdance i Tammerfors. Alla var så otroligt duktiga så man vågade inte ens riktigt hoppas på finalplats för pojkarna. Men det slutade med silver! Huh, huh! Trodde efter finalen att det skulle bli fjärde plats, så glädjen var stor då det blev medalj!

I min värld är medalj något som inte ens angår mig. Men man får väl börja tänka om.

FM-tävlingar

Aldrig trodde jag att jag skulle besöka några FM-tävlingar i mitt liv. Men ibland tror man så fel. Idag blir det Street Dance FM i Tammerfors med killarna. Hoppas de kommer till final.

torsdag 3 maj 2012

söndag 29 april 2012

Tystnad

Varför har jag så svårt att koncentrera mig på det jag läser? Annars har jag ju inga koncentrationssvårigheter. Ibland kan det vara helt ok, om det jag läser passar parallellt med mina tankar, men ibland är det vitt skilda saker som irrar i mitt huvud. Och det hjälper ju inte att jag hör ljud omkring mig. Varför måste jag vara så ljudkänslig? Datorn stör, bilarna stör, Discodancer stör, fast han pratar riktigt tyst i sitt eget rum,. Knäppet i lampan stör och tvn i nedre våningen stör. Fast den knappt hörs alls. Klockor som tickar stör. Ibland kan jag bli störd av min egen andning. Eller av blodet i min kropp. Störande störd. Jag borde skaffa riktigt bra hörlurar som stänger ute allt ljud och sedan spela upp tystnad.

Rahvas

Det är ett så mustigt ord. Rahvas. Varför finns det inte något lika bra på svenska? Fast i mina öron har det en lite negativ klang. Skall det ha det? Sitter den negativa klangen i mina svenska öron eller i några fördomar jag fått mig tilldelat?

Nyheternas nyhet

Ursäkta mig, Kariniemen,  men kan man verkligen skriva Uutuus! Uutuus! Uutuus! Uutuus! Uutuus! Uutuus! på paketet med en hel höna utan tillsatser?

Det slutliga svaret på om ägget eller hönan kom först. Enligt min man.

Blockflöjten

Till alla dem som nån gång spelat blockflöjt med eller mot sin vilja.

torsdag 26 april 2012

Tandläkare

Vad är det med tandläkare? Varför känner man sig alltid som en bov hos dem? Varför smyger man in med ett uttryck att "såri såri att jag stör"? Vad gör de för att få mig att känna så? Och varför får man aldrig reda på något? Varför involverar de en inte i ens egna tänder? Jag tycker det är mycket märkligt att man får en känsla av att det de gör i min mun inte angår mig. Att de ser besvärade ut då man frågar i vilken tand de borrat.

Det enda de involverar mig i är att jag inte får äta socker. Vilket jag inte ens gör i nån stor utsträckning. Så jag borde ju inte ta åt mig.

Det är som om de skulle ha ett hemligt språk. Pratar över ens huvud till sköterskan: A1, B8, kasi kasi, bonbon, afta.

Visst får de ha sitt språk, men jag vill faktiskt vara involverad i min egen mun. Vill veta hur stort hålet är, vill veta hur det har kunnat uppstå ett hål UNDER en plomb, vill veta vad man kommer att åtgärda hur och när och varför. Helst skulle jag vilja ha en spegel i taket så jag skulle kunna följa med vad som händer.

Att det kan göra ont är inte lika hemskt som att inte förstå vad de snackar om. Eller att inte själv kunna säga något då de fyllt upp hela ens käft med manicker och fingrar. Ligga tyst medan dreglet rinner och tänderna som är alltför känsliga ilar fast där inte ens finns något hål.



Naglar

Jag har aldrig varit förtjust i långa naglar. Mest för att det är opraktiskt. Vanliga lackade naglar kan vara helt ok, men allt för pimpade ser inte snyggt ut. Såna där rakennekynnet eller vad de heter ser riktigt sliskiga ut tycker jag. Tjocka och glansiga. Idag har jag suttit på föreläsningar och runtomkring mig hade alla kvinnor under 25 väldigt obehagliga naglar. Jättelånga, färgade och glitter. Huu. Det ser bara skitigt ut. Skitigt och opraktiskt och snuskigt.

Ibland undrar jag om jag är den enda i hela världen som tycker att naturligt är bäst.

lördag 21 april 2012

Havet och paniken III

Just det ja. Paniken över en hårig armhåla. Och fnisshavet. Dagens fjortisar tror kanske på riktigt att de är onormala då det börjar växa hår på kroppen.

torsdag 19 april 2012

Maten

Jag är så trött på det där måstet med mat. Kan den inte bara dimpa ner från himlen? Handlandet, lagandet, diskandet. Jag tycker om god och vällagat mat, men inte då man måste göra det själv. Då är det mest bara ett tvång. Om det är någon service jag gärna skulle betala för är det en husa. Vad heter en manlig dito?

onsdag 18 april 2012

Opera för den ovane



Om du är osäker på om du gillar opera och inte har lust att punga ut med alltför mycket pengar bara för att testa har du din chans i maj. Turnén går från Karis (7.5.) och Ekenäs (9.5) via Helsingfors (10.5) och Borgå (11.5) till Östergötland (16-18.5) och Oskarshamn (20.5). 

Efter förra årets kritikerrosade turné återkommer Raseborgs operaförening med en ny uppsättning, en helkväll med två operor och lysande artister från Sverige och Finland.

”Den Starkare” av August Strindberg (d. 1912) med musik av Hugo Weissgall (f. 1912). Opera i en akt där den stumma rollen gestaltas av en dansare. Vad rör sig i de två kvinnornas inre? Är det allt som uttrycks i ord eller gester? Ett typiskt Strindbergdrama med oviss utgång. Operan uppförs på svenska. Stella Scott, sopran; Maria Naidu, dansare.

”L’Enfant Prodigue” av Claude Debussy (f. 1862) som handlar om den förlorade sonens återkomst till fadershuset efter ett liv i sus och dus. I skön musik beskrivs moderns saknad efter sonen och till slut en återkomst i kärlek och förlåtelse. Operan uppförs på franska.
Eva Comét, sopran; Markus Nykänen, tenor; Antti Pakkanen, baryton.
Pianist, ackompanjatör i båda operorna, Laura Havu.

Föreställningens längd är ca 1,5 timme inkl. paus. Biljetterna kostar 17 € (inkl. serv. avg) och dessa fås från Luckan tfn 0440170176  eller biljett.fi samt vid dörren en timme innan föreställningens början.

Arr. Raseborgs Operaförening r.f.