Varför finns det sådan mystik kring höga toner? Är det något vi lärt oss i skolan? Att det är något fint med att kunna sjunga högt? Och varför i så fall? Det handlar ju om hur man råkar vara skapt. Visst kan man tänja på stämbanden med lite träning. Men grundrösten är man ju ändå född med. I skolan och i ungdomskören sjöng jag alltid alt. Inte för att jag egentligen var alt, utan för att jag kunde hålla en stämma. Då jag sökte in i Serenakören fick jag bli andra alt. För det fanns för få andra altar och jag kom tillräckligt lågt.
Och det var ju super. Man breddade sitt register ganska bra. Och lärde sig hålla stämmor. Vilket jag märkt att alla sopraner inte kan. För de är inte vana att sjunga annat än melodi. Medger att jag själv också blivit sämre. Åtminstone på att improvisera stämmor nedåt. Att hojla nån ters ovanför melodin går däremot ganska lätt.
Men det är något mysko med den där sopranbilden. Eller är det bara jag som tänker så? I så fall är det ju helt sjukt. För. Jag är extremt hög sopran. Jag vet det. Ändå fegar jag ur. Alltid alltid alltid. Jag är ingen solist. Men ibland sjunger jag nu nånstans ändå. Något bröllop eller begravning eller så. Och jag fegar alltid alltid ur. Kör safe. Tror jag. Men det är ju bara urbota dumt. För min röst låter ju inte alls bäst i något mellanläge. Utan högt. Men sen finns där nån konstig jantelag i mitt huvud som säger att det nog är bäst att sjunga en lägre tonart. Att folk kanske bara tycker att man hojlar om det är för högt. Eller att nån tror att man tror att man är något. Herregud så sjukt! Mänskan är en invecklad sort. Så är det bara.
Åh, en så liknande sånghistoria vi har.
SvaraRaderaEn sopran som kan hålla stämman kan sjunga diskant! Det e kul.
Har du läst mitt senaste inlägg i min blogg? ( http://janette.westerbacka.com )
Känner så igen mig i det där resonemanget. Är det inte ganska motsägelsefullt att trots att det av någon anledning anses fint att kunna sjunga högt, så tror man att folk ska tycka att man hojlar om man själv gör det!...
SvaraRadera