Oj, så stolt man är

Det var en såå olidligt spännande dag på FM-tävlingarna i Streetdance i Tammerfors. Alla var så otroligt duktiga så man vågade inte ens riktigt hoppas på finalplats för pojkarna. Men det slutade med silver! Huh, huh! Trodde efter finalen att det skulle bli fjärde plats, så glädjen var stor då det blev medalj!

I min värld är medalj något som inte ens angår mig. Men man får väl börja tänka om.

Premiär i dag

Så. Nu är vi framme vid premiär. Om aderton och en halv timme drar det igång. Och sen är det bara 20 föreställningar och så fjutt, fjutt, var det slut på det roliga.

I ärlighetens namn är det först igår jag fått riktig teaterfiilis. På gott och ont. Visst. Det har varit roligt hela vägen. Men den där allomspännande känslan, vi-känslan har saknats. Och jag vet att det varit ett medvetet val. Men jag kunde inte förstå att allt det där omkring påverkar mig så mycket.

Alltså. Jag har väldigt medvetet valt att inte lägga mig i. Något överhuvudtaget. Att inte ta ansvar för något annat än mig själv. Och sonen. Att vi är där på plats och inte flamsar omkring, utan gör det som begärs av oss. För mitt eget bästa, har jag tänkt. Och för familjens. Det har varit min mentala träning i att släppa kontrollen. Inte ha full koll på scheman, tidtabeller, utstyrslar och smörgåsar. Bara vara. Inte åta mig uppgifter som tar tid från hemmet, barnen och maken.

Och jo. Det har gått. Ganska bra i alla fall. Men visst har jag funderat på saker som inte angår mig. Praktiska saker som man kunde ändra på till nästa år. Repliker som låtit lite konstiga i mina öron och så vidare. Men vem är jag att lägga mig i? Men nog är det svårt att släppa taget då man är van att vara den som håller i tyglarna.

Och då är frågan: Har det varit bra att hålla låg profil? Jo. Och nej. För jag har inte känt mig involverad. Inte utanför heller. Men inte riktigt riktigt med i processen. Ända tills igår. För då blev det plötsligt bråttom med det mesta. Så jag fick springa några ärenden, pimpa upp en vallmodräkt, sy draperier och hålla uppsjungning. Och visst. Så är det bara. Skall man vara med skall det var med hull och hår. Då mår man bäst. Eller, då mår jag bäst. Men kanske inte hemmet, maken och barnen.

Gripen

Nu är jag Gripen igen. Och inte bara jag, utan även min son. Gripen i klorna på Maria Gripe. Härligt, härligt! Tänk att få upptäcka sina bästa böcker om och om igen. Och nu på en ny nivå. Inte bara gripas själv, utan också följa med då ett älskat barn upptäcker hennes värld. Det är underbart.

Först var det Tordyveln flyger i skymningen. Som ljudbok på vår resa till Vasa. Bara han och jag och texten. Och sen myskväll hemma med Glasblåsarens barn på video. Så spännande att han måste vänta lite på nästa bok. Några veckor åtminstone.

Utan och kvinnobilden

Nu har jag läst den. Utan. Skrev om boken redan innan jag läst den. Här och här. Eftersom jag läst så mycket om den och hört flera intervjuer med medverkande blev det inte så mycket nytt. Sist och slutligen var det kanske intervjun med Monika Fagerholm som gav mig mest  att tugga på. Det där med kvinnobilden. Med eller Utan. Det där med att feminint är skört, ljuvt och vackert. Inte bullrigt och aggressivt. Kanske det är därför jag är som mest kvinna då jag är tillsammans med mina barn. Inte för att jag har kunnat föda dem, utan för att ingen ifrågasätter min kvinnlighet som mamma. Inte jag själv heller.

Andningshål

Man kunde tro att det stressar en trebarnsmor att vara med i en sommarteaterproduktion. Visst. Det blir en hel del pusslas med tider och barnvaktande, speciellt då mannen ibland har långa kvällsmöten på jobbet. Men ändå. Allt det andra överväger. Klart.

Speciellt de övningar där Papu inte är med. För då är det bara jag. Jag jag jag. Och jag är helt Själv. Det enda jag behöver hålla reda på är mig själv. Min vattenflaska. Mitt manus, mina scenkläder. Jag, själv och minä itte. Redan i bilen på väg ut till Raseborg känner jag mig fri, lätt och energisk. Tänk att en mamma behöver så lite.

Papu, vår äldsta, är också med i pjäsen. Och det är roligt. Mammas och stora pojkens egentid. I bilen pratar vi om allt mellan himmel och jord. Sånt som blir osagt då Discodancer är med. För tillsammans hör inte pojkarna sin mamma. De har fullt upp med sitt. Mamma bara stör deras funderingar. Och inte fattar hon något heller. Medges. Jag är inte så insatt i Star wars.

Men fast jag försöker låta bli att vara mamma på teatern är det nog svårt att lämna den rollen helt åt sidan. Så det blir att hålla reda på två vattenflaskor, två manus och en stor hög med scenkläder. Men mer och mer tar han ansvar. Vi har ju skilda omklädningsrum så han är illa tvungen att komma ihåg vilka kläder han skall ha när. Blir intressant att se om, inte om, utan hur han fixar det.


Då vi repeterade igår blev det ganska tydligt att mammarollen sitter hårt. Vi har ju nämligen övat repliker  hemma. Inte mina men hans. Så gissa vem som kom ihåg vad hon skulle säga. Inte var det jag.

Låt mig vara i fred II

Läs vad fröken Smilla skriver om att män behöver ha en vrå för sig själv. Hon har så väldigt rätt och jag blir så matt. Speciellt efter det här inlägget jag skrev förra veckan. Kan ju tillägga att jag inte ännu fått en lugn stund. Efter att Discodancer blev frisk var det Paprikas tur att lägga sig raklång. Och han är den allra värsta sjuklingen man skall ta hand om. För han dööööör ju nästan varje gång termometern går över 37. Och ja. På nätterna ammas det ju fortfarande. Så. Nej. Vad hjälper det att inreda då man ändå inte har nånstans att vara. Själv. Helt själv.

Och by the way. Från och med nu har jag antagit uttrycket Själv i min vokabulär. För i det här fallet säger det mer än uttrycket att vara i fred.

Resesugen

Här har man just kommit hem från en riktigt lyckad resa och ändå har man värsta resesuget i kroppen. Kollar in bloggar och alla verkar ju vara på resande fot. Madrid och Barcelona, London, Paris, ja Paris, Spanien eller varför inte Berghäll, helt enkelt. Ja, Berghällsbruden är ju snarare bortrest därifrån, men det fina fotot får mina storstadsfötter att spritta. Även om där är snö på marken.

Nå. Det här handlar väl om verklighetsflykt för en trött mamma. Lillsnörvlan kryper omkring i sömnen och uppehåller mig alltså på nätterna, medan Discodancer har 40 graders feber och kastar upp. Solen lyser där ute och mamman vill bara bort bort bort. Men det går ju inte. Och inte vill hon ju på riktigt lämna sina sjuka barn heller.

Sen handlar det ju också om att man som mamma inte reser på samma sätt som då man åker ensam. Eller med endast vuxet sällskap. Var blev alla gourmetmiddagarna och loppisrundorna? De sena kvällarna och jazzklubbarna? Hur blev det med de röda lyktorna och alla droger? Heh. Nä. Men ni fattar.

Låt mig va i fred

Som mitt tidigare inlägg låter genomskina är resa med barn inte att betrakta som semester. Inte ens fast barnen är världens ljuvligaste och duktigaste. På detta firades sen ännu morsdag. Fint och ljuvligt det med. Men nu vill jag faktiskt bara vara i fred. Sova. Packa upp. Men nej. En snörvla till spädis gav mig inte nattsömn. Och en etta med 39,5 i feberväg kräver mycket omsorg medan snörvlan sover dagssömn. Så några dagar till måste jag stå ut. Sen vill jag vara i fred. Åtminstone så länge som en dagssömn varar.

Resebetraktelser - Friheten

Det finns folk som reser med sina vänner. Jag menar väninnor som sticker till södern tillsammans och karlar som åker på fotisresor till England. Jag har aldrig förstått varför. Varför lämna hela den ljuvliga familjen hemma och åka iväg utan dem?

Nu förstår jag varför.

Som sagt. Jag har en underbar familj. Resglad och rolig. Och både tålmodig och tålig. Men. Hur roligt det än är att resa med dem saknar jag friheten. Friheten som förr kändes i hela kroppen då man satte sig på flygplanet. Att se nytt, göra nytt. Att göra precis som man vill. Äta när man vill, dricka när man vill och sova om man vill.

Men som mamma funkar det inte så. Alla andras behov går före. Alla andra skall få mat först, dricka först och sömn så de orkar. Kläder skall packas, bytas, bäras. Tidtabeller måste kollas noggrannare för att minimera väntande och larver bör räddas medan klockan tickar och pengarna rasslar i rasande takt i mammas skalle. Plan a, b och c måste finnas till hands alltid alltid alltid, liksom improvisationen och omplaneringen då något inte går som man tänkt sig. Vattenflaskan och blöjorna. Solkräm och mellanmål.  Helst små överraskningar också då orken tryter.

Det här gör mamman till en dålig reskamrat. Till en som ger order, en som säger akta dig. En som skriker till då ungen nästan blir under en bil. En som förmanar, bestämmer och lägger sordin på tjattret då gatuliggaren ser ut att bli allt för irriterad.

En sån resekamrat vill inte denna mamma vara. Inte på nästa resa i alla fall. Kanske hon skall resa med en vän. Med en sån som ibland vill vara ensam. Och känna friheten.

Hemlek

Vissa dagar funkar det hur bra som helst. Det är de dagar jag leker hemlek. Jag är mamman. Hon är 16 år. Eller 20. Vuxen i alla fall. Mamman har några barn. Typ en baby och kanske nån lite äldre. Nån kanske är i skolan. När man är vuxen och har barn skall man laga mat. Och byka. Och baka. Hämta posten och samtidigt sopa trappan. Sätta på lite salt och kanske skotta snö. Så får man dammsuga också. Riktigt överallt. Inte bara i det egna rummet. Det är ganska kul.

När man är mamma och vuxen får man också sopa bilen och sedan köra den. Man skall ju hämta sina barn från idrottsplanen. Sen får man laga mellanmål åt barnen och dricka kakao med dem innan man får köra bil igen. Då får man bära ut det tunga dragspelet till bilen också. Det som man inte orkar bära då man är barn. Man riktigt känner hur stark och vuxen och 16-årig man är. Eller 20.

Har man riktigt små barn får man klä på dem. Och av dem. Och på dem igen. Och byta blöja. Flera gånger per dag. Har man en riktigt riktigt liten baby så får man amma. Det är kul för då har man ju bröst också. För då är man ju redan 16. Eller 20.