Frustrerande

Om den ena ser bilen som en självklarhet, något som helt enkelt finns till för att kunna förflytta sig hur och när som helst och den andra ser den som ett problem, en jobbig grej som måste användas då man skall någonstans. Då kan det leda till en frustration. Jag vet inte i vilken part frustrationen är större. Hos den som ser risker med halka och mörker eller hos den som tycker att två timmars tågväntan med tre barn en fredagkväll bland fulla finländare inte låter som en hit efter en dag i Tallinn.

På väg

Tallinn, London, Grahamstown. I den ordningen. Och sen Sri Lanka.

Gaudi blev till sand

Har i två år varit på väg till Barcelona. Men kommer att hamna i Lloret de Mar istället. Är ganska knäckt. Men försöker komma över det. Tyvärr är hela familjen lite dämpad över nyheten. Andra mänskor åker till södern på sommaren, men inte den här familjen. Den åker inte ens till södern under vinterhalvåret. Känns så bortkastat att betala för att ligga på en strand. En dag går väl an. Men en hel vecka. Medan allt intressant finns en och en halvtimme bort. Men att åka tåg till Barcelona med en tvååring varje dag är en omöjlig tanke. Suck!

Men kanske, kanske det här blir resan då allt svänger. Resan då jag lär mig att inte göra något. I en hel vecka. Fast alla sevärdheter skriker i bakgrunden. Inte ens matkulturen kan man ta del av i nån större utsträckning då maten serveras på ett och samma hotell. Varje dag. Men andra mänskor åker ju på såna resor, så kanske jag efter denna vecka förstår tjusningen. Tror att det hade känts okej i februari. Eller ännu i april. Men nu, då Finland är som vackrast och sommarstugan lockar känns det onekligen svårt.

Men kanske det ordnar sig. Måste bara vänja mig. Börja dagen med en martini. Och avsluta resan med socialen väntandes på flygfältet. Så nej. Den versionen går ju inte.

Men en annan version gör sig gällande i bakhuvudet. Lerosversionen. Hade nämligen gärna deltagit i Monika Fagerholms skrivarkurs på Leros i våras. Kanske det är det jag skall hålla på med den här veckan? Skriva. Korka de fina födelsedagspresenterna jag fick. Den rosa anteckningsboken av Friman och Havet som jag fick av Fagerholm. Gå längs havet. Läsa Havet. Och skriva om havet.

p.s. Den som vill kan posta skrivarkursuppgifter åt mig i kommentarsfältet. d.s.

Den där bannern

och de 21 jordenruntresorna. När man själv funderar om man har råd att åka och hälsa på mormor till Åland.

Vardagen

Vardagen tar vid och många kommer hem från sina semesterresor. Ponks har skrivit väldigt tänkvärda inlägg både ett och ett till om resandet. Fast jag är ändå glad över att vi äntligen köpt våra Barcelonabiljetter.

Jag behöver inte vara rik, men...

...nog skulle det vara kul att kunna beställa en flygbiljett till Köpenhamn för 79 euro då man råkar se ett erbjudande. Sådär bara. Utan att fundera.

Resebetraktelser - Macaroons å Creperier

Paris är fyllt av Creperier och Macaroons. I den första Crepppan beställde jag Macaroonkräm och aj aj, så fel jag hade. Det var ju Kräm av kastanj och int nån god kräm man klämmer in i Macaroonerna. Nå. Skyll sig själv som inte läste franska längre än ett halv år. Sa va? Sa va bjään märci. Eller möörci, möörci, som de säger i Kauniit.

Kastanjkrämen gick väl an, men jag sneglade nog längtansfyllt efter ungarnas Cräppor, fyllda med Nutella. Nutella lät så tråkigt bara. Fast, det tog jag ändå, sen senare. Flamberad med Cointreau. Nam nam nam.

Sen till Macaroonerna. Köpte en ask till mig själv med blandade makarooner. Att njuta av här hemma i lugn och ro. Nå. Lugn och ro infann sig inte så länge asken varade. Men jisses så sjukt goda en del av dem var. Den med citron. Eller Hallon. Marsipanen. Eller den sjukt sjukt sjukt goda med världens mest underbara tjinuski. Godare än mammas. Till och med den i vackraste lila med smak av lavendel var god. Fast kanske aningen överiks.

Så nu måst jag väl börja baka såna i stället för cup cakes. Som jag ju hittills gjort tasan tarkka en gång i mitt liv.

Resebetraktelser - Resebudget

Reseplåmsan har blivit tunn. Inte bara för att man klarar sig på ett visakort istället för slantar, utan för att den skall räcka till fem personer istället för en, eller två. Att sätta en tia extra på middagen för att gå på en finare restaurang betyder genast 40 euro mer. Plus välling för den lille. Dvs nästan 50 euro extra. Per måltid. Detta i kombination med hemvårdsstöd är inte så värst lyckat.

Resesugen

Här har man just kommit hem från en riktigt lyckad resa och ändå har man värsta resesuget i kroppen. Kollar in bloggar och alla verkar ju vara på resande fot. Madrid och Barcelona, London, Paris, ja Paris, Spanien eller varför inte Berghäll, helt enkelt. Ja, Berghällsbruden är ju snarare bortrest därifrån, men det fina fotot får mina storstadsfötter att spritta. Även om där är snö på marken.

Nå. Det här handlar väl om verklighetsflykt för en trött mamma. Lillsnörvlan kryper omkring i sömnen och uppehåller mig alltså på nätterna, medan Discodancer har 40 graders feber och kastar upp. Solen lyser där ute och mamman vill bara bort bort bort. Men det går ju inte. Och inte vill hon ju på riktigt lämna sina sjuka barn heller.

Sen handlar det ju också om att man som mamma inte reser på samma sätt som då man åker ensam. Eller med endast vuxet sällskap. Var blev alla gourmetmiddagarna och loppisrundorna? De sena kvällarna och jazzklubbarna? Hur blev det med de röda lyktorna och alla droger? Heh. Nä. Men ni fattar.

Resebetraktelser - Friheten

Det finns folk som reser med sina vänner. Jag menar väninnor som sticker till södern tillsammans och karlar som åker på fotisresor till England. Jag har aldrig förstått varför. Varför lämna hela den ljuvliga familjen hemma och åka iväg utan dem?

Nu förstår jag varför.

Som sagt. Jag har en underbar familj. Resglad och rolig. Och både tålmodig och tålig. Men. Hur roligt det än är att resa med dem saknar jag friheten. Friheten som förr kändes i hela kroppen då man satte sig på flygplanet. Att se nytt, göra nytt. Att göra precis som man vill. Äta när man vill, dricka när man vill och sova om man vill.

Men som mamma funkar det inte så. Alla andras behov går före. Alla andra skall få mat först, dricka först och sömn så de orkar. Kläder skall packas, bytas, bäras. Tidtabeller måste kollas noggrannare för att minimera väntande och larver bör räddas medan klockan tickar och pengarna rasslar i rasande takt i mammas skalle. Plan a, b och c måste finnas till hands alltid alltid alltid, liksom improvisationen och omplaneringen då något inte går som man tänkt sig. Vattenflaskan och blöjorna. Solkräm och mellanmål.  Helst små överraskningar också då orken tryter.

Det här gör mamman till en dålig reskamrat. Till en som ger order, en som säger akta dig. En som skriker till då ungen nästan blir under en bil. En som förmanar, bestämmer och lägger sordin på tjattret då gatuliggaren ser ut att bli allt för irriterad.

En sån resekamrat vill inte denna mamma vara. Inte på nästa resa i alla fall. Kanske hon skall resa med en vän. Med en sån som ibland vill vara ensam. Och känna friheten.

Resebetraktelser - Gourmeten, Gatukonstnären och lilla Mademoiselle

Jag har så uthålliga barn. Då det verkligen gäller. Orka orka orka. Sitta i tåg, sitta i flyg, åka metro, köa, köa, köa och promenera i timmar. Så duktiga alla tre. Lite gnabb mellan de två stora ibland, men definitivt inte lika mycket som hemma.

Men nog är de så olika. Den sista kvällen hade de varsin önskan. Den ena ville fotografera Eiffeltornet i mörkret och äta gourmetmiddag. Den andra ville gå till Pompidoucentret för att försöka livnära sig som gatukonstnär. God middag blev det och fina foton. Samt 2,60 i plånboken.

Resebetraktelser - Mode

Kände mig inte alls out, faktiskt. Tvärtom smalt jag in ganska bra. Babybjörnen var nog sunkig fortfarande, men den bar oftast gubben på.

Men det här beror nog inte på att jag är så hipp. Snarare på grund av att Henkka och Maukka också hittat till Paris. Trist. Såg endast en riktigt klassisk parisbrud. Men det kanske beror på att jag inte vet vad som är modernt. Kanske det var hon som var out?

Gick förresten förbi PRADA. Men de hade bara bröllopsklänningar i fönstret och jag är ju redan gift. Så det blev inget köpas där.

Resebetraktelser - Småätandet

Någonting är definitivt fel i den finska kostcirkeln och i måltidsrekommendationerna. Man har ju fått lära sig att man inte får småäta. Men vad gör de i Frankrike? Inget annat än just det. Överallt och hela tiden. Sött och fett och gott. Och hur många fetton såg man? Typ ett. I spegeln.

Resebetraktelser - Slow

Jag har alltid upplevt mig ganska så slow. Så fel jag hade. Ur ett franskt perspektiv. Aldrig någonsin har jag sett ett så tålmodigt köande som i Frankrike. Både i Disneyland och i Paris. I metron. Ingen som helst stress över att det går långsamt. Och att man måste gå omvägar. Och att man måste köa till flera luckor innan man kommer till den riktiga kön. Förstås var det många turister också i köerna, men många franska skolklasser syntes t.ex. vid Eiffeltornet. Och överallt var det lugnt. Och ingen hade den där välbekanta går det inte framåt-minen. Eller en, kanske. Jag. Det måste vara mina effektiva tyska gener. Som bara vill skrika. Och ordna raka led.

Resebetraktelser - 462 euro

Två dagar i Disneyland är inte billigt. Men väl värt pengarna. Man kan t.ex. rädda en larv ur en tågskena så den inte blir överkörd. Eller dricka cokis. Eller se på samma Musse Piggfilmer som man har hemma. Inomhus. Då solen skiner.

Resebetraktelser - Snorkighet

Fransmännen anses ofta snorkiga och ovänliga. Det håller jag inte med om. Alls. Eller kanske ur ett amerikanskt perspektiv. Men inte ur ett finskt. Visst. De smilar inte upp sig i onödan. (Skönt) Men de är snabba på att hoppa åt sidan i metron då en barnvagn knölas in. De är hyggliga och erbjuder hjälp då man ser borttappad ut. Utan att man ber om det. Men annars sköter de sitt och låter en vara ifred. Helt som i helsingforsmetron. Förutom att ingen är full.

Resebetraktelser - Trygghet

Tydligen är det mycket mera omvälvande att en skäggig man blir dödad då man är på resa med sina barn än då man sitter lugnt och tryggt i lilla Finland. Inte en enda av de bloggar jag läser har nämnt Usamas död.

I morgon den här tiden...

...kommer jag att vara en mycket trött mamma. Hoppeligen ändå en glad och nöjd en. För då är det bara 9 timmar kvar tills Disneyland öppnar. För vår dag 2. Hoppas det blir så roligt som vi alla tror. Nu i säng, så vi inte missar flyget eller somnar i bergochdalbanan.

Flygbiljetter

Fattar inte hur det skall vara så svårt att kolla priser på flygbiljetter. Jag har googlat på i över en vecka och trodde redan att jag visste vad jag skulle ha och skulle bara göra en sista check. Nå, nu har alla priser kullkastats. De billiga resorna fanns inte mera på de billigaste sidorna, utan på dem som tidigare var dyrast. Hur funkar den här grejen? Och sist och slutligen åker alla, oberoende hur mycket du betalat med samma flygplan. Det är helt sjukt.

Beställde i alla fall flygen, för morgonturerna verkar börja ta slut. Men om det var de billigaste biljetterna eller ej, vet jag inte. Fortfarande oklart om skatten ingick, eller ej. Suck!

Men, Paris. Here we come.

Våga låta åka ensam

Jag vågar nästan påstå att Finland är ett av de få länder i världen där man vågar sätta ett ensamt barn i taxin med en adresslapp i handen och veta att barnet tryggt kommer fram. Så säger Taxichaufför Lindgren.

Å nu undrar jag. Gör folk faktiskt det. Skulle jag göra det? Eller varför skulle jag inte. Och ett hur litet barn kan man sätta i en taxi med namnlapp i handen. För om det går illa, skräckfilmsilla, då är nog en tioåring lika mycket i pisset som en spädis.

Men visst. Nog litar jag ju på finska taxi-chaffare. Har dock inte haft behov av taxiresa för barnen. Däremot har jag nog funderat på när man vågar sätta dem ensamma på tåget mellan Karis och Åbo. Visst skulle de ju fixa det. Men skulle jag? Och om om om det händer något. Hur överlever man då?

Men nog gick det ju förr också. Eller vad säger ni om följande:

Min mammas föräldrar skilde sig då hon var fyra. Då hon var elva skulle hon för första gången hälsa på sin far. Även om mommo inte pratat så gott om honom var hon inte orolig eller rädd för att inte känna igen honom. Resan från Åland till Tammerfors fick hon åka utan följeslagare.

Först var det båtresa över till Åbo. Däcksplats hade hon. Vilket i elvaåringens huvud betydde att man skall vara ute på däck. Tack och lov var det sommar och inget regn. Hon minns att hon vaknade på en bänk med huvudet lutat mot en ung man som log snällt mot henne. Sen skulle hon ta sig med spårvagn till tågstationen. Efter det tog hon tåget mot Tammerfors. Två byten på den tiden innan man var framme.

Matsäck hade hon med sig, men eftersom hon var väluppfostrad och visste att man skall bjuda åt andra om man äter själv så åt hon inget. Hon insåg ju att det inte skulle räcka till alla i kupén. Men fram kom hon och allt gick bra. Pappan kände hon igen och han hjälpte henne med sakerna: En kappsäck, en matsäck en violin och blommor till pappas nya fru.