Jag vågar nästan påstå att Finland är ett av de få länder i världen där man vågar sätta ett ensamt barn i taxin med en adresslapp i handen och veta att barnet tryggt kommer fram. Så säger Taxichaufför Lindgren.
Å nu undrar jag. Gör folk faktiskt det. Skulle jag göra det? Eller varför skulle jag inte. Och ett hur litet barn kan man sätta i en taxi med namnlapp i handen. För om det går illa, skräckfilmsilla, då är nog en tioåring lika mycket i pisset som en spädis.
Men visst. Nog litar jag ju på finska taxi-chaffare. Har dock inte haft behov av taxiresa för barnen. Däremot har jag nog funderat på när man vågar sätta dem ensamma på tåget mellan Karis och Åbo. Visst skulle de ju fixa det. Men skulle jag? Och om om om det händer något. Hur överlever man då?
Men nog gick det ju förr också. Eller vad säger ni om följande:
Min mammas föräldrar skilde sig då hon var fyra. Då hon var elva skulle hon för första gången hälsa på sin far. Även om mommo inte pratat så gott om honom var hon inte orolig eller rädd för att inte känna igen honom. Resan från Åland till Tammerfors fick hon åka utan följeslagare.
Först var det båtresa över till Åbo. Däcksplats hade hon. Vilket i elvaåringens huvud betydde att man skall vara ute på däck. Tack och lov var det sommar och inget regn. Hon minns att hon vaknade på en bänk med huvudet lutat mot en ung man som log snällt mot henne. Sen skulle hon ta sig med spårvagn till tågstationen. Efter det tog hon tåget mot Tammerfors. Två byten på den tiden innan man var framme.
Matsäck hade hon med sig, men eftersom hon var väluppfostrad och visste att man skall bjuda åt andra om man äter själv så åt hon inget. Hon insåg ju att det inte skulle räcka till alla i kupén. Men fram kom hon och allt gick bra. Pappan kände hon igen och han hjälpte henne med sakerna: En kappsäck, en matsäck en violin och blommor till pappas nya fru.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar