torsdag 30 juni 2011

Premiär i dag

Så. Nu är vi framme vid premiär. Om aderton och en halv timme drar det igång. Och sen är det bara 20 föreställningar och så fjutt, fjutt, var det slut på det roliga.

I ärlighetens namn är det först igår jag fått riktig teaterfiilis. På gott och ont. Visst. Det har varit roligt hela vägen. Men den där allomspännande känslan, vi-känslan har saknats. Och jag vet att det varit ett medvetet val. Men jag kunde inte förstå att allt det där omkring påverkar mig så mycket.

Alltså. Jag har väldigt medvetet valt att inte lägga mig i. Något överhuvudtaget. Att inte ta ansvar för något annat än mig själv. Och sonen. Att vi är där på plats och inte flamsar omkring, utan gör det som begärs av oss. För mitt eget bästa, har jag tänkt. Och för familjens. Det har varit min mentala träning i att släppa kontrollen. Inte ha full koll på scheman, tidtabeller, utstyrslar och smörgåsar. Bara vara. Inte åta mig uppgifter som tar tid från hemmet, barnen och maken.

Och jo. Det har gått. Ganska bra i alla fall. Men visst har jag funderat på saker som inte angår mig. Praktiska saker som man kunde ändra på till nästa år. Repliker som låtit lite konstiga i mina öron och så vidare. Men vem är jag att lägga mig i? Men nog är det svårt att släppa taget då man är van att vara den som håller i tyglarna.

Och då är frågan: Har det varit bra att hålla låg profil? Jo. Och nej. För jag har inte känt mig involverad. Inte utanför heller. Men inte riktigt riktigt med i processen. Ända tills igår. För då blev det plötsligt bråttom med det mesta. Så jag fick springa några ärenden, pimpa upp en vallmodräkt, sy draperier och hålla uppsjungning. Och visst. Så är det bara. Skall man vara med skall det var med hull och hår. Då mår man bäst. Eller, då mår jag bäst. Men kanske inte hemmet, maken och barnen.

tisdag 21 juni 2011

Vänskap

Tänk att det finns sån vänskap. Ute på gården leker två nioåringar som om de aldrig gjort annat. Ändå är det i deras värld redan en halv livstid sedan en av dem flyttade till Åland. Från att ha träffats nästan varje dag blev det plötsligt träffar endast några gånger per år. Men vilken glädje de utstrålar då de träffas! Ingen blygsel, inget bråk. Bara två bästisar som leker så mycket de hinner på några timmar. Dansar, leker, uppfinner, skrattar och fnittrar.

måndag 20 juni 2011

Gripen

Nu är jag Gripen igen. Och inte bara jag, utan även min son. Gripen i klorna på Maria Gripe. Härligt, härligt! Tänk att få upptäcka sina bästa böcker om och om igen. Och nu på en ny nivå. Inte bara gripas själv, utan också följa med då ett älskat barn upptäcker hennes värld. Det är underbart.

Först var det Tordyveln flyger i skymningen. Som ljudbok på vår resa till Vasa. Bara han och jag och texten. Och sen myskväll hemma med Glasblåsarens barn på video. Så spännande att han måste vänta lite på nästa bok. Några veckor åtminstone.

torsdag 16 juni 2011

Smygläsarna på Facebook

Det kanske är omedvetet. Men säkert finns det de medvetna också. De som har ett Fb-konto men adrig själva skriver en rad. Men nog läser vad andra skriver. För att sen plötslig Irl meddela att : - Jag såg på fb att du...

Lika häpen blir man varje gång. Inte för att jag skriver något hemligt. Men känslan av att nån bara tar. Aldrig ger. Inte visar att den finns. Men det kanske bara betyder att personen har ett intetsägande liv. Saknar status. Eller någå.

fredag 10 juni 2011

Årets by

Backgränd. Årets by 2009. Hur länge tar det innan en sådan vägskylt gör att byn känns hopplöst bortglömd?

Förresten

Om Utan, ännu. En eloge till Micaela som skrev ett mail åt den hopplöst frågvisa kollegan. Det skulle jag aldrig ha vågat.

Utan och kvinnobilden

Nu har jag läst den. Utan. Skrev om boken redan innan jag läst den. Här och här. Eftersom jag läst så mycket om den och hört flera intervjuer med medverkande blev det inte så mycket nytt. Sist och slutligen var det kanske intervjun med Monika Fagerholm som gav mig mest  att tugga på. Det där med kvinnobilden. Med eller Utan. Det där med att feminint är skört, ljuvt och vackert. Inte bullrigt och aggressivt. Kanske det är därför jag är som mest kvinna då jag är tillsammans med mina barn. Inte för att jag har kunnat föda dem, utan för att ingen ifrågasätter min kvinnlighet som mamma. Inte jag själv heller.

torsdag 9 juni 2011

Kladdigt

Vet. Ska int jåma. Men fryser gör man ju inte. Gårdagens rep var dock lite heavy. Vi repade virvelvind i fyra timmar. Vem kan ens tänka sig mig springandes i solgasset fyra timmar i sträck? Men med tanke på vallmodräkten så är det ju bra med lite svettas.

fredag 3 juni 2011

Andningshål

Man kunde tro att det stressar en trebarnsmor att vara med i en sommarteaterproduktion. Visst. Det blir en hel del pusslas med tider och barnvaktande, speciellt då mannen ibland har långa kvällsmöten på jobbet. Men ändå. Allt det andra överväger. Klart.

Speciellt de övningar där Papu inte är med. För då är det bara jag. Jag jag jag. Och jag är helt Själv. Det enda jag behöver hålla reda på är mig själv. Min vattenflaska. Mitt manus, mina scenkläder. Jag, själv och minä itte. Redan i bilen på väg ut till Raseborg känner jag mig fri, lätt och energisk. Tänk att en mamma behöver så lite.

Papu, vår äldsta, är också med i pjäsen. Och det är roligt. Mammas och stora pojkens egentid. I bilen pratar vi om allt mellan himmel och jord. Sånt som blir osagt då Discodancer är med. För tillsammans hör inte pojkarna sin mamma. De har fullt upp med sitt. Mamma bara stör deras funderingar. Och inte fattar hon något heller. Medges. Jag är inte så insatt i Star wars.

Men fast jag försöker låta bli att vara mamma på teatern är det nog svårt att lämna den rollen helt åt sidan. Så det blir att hålla reda på två vattenflaskor, två manus och en stor hög med scenkläder. Men mer och mer tar han ansvar. Vi har ju skilda omklädningsrum så han är illa tvungen att komma ihåg vilka kläder han skall ha när. Blir intressant att se om, inte om, utan hur han fixar det.


Då vi repeterade igår blev det ganska tydligt att mammarollen sitter hårt. Vi har ju nämligen övat repliker  hemma. Inte mina men hans. Så gissa vem som kom ihåg vad hon skulle säga. Inte var det jag.