måndag 30 maj 2011

Så jävla snålt

Alltså Kela. Har varit min bästis i många år. Men tackochlov har jag inte behövt henne på länge. Men nu är man ju där igen. Och hon är så jävla snål. Som vanligt. Bara för att barnets far har skjutit upp sin pappamånad för att vara hygglig mot sin chef, tycker hon att det är ok att hålla ca 140 euro själv. För hon ids inte betala ut pengar för kortare tid än för en månad. Vad är det för tjafs?  140 euro. Inte svälter vi ju ihjäl, men det finns faktiskt familjer där man kanske gör det. 140 euro är mycket pengar om månadsinkomsten är 315,54. Jävligt snålt, tycker jag faktiskt.

onsdag 25 maj 2011

Bambi-regeln

Fröken Smilla undrar i sin kommentar till min kommentar till hennes inlägg om man borde hålla sig till Bambi-regeln då man bloggar. Dvs om du inte har något gott att säga säg inget alls.

Men det tycker jag inte alls. Försås behöver man ju inte ful-blogga bara för att jävlas, men pointen med bloggar är ju att läsa andras tankar och tyckningar. Tycker jag. Annars blir det som på mammapappa. Alla intressanta trådar dör ut.

Folk tycker ju inte lika. Så är det bara. Och jag kan inte måsta tycka om radio exem bara för att jag är finlandssvensk och inte ännu fyllda 60. Inte spelar Vega heller min favoritmusik, men jag blir inte irriterad åtminstone. Egentligen tycker jag inte att det finns nån riktigt bra kanal för just mig. Men vissa bra program nog. Bästa är förstås Eftersnack, det har jag ju redan sagt. Men visst. Det finns kul saker på Exem också.

Perussuomenruotsalaiset

Hur sku det va med ett sånt parti? Det slog mig bara att det finns en hel del finlandssvenskar i den här regionen som har precis samma värderingar som perussuomalaiset, bara att de vill hålla kvar pakkoruotsin och slopa den där jävla finskan. För den e endå onödigär när man ändå int kommer att flytta från hemorten.

Och int tänker man nu nånsin fara på Faces heller. Där finns bara hippin å dom sku kunna fara me alla andra såna där ne.. jag menar svartsk... alltså invandrare till dit dom hör hemma. Typ Karelen. Där finns ju ändå bara ryssar, så dit sku dom passa rikit bra. Har dom int redan någå KarelianFaces? Jo dit med dom alla bara. Å int störa här hos oss i Stallörsparken för dit passar bara Tomas Ledin. Annars ork man nog int betal in sej.

De kan ju regna å. Å då e de bäst att sita hos kaverin för det hörs ju till balkongen i alla fall. Sommaren är kort.

torsdag 19 maj 2011

Shaken och störd

Skickade ett för mig viktigt brev idag. Gick till posten för att säkert få det iväg i tid. Lade fram det på vågen, begärde ett frimärke, och vad hände. Jo posttanten tog ett frimärke (med finska flaggan, by the way) och lappade det på kuvertet. Snett. Typ mitt på.

Jag blev så arg!

Jag blev faktiskt så arg att jag tog tillbaka kuvertet och försökte lossa på frimärket. Och sade till henne att frimärket skall sitta rakt. Förbanna!

Jag vet att de flesta inte ens hade märkt vad hon gjorde. Och jag hade kanske i vanliga fall endast blivit störd. Men med tanke på hur viktigt brevet var blev jag faktiskt riktigt Shaken.

För det första kan man inte limma någon annans frimärke snett. Det betyder att man inte har någon respekt för kunden.

För det andra kan man inte jobba på posten om man inte limmar frimärkena rakt. Då respekterar man inte sitt eget jobb. Nå. Det heter ju inte ens posten mer, utan Itella. Och det viktigaste för dem är ju att sälja Tiimarikrääsä och godis. Så det förklarar ju saken.

Prästbarn

Nu är jag kanske ut och cyklar, men ofta tycker jag att prästbarn verkar så harmoniska och självsäkra på ett trevligt sätt. Självklara kanske är ett bättre ord. De bara är. Men har en härlig strålglans kring sig. Hjälpsamma, trevliga, ja t.o.m. snygga.

Nå. Alla är nog inte såna. Men förvånandsvärt många.

onsdag 18 maj 2011

Låt mig vara i fred II

Läs vad fröken Smilla skriver om att män behöver ha en vrå för sig själv. Hon har så väldigt rätt och jag blir så matt. Speciellt efter det här inlägget jag skrev förra veckan. Kan ju tillägga att jag inte ännu fått en lugn stund. Efter att Discodancer blev frisk var det Paprikas tur att lägga sig raklång. Och han är den allra värsta sjuklingen man skall ta hand om. För han dööööör ju nästan varje gång termometern går över 37. Och ja. På nätterna ammas det ju fortfarande. Så. Nej. Vad hjälper det att inreda då man ändå inte har nånstans att vara. Själv. Helt själv.

Och by the way. Från och med nu har jag antagit uttrycket Själv i min vokabulär. För i det här fallet säger det mer än uttrycket att vara i fred.

tisdag 17 maj 2011

Finland och idrott

Ärligt. Lejonguld bekommer mig inte. Alls. Men jag måste hålla med om att det där så kallade zorromålet såg häftigt ut. Till och med i mina ögon. Måste ju kolla om det hänt något då gubben ropade till. Men mer än så har jag inte sett.

Däremot har jag just kollat på dokumentären Matti Nykänen - Nytt lyft. Och jag blev så glad. För sini. Jag tycks bry mig om en idrottare i världen. Och det är han. Skrev om honom redan tidigt i bloggen. Och jag fick min tes än mer bekräftad. Det är inte honom det är fel på. Utan det här landet och dess inställning till idrott. Världens allvarligaste sak.

För sini. Man kan ju inte skämta och ha lite roligt om man vinner guld. Då blir alla sura för att man inte tar sitt jobb på allvar. Däremot är det hur okej som helst att idrotta och supa. Det hör ju till. Speciellt då man vunnit. Och i fyllan får man förstås skämta. Och dänga kniven i frun. Man gör ju så när man är full. Och det gör ju inte så mycket för då man nyktrat till har man ju glömt det hela och så börjar man på ny kula. Men att skämta och sporta nykter. Nej, sini, det går inte ihop.

Nå. Hur som helst blev jag väldigt glad av att se den här dokumentären. Inget sensationssökande. Bara Matti. Hel å ren å nykter. Krattar löv, mekar med bilen, eldar bastu och tränar lite. Och skämtar lite där emellan. Berättar om sitt år i finkan och hur han växte som mänska medan han satt där. Och väl medveten om hur dålig kaveri han har i spriten. Och hur han just nu har korken fastskruvad. Just nu. För han vet att det kommer tillfällen då man vill ha sprit. Och då behöver man ha det hemma. Precis som tobak och choklad. Det är lättare att hantera då, nämligen. Om det finns hemma. Annars växer himon sig för stark. Och sen flippar det helt.

Ja. Sån var han. I den här dokumentären. Som vilken finne som helst. I ful lädersoffa och fluffiga köksgardiner. I verrare och blonderat hår satt han där och kollade på Uuno Turhapuro med frun. Precis som vem som helst. Bara lite pratsammare. Lite öppnare, lite mer skämtsam än medelfinnen. Fast han har hur många VM-guld som helst.

måndag 16 maj 2011

Hjälp

Min man har lagat en så god Toscarabarberkaka så det kan hända att jag spricker.

fredag 13 maj 2011

Störande

Först kommer man inte in på hela dagen. Kan inte läsa några inlägg. Varken egna eller andras. Och plötsligt när det funkar igen är allt man skrivit dagen inna försvunnet. Liksom allt det man länkat till. Fabian. Dessutom är datorn så gammal och trög. Tar tillbaka en del av det jag skrev om Elektronikäcklet. (Läs mer hos Finsalongen.) Vill ha en ny dator. Nu.

torsdag 12 maj 2011

Hushållning

Nickbymarthan rapporterar med jämna mellanrum om sitt slängande, eller snarare, ickeslängande av mat. Och det är bra. Det gör ju att man tänker till lite själv också. I och för sig är jag ganska bra på att ta till vara alla rester. Och väldigt sällan blir något jag köpt gammalt innan jag hunnit öppna det. Nån enstaka mjölk ibland, men den brukar bli pannkaka.

Däremot borde jag bli bättre på att hushålla med hushållskassan. Fr.o.m. nu är det nämligen hemvårdsstöd som gäller. Najs. I två år framåt. Helst. Ja, helst ännu längre. Det betyder inte direkt stora inköp av eko-mat. Tack och lov kan man odla eget över sommaren. Och frysa in så mycket som möjligt. Hoppas på bra kantarell- och bärår också.

Men annars. Har inte fått veckohandlandet riktigt i blodet ännu trots goda försök. Hittills är brödbak det enda konkreta jag fått lite vana med. Idag blev det nässelsemlor med den överblivna nässelsoppan och lunchgröten som bas. Nässlor är dessutom gratis, bara man orkar plocka dem och se på barnens sura miner. Hoppas de gröna semlorna smakar bättre än soppan.

onsdag 11 maj 2011

Resebetraktelser - Macaroons å Creperier

Paris är fyllt av Creperier och Macaroons. I den första Crepppan beställde jag Macaroonkräm och aj aj, så fel jag hade. Det var ju Kräm av kastanj och int nån god kräm man klämmer in i Macaroonerna. Nå. Skyll sig själv som inte läste franska längre än ett halv år. Sa va? Sa va bjään märci. Eller möörci, möörci, som de säger i Kauniit.

Kastanjkrämen gick väl an, men jag sneglade nog längtansfyllt efter ungarnas Cräppor, fyllda med Nutella. Nutella lät så tråkigt bara. Fast, det tog jag ändå, sen senare. Flamberad med Cointreau. Nam nam nam.

Sen till Macaroonerna. Köpte en ask till mig själv med blandade makarooner. Att njuta av här hemma i lugn och ro. Nå. Lugn och ro infann sig inte så länge asken varade. Men jisses så sjukt goda en del av dem var. Den med citron. Eller Hallon. Marsipanen. Eller den sjukt sjukt sjukt goda med världens mest underbara tjinuski. Godare än mammas. Till och med den i vackraste lila med smak av lavendel var god. Fast kanske aningen överiks.

Så nu måst jag väl börja baka såna i stället för cup cakes. Som jag ju hittills gjort tasan tarkka en gång i mitt liv.

Paha måka

Har helt missat att det är Yuuråt i lördag. Har planerat in Skräbböleträff i stället. Shit. Tur att Ben Gunn är med så kommer vi hem i tid. Kanske. Hur som helst betyder det kyttande med morsan och farsan om det kyttas alls. Och mina stackars barn. Får de se alls? Eller sätter farsan dem i säng?

tisdag 10 maj 2011

Selvinpäin

Alltså på riktigt. Tänk att man har lyckats få tre barn efter att man vuxit upp med denna propaganda.

Resebetraktelser - Resebudget

Reseplåmsan har blivit tunn. Inte bara för att man klarar sig på ett visakort istället för slantar, utan för att den skall räcka till fem personer istället för en, eller två. Att sätta en tia extra på middagen för att gå på en finare restaurang betyder genast 40 euro mer. Plus välling för den lille. Dvs nästan 50 euro extra. Per måltid. Detta i kombination med hemvårdsstöd är inte så värst lyckat.

Resesugen

Här har man just kommit hem från en riktigt lyckad resa och ändå har man värsta resesuget i kroppen. Kollar in bloggar och alla verkar ju vara på resande fot. Madrid och Barcelona, London, Paris, ja Paris, Spanien eller varför inte Berghäll, helt enkelt. Ja, Berghällsbruden är ju snarare bortrest därifrån, men det fina fotot får mina storstadsfötter att spritta. Även om där är snö på marken.

Nå. Det här handlar väl om verklighetsflykt för en trött mamma. Lillsnörvlan kryper omkring i sömnen och uppehåller mig alltså på nätterna, medan Discodancer har 40 graders feber och kastar upp. Solen lyser där ute och mamman vill bara bort bort bort. Men det går ju inte. Och inte vill hon ju på riktigt lämna sina sjuka barn heller.

Sen handlar det ju också om att man som mamma inte reser på samma sätt som då man åker ensam. Eller med endast vuxet sällskap. Var blev alla gourmetmiddagarna och loppisrundorna? De sena kvällarna och jazzklubbarna? Hur blev det med de röda lyktorna och alla droger? Heh. Nä. Men ni fattar.

måndag 9 maj 2011

Låt mig va i fred

Som mitt tidigare inlägg låter genomskina är resa med barn inte att betrakta som semester. Inte ens fast barnen är världens ljuvligaste och duktigaste. På detta firades sen ännu morsdag. Fint och ljuvligt det med. Men nu vill jag faktiskt bara vara i fred. Sova. Packa upp. Men nej. En snörvla till spädis gav mig inte nattsömn. Och en etta med 39,5 i feberväg kräver mycket omsorg medan snörvlan sover dagssömn. Så några dagar till måste jag stå ut. Sen vill jag vara i fred. Åtminstone så länge som en dagssömn varar.

söndag 8 maj 2011

Resebetraktelser - Friheten

Det finns folk som reser med sina vänner. Jag menar väninnor som sticker till södern tillsammans och karlar som åker på fotisresor till England. Jag har aldrig förstått varför. Varför lämna hela den ljuvliga familjen hemma och åka iväg utan dem?

Nu förstår jag varför.

Som sagt. Jag har en underbar familj. Resglad och rolig. Och både tålmodig och tålig. Men. Hur roligt det än är att resa med dem saknar jag friheten. Friheten som förr kändes i hela kroppen då man satte sig på flygplanet. Att se nytt, göra nytt. Att göra precis som man vill. Äta när man vill, dricka när man vill och sova om man vill.

Men som mamma funkar det inte så. Alla andras behov går före. Alla andra skall få mat först, dricka först och sömn så de orkar. Kläder skall packas, bytas, bäras. Tidtabeller måste kollas noggrannare för att minimera väntande och larver bör räddas medan klockan tickar och pengarna rasslar i rasande takt i mammas skalle. Plan a, b och c måste finnas till hands alltid alltid alltid, liksom improvisationen och omplaneringen då något inte går som man tänkt sig. Vattenflaskan och blöjorna. Solkräm och mellanmål.  Helst små överraskningar också då orken tryter.

Det här gör mamman till en dålig reskamrat. Till en som ger order, en som säger akta dig. En som skriker till då ungen nästan blir under en bil. En som förmanar, bestämmer och lägger sordin på tjattret då gatuliggaren ser ut att bli allt för irriterad.

En sån resekamrat vill inte denna mamma vara. Inte på nästa resa i alla fall. Kanske hon skall resa med en vän. Med en sån som ibland vill vara ensam. Och känna friheten.

lördag 7 maj 2011

Resebetraktelser - Gourmeten, Gatukonstnären och lilla Mademoiselle

Jag har så uthålliga barn. Då det verkligen gäller. Orka orka orka. Sitta i tåg, sitta i flyg, åka metro, köa, köa, köa och promenera i timmar. Så duktiga alla tre. Lite gnabb mellan de två stora ibland, men definitivt inte lika mycket som hemma.

Men nog är de så olika. Den sista kvällen hade de varsin önskan. Den ena ville fotografera Eiffeltornet i mörkret och äta gourmetmiddag. Den andra ville gå till Pompidoucentret för att försöka livnära sig som gatukonstnär. God middag blev det och fina foton. Samt 2,60 i plånboken.

Resebetraktelser - Mode

Kände mig inte alls out, faktiskt. Tvärtom smalt jag in ganska bra. Babybjörnen var nog sunkig fortfarande, men den bar oftast gubben på.

Men det här beror nog inte på att jag är så hipp. Snarare på grund av att Henkka och Maukka också hittat till Paris. Trist. Såg endast en riktigt klassisk parisbrud. Men det kanske beror på att jag inte vet vad som är modernt. Kanske det var hon som var out?

Gick förresten förbi PRADA. Men de hade bara bröllopsklänningar i fönstret och jag är ju redan gift. Så det blev inget köpas där.

Resebetraktelser - Småätandet

Någonting är definitivt fel i den finska kostcirkeln och i måltidsrekommendationerna. Man har ju fått lära sig att man inte får småäta. Men vad gör de i Frankrike? Inget annat än just det. Överallt och hela tiden. Sött och fett och gott. Och hur många fetton såg man? Typ ett. I spegeln.

Resebetraktelser - Slow

Jag har alltid upplevt mig ganska så slow. Så fel jag hade. Ur ett franskt perspektiv. Aldrig någonsin har jag sett ett så tålmodigt köande som i Frankrike. Både i Disneyland och i Paris. I metron. Ingen som helst stress över att det går långsamt. Och att man måste gå omvägar. Och att man måste köa till flera luckor innan man kommer till den riktiga kön. Förstås var det många turister också i köerna, men många franska skolklasser syntes t.ex. vid Eiffeltornet. Och överallt var det lugnt. Och ingen hade den där välbekanta går det inte framåt-minen. Eller en, kanske. Jag. Det måste vara mina effektiva tyska gener. Som bara vill skrika. Och ordna raka led.

Resebetraktelser - 462 euro

Två dagar i Disneyland är inte billigt. Men väl värt pengarna. Man kan t.ex. rädda en larv ur en tågskena så den inte blir överkörd. Eller dricka cokis. Eller se på samma Musse Piggfilmer som man har hemma. Inomhus. Då solen skiner.

Resebetraktelser - Snorkighet

Fransmännen anses ofta snorkiga och ovänliga. Det håller jag inte med om. Alls. Eller kanske ur ett amerikanskt perspektiv. Men inte ur ett finskt. Visst. De smilar inte upp sig i onödan. (Skönt) Men de är snabba på att hoppa åt sidan i metron då en barnvagn knölas in. De är hyggliga och erbjuder hjälp då man ser borttappad ut. Utan att man ber om det. Men annars sköter de sitt och låter en vara ifred. Helt som i helsingforsmetron. Förutom att ingen är full.

Resebetraktelser - Trygghet

Tydligen är det mycket mera omvälvande att en skäggig man blir dödad då man är på resa med sina barn än då man sitter lugnt och tryggt i lilla Finland. Inte en enda av de bloggar jag läser har nämnt Usamas död.