tisdag 26 november 2013

Too much

Först har man så sjukt, sjukt brått. På det läggs en veckas guidening 24/7, och man tycker att det nog skall gå. Det fixar sig nog. Bara en vecka och så är det över. Samtidigt pågår sista inlämningsveckan för svenska kulturfonden. Sista repetitionerna för julkonserten. Flytt av arbetsplatsen. Barnens sista genrep hit och dit. Kläder som skall skaffas till uppträdanden. Och alla räkningar som måste betalas, biljetter som skall bokas. Ett sjukt öga som måste kollas. I Helsingfors. Magsjuka hos barnen. Kalas i Tallinn. Extrajobb på folkis. Självständighetsdagsfest. Ja ni hör själva.

Men det skall nog gå. Det ordnar sig. Hur bråttom det än är.

Fast så. Tas en börda från ens axlar. 24/7guideningen skjuts upp två månader. Heaven! I nån timme. Sen blir man bara lamslagen. För det finns ju så mycket kvar.

tisdag 12 november 2013

...och Peppe fortsätter...

Om den sociala mänskan, och varför män har svårt att få vänner efter att de fyllt 30. Hmm. I wonder why. Not.

måndag 11 november 2013

Pappornas rättigheter

Hade tänkt filosofera mer om jämställdheten i hemmen, men Charlotte hann före mig.


söndag 10 november 2013

Ps. Mannen och kyrkan

Det är klart. Mannen, hjälten, har nog svårt att hitta sin plats i kyrkan. Där finns ju redan hjältarna hjälte: Jesus. Vem kan tävla med honom? Värsta mjukismannen, som alla kvinnor vill ha. Han som lyssnar, kramar, tröstar, stöder. Och när inget annat funkar. Ja, då gör han ett mirakel.

Stackars män. Hur skulle de kunna tävla med honom?

Och mer. Mannen och kyrkan.

Så här lämpligt till mina tidigare trådar håller jag på att läsa antologin Mänskligt Vad rör sig i huvudet på en karl? Många intressanta texter. Men speciellt Mats Björklunds text om Mannen i kyrkbänken fascinerade mig. (Jag tycks alltid gå igång på kyrkliga grejer, kan nån analysera den biten av mig, så blir jag glad.) Här finns en intervju med honom i Kyrkpressen.

Björklund funderar t.ex. på vad det finns som känns manligt i kyrkan? Typ inget, enligt honom. Min första tanke var att han nog tänker lite konstigt, med tanke på all kyrkohistoria med bara män och män och män. Det är först nu som kvinnor ens får vara präster. Men då man läser inser man att han nog har rätt i att kyrkan bejakar det svåra och tunga och tröstar dem som sörjer. (Då måste man ju visa sina känslor, gråta och tala, kanske t.o.m. kramas!) Att kyrkan sällan karaktäriseras av begrepp som mod, styrka och kraftfullhet.

Mats skriver också om mannens behov att utföra hjältedåd (inte längre att dräpa drakar kanske, men att göra karriär eller hålla på med något byggprojekt) och kvinnans oförstående för hans sätt att så fullt gå inför ett sånt projekt, vad det nu vara må. Min egen reflektion till detta är att kvinnor nog också kan, och gärna skulle vilja gå lika mycket in i sina egna hjältedåd, men att det inte går eftersom det finns barn att ta i beaktande. Och i en kvinnas huvud kommer barnen först, efter hjältedåden. Och hon får dras med att flytta fram sina hjältedåd till efter maten, efter bykhögen, efter skjutsande, what so ever*. För mannen gör det inte. Han tänker först på sitt hjältedåd. Inte av elakhet, men i hans värd kommer hjältedåden först. Sedan barnen. Och maten. Och bykhögen. Om nån säger till. (Och så har vi gått en hopplös ringdans igen om att kvinnor måste vara antingen mamma åt sin man, eller chef åt sin man. Nu orkar jag inte mera länka till de tidigare diskussionerna om det här. Ni får googla själv.)

Huj vad jag känner mig hemsk som skriver sånt här. På farsdag och allt. (Ja, kvinnans lott är ju förstås också att känna skam. Över sånt som den andra parten inte ens funderat på.)

*Tyckte bara ni kan läsa om Finsalongens bykhög också, även om där inte ingår någon könsrollsdiskussion.

Ja, var var jag?

Tanken for ju kanske lite sen mitt föregående inlägg, men vi skall se. Hmm.Vad var det nu om?

Ja, just det.

Ponks skriver om skillnaderna mellan feminismen i Finland och Sverige. Anna Li har också skrivit om det om jag minns rätt. Att hon var chockad över hur "efter vi är med feminismen vi är hä i Finland". Rätta mig om jag har fel, Anna. Kanske vi snackade om det då vi sågs? Minns inte riktigt. Eller kanske var det nån annan som flyttat tillbaka från Sverige som sade det?

Hur som helst. Den bilden, att Finland är efter Sverige, har jag också alltid haft. Men ändå har något skavt lite i mig då det gäller feminismen, vilket jag just skrev om. Det där att jag som yngre växte upp i en jämlik bubbla. Men kanske det på riktigt var jämligt? Kanske det är som Ponks skriver? Att vi på ett sätt är mer jämlika i Finland? Att karlarna t.o.m. har problem med sin manlighet då även kvinnor kan ta sin plats på ett annat sätt än i Sverige? Jag tror faktiskt det ligger något i det här. Förstås är det inte riktigt så enkelt att vi faktiskt skulle ha ett jämlikt samhälle i Finland, gällande löner och positioner i samhället t.ex. Men gällande hemmen så tror jag nog att det är kvinnan som bestämmer. Men. MEN, ett stort MEN. Jag tror inte alls att det är för att hon VILL. Utan för att inget händer om hon inte bestämmer. Allt flytrer bara ut i sanden. Och jag tror att det finns en klar orsak till det också. Nämligen den, att den finska mannen inte talar. Bra om han gruffar, eller hmmar. I motsats till den svenska, då. Som älskar sin egen röst.

Herregud så invecklat. Orkar inte ens tänka färdigt på det här nu just.

Men Ponks öppnade definitivt lite ögon hos mig. Bland annat orsaken till att jag alltid känner mig som en elefant i porslinshus då jag är i Sverige. Jag tar helt klart en för stor plats som kvinna. Inte bara fysiskt. Men effekten blir ju extra stor då man inte är liten och petit.

Obs, obs, intressant!

Läs vad ponks skriver om feminismen i Sverige kontra Finland först.

Återkommer bara jag hjälpt Discodancer med violinläxorna först.

onsdag 6 november 2013

Ja, går det?

Råkade läsa ett gammalt inlägg. Det roar mig fortfarande fast jag hade glömt bort det. Passar bra in med tanke på Dianafilmen. Den måste man väl också hinna se?

Monica Z

Såg Monica Z igår. Rekommenderar varmt, inte bara för musikintresserade. Var helt utmattad då filmen tog slut. Mycket emotionellt. Och estetiskt. Musiken förstås. Och kärleken. Liksom spriten. Föräldra/barnrelationer. Ja. Huh.

-"Tack och lov är den slut" utbrast mitt sällskap. Och jag höll med. Vi skulle helt enkelt inte pallat mer.

Ps. Den går inte i huvudstan, men nog i Raseborg. Både i Karis och i Ekenäs.

tisdag 5 november 2013

Det där fula ordet

Anna Li skriver om ordet Feminism.

Och nu måste jag erkänna en sak: Jag hör till dem som har problem med ordet. Ordet, alltså, inte feminismen i sig. Men då jag var liten, hörde jag ordet uttalas med förakt. Både av kvinnor och män. "De där feministerna skall nu alltid skrika om allt". Så det gav mig helt fel vibbar.

Som äldre började man ju förstå innebörden, men även då kändes ordet fel. Vasst och snipigt och jobbigt. Jämställdhet var bättre. Som ord. Men det var också problematiskt. För i min värld var ju allting jämställt. Jag tog den plats jag ville ha och behövde. Ofta större plats än pojkarna utan att vara speciellt grabbig. Men definitivt inte flickig. När jag funderar på min identitet som yngre inser jag att jag varit ganska likadan redan i förskolan. En liten högstadiesvacka som gjorde mig tystare fanns nog. Och en lite gapigare vid dryga tjugo. Men innerst inne visste jag var jag hade mig själv.

Det här är ju vad jag själv tänker om mig, kanske andra har en annan bild av min personlighet.

Men. Sen. Hände. Något.

Jag blev nämligen vuxen. Och plötsligt var inget jämställt längre. Varken arbetsfältet eller lönerna var de samma. Ansvaret för att saker skulle vara fixade eller uppstädade landade alltid på mig eller andra kvinnor. Kaffekokandet. På alla arbetsplatser. Och att tänka på förhand hör tydligen också till kvinnans lott. Hur skall mannen annars kunna sträcka fram handen och fråga, "vi har väl de där broschyrerna med oss?"

Men. Det skulle bli värre. Jag blev nämligen mamma. Och plötsligt hade jag inga inkomster alls att räkna med, utan skulle helt och hållet förlita mig på mannen. Och fast jag har en bra man tar det emot att tigga om fickpengar till ett par gummistövlar åt barnet. Även om det handlar om hans barn också. Det är ju inte pengarna i sig som är problemet, utan förnedringen att vara beroende av någon annan. Och så länge vårt system är uppbyggt på detta sätt kommer vi aldrig att bli jämlika.

Det handlar inte bara om kvinnan som måste känna sig som ett barn gentemot sin man. Utan också om mannen. Som överhuvudtaget inte behöver reflektera över saken. För det är ju ingen sak för honom. Antingen är han av den sorten som tycker det är självklart att dela med sig av sina pengar. Alltså inget problem, tycker han. Eller sen är han av den sorten som tycker att frun skall sköta sig och barnen. Och då är det ju heller inget problem, tycker han. Alltså finns det inget problem.

Men det är inte endast och bara ekonomin som skiljer oss åt, även om helheten blir ännu mer skev med tanke på de låga lönerna, mammaledigheter och en därpå kommande låg pension. (Inget problem där heller, för mannen. Antingen fortsätter han betala för frun, eller så får hon sköta sitt. Inget problem).

Ett större problem tycks vara ansvarsfrågan. För det är inte mannens lott att endast på jobbet fråga om broschyrerna är med. Det gäller även hemma. Och på resa och i butiken. Ja överallt. Om inte kvinnan packat ner, inte bara för sig själv och barnen, utan också ofta för mannen så är risken stor att något blivit bortglömt. Handlar han mat utan lista så kommer de mest märkliga saker hem. Alternativt det samma vanliga. Bröd, korv och mjölk.

Skall kvinnan bort över ett veckoslut ser hon till att fylla kylskåpet med, oftast lättlagad eller färdig mat. Ändå är risken stor att mannen beställer pizza till sig och barnen. Och frun kan städa undan pizzakartongerna sedan.

Inte ens ansvaret för preventivmedel delas i förhållandet. Utom kanske i första dejtingstadiet. Då är det oftast killen som bär på kondomer. Men redan då proppar oftast flickorna sig fulla med hormoner. Vilket de fortsätter med tills man vill ha familj. Då blir det en liten paus, och så får kvinnan antingen fortsätta med hormonerna eller göra ett litet ingrepp. Hur många vet ens om att det finns andra preventivmedel för män än kondomer. Och en man kan ju inte tänka sig att gå till doktorn och göra ett litet kirurgiskt ingrepp. Det är emot hans manlighet.

Men det som stör mig mest gällande det här är inte det att kvinnan funderar på vilket sätt som skulle vara det bästa, utan det att mannen inte behöver fundera. Alls. För kvinnan ser ju till att sköta det. På förhand. Så det är ju inget problem. För mannen. Han kan fortsätta gå i sin teinibubbla och inte tänka. Alls. Förutom då om kvinnan är av den sorten att hon struntar i preventivmedel. Och blir på rågan. Fast han inte vill. För då är det ett problem. För honom. Fast det får hon se till att sköta. Han vill ju inte ha barnet. Och sköter hon det inte så får hon gå. Då är det inte heller ett problem. För honom.

söndag 3 november 2013

Så många roliga projekt

Fortfarande är det alldeles alldeles underbart att vara tillbaka på jobbet. Så många roliga projekt man får ta del av. Och så många olika pallar att sitta på. Så många härliga kreativa mänskor att arbeta med. Augustprisvinnare, Nordiska rådets litteraturprisvinnare, UMK-vinnare, Astrid Lindgren- och Oscarprisnominerade. Vilken lyx. Vilken lyx i ett helt vanligt kommunalt don.

Fast fortfarande är det svårt att få tiden att räcka till så att det går ihop med familjen. Även om den också är full av kreativa mänskor och SM-medaljörer. (Och nej. Jag mäter inte kärleken i pokaler. Om nån skulle tro det.)

Men jag önskar att vintertid skulle betyda 34 timmar i dygnet. Inte de samma vanliga 24.

Lösningen

Ja. Jag har förstås en lösning till problemet med de stackars karlarna.

Och den ser ut som följer.

  • Kräv lika mycket av killarna som av tjejerna, både hemma, i dagis och i skolorna
  • Låt skolorna köra samma linje som nu
  • Låt inte killarna komma undan med att bara vara roliga och viga i käften. De kan vara roliga, men måste ändå göra sitt jobb.
  • Ha inte så många grupparbeten där flickor måste göra jobbet och pojkarna presenterar idéerna som sina egna.
  • Låt alla barn, oberoende av kön hålla reda på sina egna saker och ta ansvar för sina uppgifter, både gällande städning, skoluppgifter, hobbverksamhet, what not.
Låt detta pågå tills hälften av alla chefsposter och höginkomsttagare är kvinnor. Först då har vi ett normalläge där de som är duktiga premieras. Sen kan vi börja fundera på om det är synd om killarna eller ej.


lördag 2 november 2013

Stackars pojkar, stackars män

Det får man läsa om så gott som dagligen. Hur synd det är om killarna som inte läser lika bra som flickorna. Hur synd det är om dem som på grund av att de läser så dåligt inte klarar sig lika bra i skolan som flickorna. Hur fler och fler kvinnor blir chefer (oftast bara pga kvotering, men det är ju ändå synd om de män som inte får bli inkvoterade på en post där det de senast 2000 åren suttit en man.) Och idag läser man om kvinnan som toppar höginkomsttagarlistan, den första på flera år.

Ja, nog är det synd om killarna. Och männen.

Därför läser vi också allt som oftast artiklar om hur vi måste ändra skolan så att också killarna klarar sig. Så att också de har chans att bli något annat än utslagna. (För införstått blir de ju utslagna om de inte blir chefer. Städare och vårdbiträde kan de ju inte bli. Det är ju för kvinnor. Och så dåligt betalt.)

Så. Nog måste ju skolorna skärpa sig. Annars kanske det blir helt normalt med kvinnliga chefer och kvinniga höginkomsttagare. Och det går ju inte. Vem skall då byta blöjor på åldringarna och vara hemma med barnen?