Det är klart. Mannen, hjälten, har nog svårt att hitta sin plats i kyrkan. Där finns ju redan hjältarna hjälte: Jesus. Vem kan tävla med honom? Värsta mjukismannen, som alla kvinnor vill ha. Han som lyssnar, kramar, tröstar, stöder. Och när inget annat funkar. Ja, då gör han ett mirakel.
Stackars män. Hur skulle de kunna tävla med honom?
Visar inlägg med etikett tro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tro. Visa alla inlägg
söndag 10 november 2013
Och mer. Mannen och kyrkan.
Så här lämpligt till mina tidigare trådar håller jag på att läsa antologin Mänskligt Vad rör sig i huvudet på en karl? Många intressanta texter. Men speciellt Mats Björklunds text om Mannen i kyrkbänken fascinerade mig. (Jag tycks alltid gå igång på kyrkliga grejer, kan nån analysera den biten av mig, så blir jag glad.) Här finns en intervju med honom i Kyrkpressen.
Björklund funderar t.ex. på vad det finns som känns manligt i kyrkan? Typ inget, enligt honom. Min första tanke var att han nog tänker lite konstigt, med tanke på all kyrkohistoria med bara män och män och män. Det är först nu som kvinnor ens får vara präster. Men då man läser inser man att han nog har rätt i att kyrkan bejakar det svåra och tunga och tröstar dem som sörjer. (Då måste man ju visa sina känslor, gråta och tala, kanske t.o.m. kramas!) Att kyrkan sällan karaktäriseras av begrepp som mod, styrka och kraftfullhet.
Mats skriver också om mannens behov att utföra hjältedåd (inte längre att dräpa drakar kanske, men att göra karriär eller hålla på med något byggprojekt) och kvinnans oförstående för hans sätt att så fullt gå inför ett sånt projekt, vad det nu vara må. Min egen reflektion till detta är att kvinnor nog också kan, och gärna skulle vilja gå lika mycket in i sina egna hjältedåd, men att det inte går eftersom det finns barn att ta i beaktande. Och i en kvinnas huvud kommer barnen först, efter hjältedåden. Och hon får dras med att flytta fram sina hjältedåd till efter maten, efter bykhögen, efter skjutsande, what so ever*. För mannen gör det inte. Han tänker först på sitt hjältedåd. Inte av elakhet, men i hans värd kommer hjältedåden först. Sedan barnen. Och maten. Och bykhögen. Om nån säger till. (Och så har vi gått en hopplös ringdans igen om att kvinnor måste vara antingen mamma åt sin man, eller chef åt sin man. Nu orkar jag inte mera länka till de tidigare diskussionerna om det här. Ni får googla själv.)
Huj vad jag känner mig hemsk som skriver sånt här. På farsdag och allt. (Ja, kvinnans lott är ju förstås också att känna skam. Över sånt som den andra parten inte ens funderat på.)
*Tyckte bara ni kan läsa om Finsalongens bykhög också, även om där inte ingår någon könsrollsdiskussion.
Björklund funderar t.ex. på vad det finns som känns manligt i kyrkan? Typ inget, enligt honom. Min första tanke var att han nog tänker lite konstigt, med tanke på all kyrkohistoria med bara män och män och män. Det är först nu som kvinnor ens får vara präster. Men då man läser inser man att han nog har rätt i att kyrkan bejakar det svåra och tunga och tröstar dem som sörjer. (Då måste man ju visa sina känslor, gråta och tala, kanske t.o.m. kramas!) Att kyrkan sällan karaktäriseras av begrepp som mod, styrka och kraftfullhet.
Mats skriver också om mannens behov att utföra hjältedåd (inte längre att dräpa drakar kanske, men att göra karriär eller hålla på med något byggprojekt) och kvinnans oförstående för hans sätt att så fullt gå inför ett sånt projekt, vad det nu vara må. Min egen reflektion till detta är att kvinnor nog också kan, och gärna skulle vilja gå lika mycket in i sina egna hjältedåd, men att det inte går eftersom det finns barn att ta i beaktande. Och i en kvinnas huvud kommer barnen först, efter hjältedåden. Och hon får dras med att flytta fram sina hjältedåd till efter maten, efter bykhögen, efter skjutsande, what so ever*. För mannen gör det inte. Han tänker först på sitt hjältedåd. Inte av elakhet, men i hans värd kommer hjältedåden först. Sedan barnen. Och maten. Och bykhögen. Om nån säger till. (Och så har vi gått en hopplös ringdans igen om att kvinnor måste vara antingen mamma åt sin man, eller chef åt sin man. Nu orkar jag inte mera länka till de tidigare diskussionerna om det här. Ni får googla själv.)
Huj vad jag känner mig hemsk som skriver sånt här. På farsdag och allt. (Ja, kvinnans lott är ju förstås också att känna skam. Över sånt som den andra parten inte ens funderat på.)
*Tyckte bara ni kan läsa om Finsalongens bykhög också, även om där inte ingår någon könsrollsdiskussion.
tisdag 8 januari 2013
Joc
Det var inte så många dagar sedan jag kryssade i bekännelselistan där jag skrev att jag inte är nån podcastlover- ännu. Mest för att jag inte orkar med elektronikäcklet och för att jag inte gillar hörlurar. Men jag visste ju att det skulle komma. Och snabbare än kvickt kom det också! Finsalongen hade redan för länge sedan tipsat mig om Johanna Koljonens poddar. Så jag började med att ladda ner henne i värvet och sedan hennes sommarprat. Och hjälp vilken lång promenad det blev. Kunde inte sluta lyssna. Det var så sjuukt bra! Alla finlandssvenskar borde lyssna på värvetavsnittet. Visserligen hade jag vissa invändningar gällande finlandssvensk i småstad kontra Helsingfors, men annars så nappiin. Men det var så mycket annat också. Det enda störande var ju att man kunde ha sugit på nästan varje tanke med en egen reflektion. Man hade velat promenera med anteckningsboken i högsta hugg.
Paralleller mellan lajvande och tro. Hur icketroende på bröllopsdagen spelar med i ett Gudlajv. Och den här meningen:
"...Alltså jag kan fan inte garantera att jag inte till och med lyfte mina händer över dom i nån slags självgod välsignelse..."
Alltså någon som vågar säga så om sig själv. Härligt. De flesta hade nog tigit still om de ens hade reflekterat över sin egen gudomlighet. Och hur hon sedan resonerar vidare. Om journalistik och media. Snacket om Oxford. Så sjukt. Så intressant. Och så lätt att se henne där. Som i ett lajv. Fast bland fjortisarna. Kunde inte låta bli att dra på munnen åt just det avsnittet. För det var just en fjortis hon var i mina ögon. Då för länge sen. Jobbig. Brådmogen. Och jävligt smart. Redan då. Och man såg det. Men man rullade med ögonen i alla fall. Åt det där lajvandet. Eller larpandet. Hur de kom i hordar med sina stridsyxor av jesustejp. Sina kåpor och sin glödande blick. Sina egenstickade ringbrynjor av ståltråd.
Men fan att det harmar. Att man själv var så sjuttons mukamasvuxen att man inte kunde gå med i det där. Att man trodde att man var för gammal. Hela sex år äldre. Men i en helt annan livssituation där man trodde man var vuxen. Fan vad det harmar! Det harmar så det skär i en då man lyssnar vidare om lajvandet i Orsinien där hon var asylsökande. Harm harm.
Paralleller mellan lajvande och tro. Hur icketroende på bröllopsdagen spelar med i ett Gudlajv. Och den här meningen:
"...Alltså jag kan fan inte garantera att jag inte till och med lyfte mina händer över dom i nån slags självgod välsignelse..."
Alltså någon som vågar säga så om sig själv. Härligt. De flesta hade nog tigit still om de ens hade reflekterat över sin egen gudomlighet. Och hur hon sedan resonerar vidare. Om journalistik och media. Snacket om Oxford. Så sjukt. Så intressant. Och så lätt att se henne där. Som i ett lajv. Fast bland fjortisarna. Kunde inte låta bli att dra på munnen åt just det avsnittet. För det var just en fjortis hon var i mina ögon. Då för länge sen. Jobbig. Brådmogen. Och jävligt smart. Redan då. Och man såg det. Men man rullade med ögonen i alla fall. Åt det där lajvandet. Eller larpandet. Hur de kom i hordar med sina stridsyxor av jesustejp. Sina kåpor och sin glödande blick. Sina egenstickade ringbrynjor av ståltråd.
Men fan att det harmar. Att man själv var så sjuttons mukamasvuxen att man inte kunde gå med i det där. Att man trodde att man var för gammal. Hela sex år äldre. Men i en helt annan livssituation där man trodde man var vuxen. Fan vad det harmar! Det harmar så det skär i en då man lyssnar vidare om lajvandet i Orsinien där hon var asylsökande. Harm harm.
fredag 15 juni 2012
Andlighet förklädd till terapi
Just som jag hade suttit i Finsalongen och diskuterat lite andlighet samt skillnaden mellan att snacka med en vän eller med en psykolog dyker Kyrkpressen ner i min postlåda. En väldigt intressant artikel "Gud byttes ut mot det inre jaget". Läs den här om du inte får pappersverionen i din postlåda.
Skulle gärna ha skrivit mer om ämnet. Men nu skall det packas för tapetsering, 92-årskalas på Åland och midsommarfirande i Nagu. Tur att gubben stannar hemma så är det en kass mindre.
Skulle gärna ha skrivit mer om ämnet. Men nu skall det packas för tapetsering, 92-årskalas på Åland och midsommarfirande i Nagu. Tur att gubben stannar hemma så är det en kass mindre.
onsdag 4 april 2012
Gripen och rörd
Jag har absolut inte tid att skriva just nu, men kan inte låta bli. Men det blir kort och råddigt.
Mitt humör är som om jag skulle vara gravid. Allt jag läser får ett lite konstigt skimmer och jag blir gripen och rörd av det mesta. Vissa andra dagar blir jag ju mest bara störd. Nåja.
För det första läste jag i Hbl om den finlandssvenska kvinnan som upprätthåller ett barnhem för flickor i Bolivia. Och jag har redan planerat in ett års tjänsteledighet för mig och min man då barnen är stora och utflugna så vi kan fara som volontärer dit. Eller någon annanstans där vi behövs.
Sen kom Kyrkpressen. Och jag älskar ju faktiskt Kyrkpressen. Det förvånar mig varje vecka att jag blir så glad av att den dimper ner i postlådan. Så hälsningar till församlingen bara, tack för en stunds andlig spis. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför den gläder mig. Men jag tror det har med, he he, andlighet att göra. Inte så mycket med tro, Gud och Bibel. Utan om eftertänksamhet, ett lugn och en ro. De intressantaste texterna handlar nämligen oftast om dem som inte bekänner sig till någon egentlig tro. Men som ändå utstrålar någon sorts, ja, vad skall man kalla det? Andlighet? Det finns förstås en risk att det är redaktörerna som lyckas få in den dimensionen i sina texter, men jag betvivlar det.
Sen är jag ju också intresserad av Bibeln. Har dock inte läst den. Fastnade i att börja rita upp släkkträd. Dårka jag. Men jag har inte gett upp hoppet. Skall börja på nytt nån annan gång. Utan släktträd.
Nåja. Idag var det artikeln om Riki Sorsa och Gabriellas sång som intresserade. Och diskussionen om att stajla till kyrkkaffet. Många intressanta aspekter i den texten. vad betyder t.ex. ordet nött för Karin Erlandssson?
Mitt humör är som om jag skulle vara gravid. Allt jag läser får ett lite konstigt skimmer och jag blir gripen och rörd av det mesta. Vissa andra dagar blir jag ju mest bara störd. Nåja.
För det första läste jag i Hbl om den finlandssvenska kvinnan som upprätthåller ett barnhem för flickor i Bolivia. Och jag har redan planerat in ett års tjänsteledighet för mig och min man då barnen är stora och utflugna så vi kan fara som volontärer dit. Eller någon annanstans där vi behövs.
Sen kom Kyrkpressen. Och jag älskar ju faktiskt Kyrkpressen. Det förvånar mig varje vecka att jag blir så glad av att den dimper ner i postlådan. Så hälsningar till församlingen bara, tack för en stunds andlig spis. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför den gläder mig. Men jag tror det har med, he he, andlighet att göra. Inte så mycket med tro, Gud och Bibel. Utan om eftertänksamhet, ett lugn och en ro. De intressantaste texterna handlar nämligen oftast om dem som inte bekänner sig till någon egentlig tro. Men som ändå utstrålar någon sorts, ja, vad skall man kalla det? Andlighet? Det finns förstås en risk att det är redaktörerna som lyckas få in den dimensionen i sina texter, men jag betvivlar det.
Sen är jag ju också intresserad av Bibeln. Har dock inte läst den. Fastnade i att börja rita upp släkkträd. Dårka jag. Men jag har inte gett upp hoppet. Skall börja på nytt nån annan gång. Utan släktträd.
Nåja. Idag var det artikeln om Riki Sorsa och Gabriellas sång som intresserade. Och diskussionen om att stajla till kyrkkaffet. Många intressanta aspekter i den texten. vad betyder t.ex. ordet nött för Karin Erlandssson?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)