tisdag 8 januari 2013

Joc

Det var inte så många dagar sedan jag kryssade i bekännelselistan där jag skrev att jag inte är nån podcastlover- ännu. Mest för att jag inte orkar med elektronikäcklet och för att jag inte gillar hörlurar. Men jag visste ju att det skulle komma. Och snabbare än kvickt kom det också! Finsalongen hade redan för länge sedan tipsat mig om Johanna Koljonens poddar. Så jag började med att ladda ner henne i värvet och sedan hennes sommarprat. Och hjälp vilken lång promenad det blev. Kunde inte sluta lyssna. Det var så sjuukt bra! Alla finlandssvenskar borde lyssna på värvetavsnittet. Visserligen hade jag vissa invändningar gällande finlandssvensk i småstad kontra Helsingfors, men annars så nappiin. Men det var så mycket annat också. Det enda störande var ju att man kunde ha sugit på nästan varje tanke med en egen reflektion. Man hade velat promenera med anteckningsboken i högsta hugg.

Paralleller mellan lajvande och tro. Hur icketroende på bröllopsdagen spelar med i ett Gudlajv. Och den här meningen:

"...Alltså jag kan fan inte garantera att jag inte till och med lyfte mina händer över dom i nån slags självgod välsignelse..."

Alltså någon som vågar säga så om sig själv. Härligt. De flesta hade nog tigit still om de ens hade reflekterat över sin egen gudomlighet. Och hur hon sedan resonerar vidare. Om journalistik och media. Snacket om Oxford. Så sjukt. Så intressant. Och så lätt att se henne där. Som i ett lajv. Fast bland fjortisarna. Kunde inte låta bli att dra på munnen åt just det avsnittet. För det var just en fjortis hon var i mina ögon. Då för länge sen. Jobbig. Brådmogen. Och jävligt smart. Redan då. Och man såg det. Men man rullade med ögonen i alla fall. Åt det där lajvandet. Eller larpandet. Hur de kom i hordar med sina stridsyxor av jesustejp. Sina kåpor och sin glödande blick. Sina egenstickade ringbrynjor av ståltråd.

Men fan att det harmar. Att man själv var så sjuttons mukamasvuxen att man inte kunde gå med i det där. Att man trodde att man var för gammal. Hela sex år äldre. Men i en helt annan livssituation där man trodde man var vuxen. Fan vad det harmar! Det harmar så det skär i en då man lyssnar vidare om lajvandet i Orsinien där hon var asylsökande. Harm harm.

2 kommentarer:

  1. Det är aldrig för sent att börja lajva!
    (Säger en som aldrig provat på.)

    SvaraRadera