tisdag 22 januari 2013

Från bydåre till satkärring

Drog på mig podcasten och travade ut med barnvagnen. På isen under bron stod två småkillar och testade om de skulle få hål på isen. De försökte hoppa och hacka med skidstavar. Ropade åt dem att de skall bort därifrån. Att isen är svag och att där är strömt. De gick snällt och ställde sig under ett träd.

Gick vidare. Tänkte att man nu kanske räddat nån liten unge. Funderade på mina motiv. Sa jag till dem endast för att kunna ha rent samvete om det skulle stå i tidningen att nån ramlat i och drunknat? Eller brydde jag mig på riktigt? Skit samma.

En timme senare ser jag samma två ungar komma gående emot mig. De stannar till, hålls på replängds avstånd. De känner helt klart igen mig. De har en tredje kompis med nu. En med en hockeymaila. Under den timmen jag promenerat har de lyckats masa sig 300 meter framåt. Har de gått myrsteg? Har de suttit snällt under trädet och väntat på kompisen? Svar. Nej. De har helt klart fortsatt med sina islekar. Jävla ungar!

På fejan skriver någon under en pryltorgssida:

"Ni som bor mot lövkulla hållet å har ungar (mina heter barn, era ungar), det har hängt några ute på isen under hängbron vid iskanten. VNF vaktmästare har jagat på dom, men då han gått har de varit tillbaka. Med sig (idag) har de haft skridskor och hockeyklubbor, pinnar, stickor eller va fan de heter som dom använder i töntsporten. Men påriktigt, lövkullaungarna bort från isen annars kan dom hittas i Billnäs!!!"

Jävla ungar säger jag bara. Och en eloge till vaktmästaren som sagt till mer än en gång. Själv skäms jag lite för att jag inte läxade upp dem ordentligt den andra gången jag såg dem.

1 kommentar: