tisdag 29 oktober 2013

Klump i magen

Har just sett Lärjungen. Fantastisk film. Otroligt vackra bilder och otäck story. Kan inte förstå hur det är endast 12 års åldersgräns på den. Helt sjukt. Fast jag undrar hur mina barn hade reagerat. Inte så mycket på ondskan, men på orättvisheten. Allt blev bara så fel och så orättvist. För allt och alla.

Det som skrämmer mig i filmen är inte den tyranniserande fadern, för såna finns det ändå inte så många av. Men i honom fanns också något som dessvärre finns hos många vuxna. Nämligen. Förmågan att inte se sina barn. Att inte bekräfta dem.

En del barn blir blir bortskämda, men inte bekräftade. De får saker för att det hör till, de får göra vad de vill för att man inte orkar ta en strid. Men de blir inte bekräftade, sedda för vad de är. Hur många har inte mot sin vilja valt en yrkesbana de inte egentligen varit intresserade av bara för att de känt föräldrarnas förväntningar. Hur många har inte fått höra att grannens dotter minsann kan måla så fint, så fint, även om det varit mediokert och man själv kunnat mycket bättre. Ingen har bara tittat efter, på riktigt, bara tagit emot sitt morsdagskort, förstrött tittat på det och sedan lagt det i byrålådan. Medan grannen av den mer bekräftande sorten förevisat barnets kludd så stolt att även andra stannat till och tyckt, att jo, nog är hon duktig.

Och ja. Så finns det ju då grannens barn. Som blir så överösta med beröm för sitt kludd att de som vuxna inte kan ta emot kritik. För de har ju alltid varit bra på att måla. Eller sjungit i skolkören. (hur klarar man sig inte i Idols då?) Så. Man kan ju fundera på vad som är bättre. Profet blir man inte i sin egen stad. Och sällan i sin egen familj heller. Fast ibland kan familjen nog utåt berätta om sina fantastiska barn. Fast synd är det om barnen aldrig själva får höra det. Utan blir kaptener som inte kan simma.

Undrar hur mina barn har det?

onsdag 16 oktober 2013

Frustrerande

Om den ena ser bilen som en självklarhet, något som helt enkelt finns till för att kunna förflytta sig hur och när som helst och den andra ser den som ett problem, en jobbig grej som måste användas då man skall någonstans. Då kan det leda till en frustration. Jag vet inte i vilken part frustrationen är större. Hos den som ser risker med halka och mörker eller hos den som tycker att två timmars tågväntan med tre barn en fredagkväll bland fulla finländare inte låter som en hit efter en dag i Tallinn.

tisdag 15 oktober 2013

På väg

Tallinn, London, Grahamstown. I den ordningen. Och sen Sri Lanka.

fredag 11 oktober 2013

Men vem gör sånt?

"Kasta inte pappershanddukar i wc, tack!"

Behövs faktiskt en sådan skylt? 

Vem? Alltså, VEM kastar en pappershandduk i toaletten? Alla kan ju inte göra det för att jävlas. Skylten fungerar ju ändå inte på en sån person. Snarare fungerar den som en uppmaning. Att. Göra. Just. Det.

Så. För vem skrivs dessa lappar som finns på varenda allmän toalett jag besökt? Finns det faktiskt så många mänskor som inte bryr sig. Eller som inte tänker efter? Mest avskyr jag dem som inte tänker. De som vill jävlas har åtminstone en agenda.

måndag 7 oktober 2013

Ganska töt

Alltså vilken vecka, vilket veckoslut. Härligt, men utmattande. I början av veckan skulle nästa års budgetförslag in och sedan var det Bokkalas för hela slanten. Ända till fredagen klarade jag av att hålla mig till en någorlunda normal arbetstid, men fredagen pågick mellan 8.00 och 01.30 (Hann med lunch 23.30) och lördagen 8.00-02.40. Fast då hann jag med både ordentlig lunch och middag på den litterära supén, så man var inte riktigt lika svimfärdig som dagen innan. Ja, och så var det en fantastiskt god litterär brunch på söndagen. Lugnt och skönt. Bara lyssna på författarna, inga direkta uppgifter då programmet pågick. Killarna kom med också. De ville äta vilda korvar med mamma som de helt tydligen saknat under veckan. Båda kom krypande till min säng då de märkte att jag vaknat. Där låg vi och fnissade åt Poetry Slammet som de tyvärr missade. För de var-ju-inte-intresserade. Sade de. Fast nu har de planerat att vara med nästa år. Då jag berättade om Karisdikten som vann och den fina Snopp-Haikun blev det genast intressant. Så. även snoppar kan vara intressanta. För vissa.

Kan förstås inte låta bli att återge den här:

Snopp snopp snopp snopp snopp
Snopp kuk snopp kuk snopp kuk snopp
Snopp snopp snopp snopp snopp

Som sagt. Alla knep för att få killar att läsa är tillåtna. Fast vårt problem är ju snarare att få dem att göra annat än att läsa. Sådär som att t.ex. gå ut.

Idag blev det förstås en massa spring i uppredandet av Bokkalaset. Snåresalen hade jag och kollegan rett upp redan under natten till söndagen, men allt låg ju i kassar i våra bilar. Och en del ligger där ännu. För det blev radiointervju och räkningsbetalande också. Och en massa annat spring. För att inte tala om alla mail som man inte kunnat ta sig an under veckan, Sånt som inte är akut har fått vänta.

Dagens bästa var ändå räknandet av besökare. 5020 besök sammanlagt under hela kalaset! 2400 av dem var barn och unga och de flesta av dem var högst antagligen bara på ett evenemang var. Men av de 2620 övriga var det nog många som lyssnade på flera författare. Svårt att veta hur många enskilda personer det var i publiken. Men hur som helst. Sjukt mycket folk!

Roligt! Riktigt riktigt roligt! Men men. Det behövs nog fler händer till nästa år. Det är så sjukt mycket praktiskt som skall funka under själva evenemanget. Och hur man än springer hinner man inte vara överallt. Och man hade ju gärna hunnit lyssna på ännu fler författare. Koncentrationen är inte alltid den bästa då man är konferencier och kommer på sig själv med att man glömde säga att mobiltelefonerna skall vara avstängda. Man sitter som på nålar, kan jag berätta. Speciellt då Mikaela Sonck och Lena Barner-Rasmussen läste ur antologin Naken. Det var så känsligt och innerligt, så sprött och gripande. Man hade inte velat höra en Nokia-tune just då.

Så. Om nån är intresserad av volontärjobb på nästa Bokkalas, give me a call.




onsdag 2 oktober 2013

Att skriva fel

Jag har så så svårt för det. Att inte radera fel genast. Utan se till att det blir rätt direkt. Ändå. Kan jag tycka att det är lite bortkastad tid. Då tiden är på kort. Och alldeles för kort. Ehe ehe. Men man kan ju fråga sig vad som är bättre. Att skriva fel, eller att inte skriva alls? Nå det här började jag fundera på då jag läste finsalonginnans funderingar om att skriva tillsammans. Och då jag funderade på hur jag själv fungerar. För att inte tala om då jag såg alla fel jag håsat in i den kommentar jag skrev ur mig.

Och ändå. Tycker jag ju inte att jag lider av duktugaflickansyndromet. Men vad vet jag? Man brukar ju inte se sina egna brister så tydligt.