Kanske sen ändå inte

Hur  jag än googlar bilder från Fame hittar jag inte riktigt de feminstiska kroppar jag skrev om i föregående inlägg. Så det var kanske en chimär. Det var kanske bara i bakre raden man fyllde på med de fylligare kropparna. Men även huvudrollsinnehavarna ser friska ut. Så redan det är ju ett plus.

Däremot var det ju ett minus att bland googlandet hitta informationen att Leroy fick HIV och dog i min ålder.

På tal om ålder och Fame så känns det väldigt svårt att sätta en ålder på skådisarna. Beror det på modet,  deras friska uppsyn, eller på att jag sett dem som liten och då uppfattat dem som vuxna. Unga vuxna, men i alla fall. Hursomhelst tycker jag inte skillnaden på lärarna och eleverna verkar vara tillräckligt stor. Och de kvinnliga lärarna tittar alltid trånande på Leroy som vägrar ha tights under sina kortkorta shorts. Samtidigt som de tycker synd om honom och försöker förstå hans trassliga bakrund i hoodsen.

Fame

Paprika har opererat bort toncillerna och ligger här hemma och kvider. Otroligt hur smärtan kan åka berg- och dalbana. Ena sekunden ser han ut att dö av smärta, nästa sekund ser han ut som ett frågetecken då man frågar om han har ont.

Nå. Hursomhelst var vi till bibban dagen innan och lånade mängder av böcker och filmer. Hittade hela första säsongen av tv-serien Fame och tänkte att det säkert skulle falla herrn i smaken. Det trodde inte han. Och han ville ju inte heller höra vad den handlade om. Men jag tog den med i alla fall. För jag ville ju se den. Kolla om den var så bra som man mindes. Eller ens lite ditåt.

Nå. Det gick ju som man visste att det skulle gå. Efter ett halvt avsnitt var killen som fastnaglad. Och de fyra skivorna tog slut allt för snabbt. Själv såg jag inte alla avsnitt, endast de då han hade så ont att han inte ville vara ensam. Men det fanns mycket att tänka på då man kollade.

För det första. Så var det ganska bra. Inte så köck som man hade väntat sig av 1981. Ganska bra skådisar. Framför allt bra casting. Och modet. Hur vissa outfittar hade kunnat vara från i år medan andra, speciellt de manliga, inte går igen just nu. Frågade Paprika vad han tyckte om modet. Men inte tyckte han det var så speciellt. Bara håren. Och ja! Håren!

Men. Det mest intressanta var musiken. Hur man minns sången "Fame - I wanna live forewer" Som en explosion! Fart fläkt, volym! Och hur den var. Inte dålig, men. Ja, lite lame. De andra sångerna var sedan av mycket olika karaktär och kvalitet. Vissa sånger sjöngs inte ens rent. Inte heller med nån desto mera sångteknik. Speciellt Leroy var en svag sångare. Ändå såg man att det var playback. då kunde de ju lika gärna ha använt nån bättre sångare. Idag skulle han inte ha fått rollen.

Ja, idag skulle nästan ingen av dem ha blivit castade. Framförallt såg de allt för välmående ut. Det var en fröjd att se. En dansklass med i dagens mått tjocka dansare. De var viga och de var rörliga. Men sedan 1981 har man inte sett normalviktiga på tv. Åtminstone inte i trikåer. Med bälte. Peppe och Friman har funderat på hur den feministiska kroppen ser ut. Jag tror den finns i Fame.

Det är ju småsaker, men...

Läste Hbl-artikeln Indien lyfter på locket - talar om tabun. Och sen började det störa mig att den kvinna som sade minst i artikeln ändå var störst på bild. Och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske var för att hon var vackrast.

Sluta

Nu har jag hört ordet ful användas om en och samma person alldeles för många gånger. Också i En varg söker sin podd. På riktigt. Det skall mycket till för att en mänska skall kunna kallas ful. Att se vanlig ut räcker inte. Att vara osminkad räcker inte heller. Att frivilligt låta sig fastna på bild medan man gör fula miner betyder inte att man är ful.

Skärp er. Speciellt folk i mediabranschen. Speciellt folk med inflytande. Så länge ni kallar folk fula är det inte konstigt att normen är normigare än normast på vad som är vackert. Och resten av mänskorna kan dissas till döds. Eller näthatas sådär annars bara.

Sorgligt

Tanja skrev om en bok hon beställt; The Beauty Experiment. Den är skriven av Phoebe Baker Hyde som lever utan smink och nya kläder i ett år.

Jag får riktigt obehag av boken. Har ju inte läst den, men det här var nog bland det sorgligaste jag sett på länge. Vadå experiment? Är det inte noll-läget som är utgångspunkten? Helt ärligt skulle det vara hur lätt som helst för mig att vara utan smink och nya kläder i ett år. Smink använder jag ändå nästan bara på scenen. Och de gånger, typ på fest jag använder smink kunde jag lika gärna vara utan utan problem. Kläder köper jag sällan. Men jo. Nog köper jag ibland. Men inte är det på något sätt av nöden.

Eller ja. Kanske jag borde köpa kläder oftare med tanke på jobbet, då? Det är ju inte så att man skulle få arbetskläder på något vis.

Kanske jag borde läsa boken? För att komma in i nån annan värld. Lite sådär som jag kollar på Topmodel ibland. För det är ju fascinerande hur nån kan fila poser och blickar i det oändliga fast man inte själv orkar bry sig. Nog vill man ju se bra ut på bild. Men ett par klick räcker väl?

Vad svarar man utan könshår?

Återkommer till samma teman gång på gång. Könshår. Alltså en mamma (eller pappa) som valt att raka av sig det mesta. Hur svarar de sitt barn som undrar varför det plötsligt kommer hår på kroppen?

- Det är helt normalt, här är en rakhyvel.

Eller.

-Det är helt normalt. Det är bara din omgivning som är knäpp.

Eller.

-Du får absolut inte raka dig. Du är för liten.

Är det snart bara trettonåringar som har fjun på kroppen? Tills de tar bort det för att bli vuxna.

Såg Donners film Sixtynine 69 då den kom på Teema häromdagen. Två saker slog mig.

Ljuden. Och håren.

Så ovanliga idag. Ljudet då två personer hånglade. Ett flås, som kom in över en. Som kändes för privat. Lite sliskigt. Och jobbigt. Ändå syntes inget. Idag visas allt. Men det är klininskt, sterilt, Osvettigt och slemlöst.

Och håren. En kvinna lägger sig på gynekologens brits. Utan byxor. Man ser hela behåringen. Som är naturell. Och jag inser hur förstörd min egen blick är. Hur jag nästan reagerar med avsmak. För att där finns så mycket hår. På en helt vanlig kvinna.

Hair hair, hair hair, hair, hair, hair.

Hair har haft premiär på Åbo Svenska Teater. Jag såg den inte, men började ändå fundera på hår. Kroppshår. Hörde nämligen, eller kanske jag läste, att en av skådespelarna sagt att de gör nakenheten på ett snyggt sätt. Jag tror inte alls att han laddade in några kroppshårsgrejer i sitt uttalande, men jag började fundera. För. Hippiebehåring anno 1967 och könsbehåring 2012 är inte samma sak. Kan inte vara samma sak.

Så. Hur har man löst könsbehåringen på ÅST 2012? Har man alls funderat på saken? Vem har i så fall funderat på saken? Sminkören eller kostymören? Regissören? Eller skådespelarna?

Om man funderat och kommit fram till att dagens unga skådepelare inte får ha ansade kön på scenen, hur ställer sig skådespelarna till det? Har det låtit håret svalla fritt sedan repetition ett? Eller använder de tupé? Och än mer intressant. Hur reagerar publiken? Den unga publiken, som knappt sett andra könshår än sina egna, bortrakade på badkarskanten?

Å andra sidan. Om man inte funderat (eller kanske nog funderat, men struntat i kalufserna) och låter de nakna skådespelarna stå mer än nakna på scenen. Hur reagerar publiken då? Speciellt de äldre i publiken. De som är vana med att håret täcker det mest intima?

Ja. Intressant hur som. Återstår att se då man ser pjäsen. Hur de tänkt eller inte tänkt. Under tiden kan man fundera mer på hår genom Sylvias blogg.

Naglar

Jag har aldrig varit förtjust i långa naglar. Mest för att det är opraktiskt. Vanliga lackade naglar kan vara helt ok, men allt för pimpade ser inte snyggt ut. Såna där rakennekynnet eller vad de heter ser riktigt sliskiga ut tycker jag. Tjocka och glansiga. Idag har jag suttit på föreläsningar och runtomkring mig hade alla kvinnor under 25 väldigt obehagliga naglar. Jättelånga, färgade och glitter. Huu. Det ser bara skitigt ut. Skitigt och opraktiskt och snuskigt.

Ibland undrar jag om jag är den enda i hela världen som tycker att naturligt är bäst.

Men e de nu kiva sen

Kolla in glamoustjärnorna på röda mattan vid Oscarsgalan. Jag får riktigt illa att vara då jag ser deras stela ansikten. Nästan ingen av dem ser ut att njuta av uppmärksamheten. De gör sitt jobb och låter sig bli fotograferade, men inte njuter de.

På tal om det. Slängde ur mig en fråga till Discodancer: 

-Tycker du jag borde anmäla mig till Finlands next Topmodeltävling?

Han tyckte nä. För man skall ju gå sådär konstigt. Och vara ganska ful. Och så är du nog lite för tjock. Och så skrattar du för mycket. Man måste ju se arg ut.

Och oj, vad det värmde. Att han tyckte att jag skrattar så mycket. Speciellt den dagen då jag tappat nerverna minst hundra gånger och skrikigt mig hes.

Nudister

Jag har så svårt att förstå nudismen. Fastnade vid tvn igår och slötittade på ett program om mänskor som vill gå omkring nakna. Nakna överallt. Överallt. Fattar inte.

Det skulle ju vara så jäkla obekvämt. Naken i trädgården. Medan du rensar landen. Mylla i baken. Eller brännässlor på ballarna. För att inte tala om att gå omkring utan bh. Huj, nej så obekvämt. Kanske det funkar om man har riktigt små bröst? Men själv skulle jag bli galen.

Eller inomhus. Naken vid datorn. Rumpan fastklistrad i stolen. Och vem vill sätta sig på stolen där du suttit sedan?

Värmen och kylan är ju också ett problem. Gå omkring naken i minusgrader, eller låt säga redan i +15 grader? Hur länge då? Man kan ju ha på yllestrumpor, pipo och halsduk. Hur naket känns inte det?

Eller värmen. + 30 grader och svetten rinner. Överallt. Inga plagg som samlar upp fukten. Skulle bli galen. Riktigt galen.

De personer som var med i programmet var väldigt naturliga. Vilket nudisterna oftast brukar vara. Det som är lite skumt är att man sällan ser nudister med perfekta kroppar. Som om de skavankiga trivs bättre nakna än de som enligt skönhetsidealet är snyggast.

På tal om det uttalade sig årets Miss Finland om att gå i armén ungefär så här: "Fokus där är inte på skönhet!" Tänk att en, nu då, bevisat vacker mänska går omkring med stress över sitt utseende. Måste rymma till armen för att ta det lite lepot. Bland alla hundra miljoner killar. Precis vad jag misstänkt hela tiden: att det är kvinnorna som sätter skönhetspress på varandra. Inte killarna.

Sorgligt

Alla har väl redan läst detta, men jag vill kommentera ändå. För jag tycker det är så sorgligt. Att en vältränad kvinna upplever sig som tjock. Man kan ju bara konstatera att det är just det samma hur man ser ut om man ändå inte är nöjd. Det är ett väldigt bra inlägg, men hon utgår ändå själv från att hon är tjock. Men det är hon ju inte. Inte alls. Under ett foto har hon skrivit "Kraftig, vältränad och lycklig. Det behöver inte vara ett motsatsförhållande!" Och det är ju en bra inställning. Men då hon de facto inte är det minsta tjock på den bilden. Jag ser en helt normalväxt vuxen kvinna. Vältränad, kurvig och snygg. Men ändå tycker hon själv att hon är tjock. Tjock men ändå nöjd liksom. Men inte riktigt nöjd sen ändå. För hon är ju tjock.

Mer äckligt om Rapunzel

Det var inte bara mamman som var hemsk. Men det blev liksom överst. Det fanns något annat också som störde. Skönhetsidealet, nämligen.

Visst har de ritade prinsessorna alltid varit smala och det är väl ok, men då lårbenet sticker ut under klänningen på en ritad prinsessa som böjer sig ner, tycker jag nog att det går för långt. Hon såg på riktigt sjuk ut då man började kolla kroppen. Anklarna, handlederna, nyckelbenen. Ansiktet var nog rosigt och hon hade faktiskt runda kinder, men hennes ögon var stora som tefat. Som en Bratz. Och sen var det något skumt med ögonbrynen. Inte bara hennes, utan även mammans och prinsens. För att ögonen skulle bli tillräckligt stora måste ögonbrynen nämligen vara väldigt högt uppe. Men då de nästan var uppe i hårfästet såg personerna ifråga faktiskt ganska neandertalska ut.

Är dagens skönhetsideal faktiskt att man skall se korkad ut?