söndag 16 mars 2014

Kyrkan och sorgen

Jag tror att tro är viktigt. Att tro på något. Vadsomhelst egentligen. Bara man har något att följa. Att man inte måste hitta på allting själv.

Men ännu viktigare tror jag det är med en gemensam tro. Eller kanske inte det. Utan ett gemensamt format för tron. För det ger ett sammanhang. En samhörighet.

Och jag tror. Att det är viktigt att gå i kyrkan emellanåt. Oberoende om man tror eller inte.

Igår var det begravning. Begravning för en kvinna mitt i livet. En klasskamrat jag delat både lågstadiet och högstadiet med. Och som alltid hade jag svårt med prästens ord om tacksägelse. Och att allt har sin mening.

Jo. Då en gammal mänska som är sjuk och redan själv tröttnat på livet dör. Då kan man känna tacksamhet. Men inte då en mamma med en liten pojke går bort. Då kan jag inte se meningen med det hela.

Så själva troendet är svårt. Däremot inte formen för begravningen. Mig ger det trygghet. Att man vet hur det går till, att man sjunger bekanta psalmer. Att man läser de böner man lärt sig utantill. Att lyssna till orgeln, speciellt då organisten spelar eftertänksamt, kanske en ovanlig version av en psalm så man måste lyssna lite extra för att få tag i den.

Men för den som aldrig går i kyrkan kan själva formen säkert kännas ovan, kanske skrämmande. Speciellt om man inte heller har tron. Man kanske känner sig obekväm i bänken, känner att man hädar då man rabblar med i en bön man inte tror på. Det är i.o.f.s också en intressant tanke. Att man känner skam för att man inte tror. För man måste väl tro nånting nånstans för att kunna känna skam över något man inte tror på.

Hursomhelst. Min point är att det är försent att bekanta sig med kyrkan då man är mitt i sorgen. Att vara tvungen att som anhörig ta ställning till vilka psalmer som skall sjungas om man inte känner till en enda. Att sitta på begravningen och inte få tröst utan snarare känna sig vilsen.

fredag 7 mars 2014

Nyfiken eller kontrollfreak - Tvånget att läsa III

Har skrivit om tvånget att läsa tidigare. Här och här.

Igår funderade jag över fenomenet igen. För jag måste läsa åtminstone Västis och Hbl varje dag. Måste. Och EU. Samt radio Vega västnyland. Och ja. Kommerntarerna också. Fast jag inte alltid vill. Och jag har dåligt samvete för att jag inte hinner läsa Länsi-Uusimaa tillräckligt ofta. Får oftast de viktiga delarna refererade för mig, och läser om det är något som gäller mitt jobb.

Men varför känner jag det där tvånget? Egentligen. Visst. Det som skrivs i de västnyländska medierna handlar om mitt jobb och saker som påverkar mitt jobb. Och det som åverkar mitt jobb, påverkar mig.

Men ändå. Är det nyfikenheten eller kontrollfreaket i mig om driver mig? Eller är det en kombination av dessa som ger mig tvånget?

Hur som helt tackar jag gudarna för att man inte råddar in porten bland det övriga. går snabbare att hoppa över åtminstone den delen av rapporteringen där jag inte känner något som helt tvång.

söndag 2 mars 2014

De svåra åldersgränserna

Jag har säkert skrivit om åldersgränser tidigare, orkar inte kolla. Men jag förstår faktiskt inte riktigt hur man sätter åldersgränserna för filmer och spel. Spel vet jag inget om eftersom jag inte är intresserad, går bara kallt ut med att ungarna inte får spela spel de är för små för. Finns det en åldersgräns så måste de respektera den. Och med långa tänder och ljudliga suckar lyder de. Ännu i alla fall. Tyvärr är inte alla föräldrar likadana. Och det är väl helt fine att man låter sina barn göra hur de vill, det skall väl inte jag lägga mig i. Problemet kommer ju sen då dessa barn vill spela spelen med mina barn. De barnen förstår inte varför mina barn inte får spela. Som förälder anser jag att man också har ansvar för andras barn då de är hemma hos en. Det vill säga att du som förälder har ansvar över att någon annans barn inte ser saker hemma hos dig som inte är lämpade för barnets ålder. Men hur säger man det till en annan vuxen som inte verkar fatta detta själv? Ett spel som tydligen " alla andra" får spela är GTA V. Skrämmande tycker jag då jag läst bl.a. de här 4 anledningar till att barn (och inte vuxna heller) borde spela spel som dessa.

En annan sak som är mysko är att samma föräldrar som tycker att dessa spel är ok för deras 10,12-åringar tycker det är konstigt att jag tar med mina barn på bio på filmer som inte uttryckligen är barn, -ungdoms eller actionfilmer. Då tar jag alltså barnen med på filmer med 12-års åldersgräns, men filmer som kanske ses mest av vuxna. Typ Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Eller Mandelafilmen. Orsaken är kanske inte att de tycker filmerna skulle vara för våldsamma, utan att dessa vuxna inte förstår att ett barn skulle vara intresserad av dem. (Antar att de inte ens själva går på dessa filmer).

Men sen, ja. Om filmernas åldersgränser. Paprika såg förfilmen till Mandela då vi tittade på hundraåringen och han ville absolut se den. Så jag kollade upp åldersgränsen. 12. Var lite tveksam. Historien är ju våldsam, så filmen kan ju inte vara allt för pletu, tänkte jag. Men jag litar ju på vårt system, att en 12-årsåldersgräns skall vara ok för min 12-åring.

Men som tur var kunde han inte komma med då den gick sista dagen på den lokala bion. För jag tyckte inte att 12 år var tillräckligt. Kollade Sverige, och minsann var åldersgränsen 15 där. Vilket jag tycker skulle vara ok. Hungergames är också tolv vilket också är i lägsta ändan. Skillnaden är dock att Hungergames är fiction. Mandela är fakta. Och åtminstone mina ungar ser den skillnaden. Det är därför de inte heller tycker om att se på nyheterna. För det äkta våldet är alltid värre än det fiktiva.