onsdag 27 februari 2013

Glädjespridaren

Min son har övat in denna. Både sången och movesen. Blir varje gång lika fnissig.

tisdag 26 februari 2013

Gåta

Hur vet man att man trivs på sitt jobb?

Svar: Då man som vårdledig får ta itu med verksamhetsplaner och -berättelser, budgeter och bokslut. Mötesteknik. Som föreningsaktiv. Helt frivilligt.

måndag 25 februari 2013

Kytt, kytt

Det blev att kytta på Grammygalan en stund. På Teema. Den har ju kommit för länge sen. Egentligen.

Två iakttagelser.

Musiken. När blev musiken så bra? Är ju väldigt out då det gäller ny musik. Gillade det mesta, faktiskt.

Och sen. Musikernas kyttande. För. Plötsligt slog det mig hur boring publiken verkade vara. Men det var ju inte så att de var ointresserade. Utan. Det berodde på att den bestod av musiker. Och musiker jammar bara på scen. I publiken står de bara svagt gungande å kyttar. Tyst och iakttagande kollar de in varenda stämma, varenda instrument, varenda move. Kyttar på då andra spelar.

Och jag kände så igen mig. För fast jag inte är musiker så är jag den där tråkiga kyttaren som står där i havet medan andra dansar reven av sig.

söndag 24 februari 2013

Vad svarar man utan könshår?

Återkommer till samma teman gång på gång. Könshår. Alltså en mamma (eller pappa) som valt att raka av sig det mesta. Hur svarar de sitt barn som undrar varför det plötsligt kommer hår på kroppen?

- Det är helt normalt, här är en rakhyvel.

Eller.

-Det är helt normalt. Det är bara din omgivning som är knäpp.

Eller.

-Du får absolut inte raka dig. Du är för liten.

Är det snart bara trettonåringar som har fjun på kroppen? Tills de tar bort det för att bli vuxna.

Såg Donners film Sixtynine 69 då den kom på Teema häromdagen. Två saker slog mig.

Ljuden. Och håren.

Så ovanliga idag. Ljudet då två personer hånglade. Ett flås, som kom in över en. Som kändes för privat. Lite sliskigt. Och jobbigt. Ändå syntes inget. Idag visas allt. Men det är klininskt, sterilt, Osvettigt och slemlöst.

Och håren. En kvinna lägger sig på gynekologens brits. Utan byxor. Man ser hela behåringen. Som är naturell. Och jag inser hur förstörd min egen blick är. Hur jag nästan reagerar med avsmak. För att där finns så mycket hår. På en helt vanlig kvinna.

Tjejer i radio

Monika skriver bra om Tjejerna på radio Extrem.

fredag 22 februari 2013

Men hur kan det vara så?

Man kan bli helt knäpp av att fundera på Bensowhärvan och andra liknande. Hur kan sånt undgå myndigheter, då man vet att små föreningar och körer då och då hamnar förklara sig för skatteverket  för att de råkat gå några tusen på plus ett år. Hur prioriterar t.ex. skatteverket då? Eller fungerar allt med stickprov?      Tänk om man skulle börja göra sitt eget arbete enligt stickprovsmodellen?

tisdag 19 februari 2013

Mamma jobbar

Undrar vad Kotten anser att jobb är? Att man är borta, försvunnen, hela dagen? Som pappa. Undrar vad hon tror att han gör på dagarna.

Case 1

-Nej jag kan inte nu, mamma skriver.

-Mamma jobbar?

-Jo, mamma jobbar.

Kotten kastar en blick på datorn och ser facebook.

-Nää, mamma jobbar inte.

(Fast mamma skickade en föredragningslista via fejan så mamma jobbade nog)


Case 2

-Nej, mamma kan inte nu, mamma jobbar. Vill du också rita?

-Nää, mamma jobbar inte. Tossigt. Leker bara.

(Fast mamma designade kläder, så mamma jobbade nog)



Vad lämpligt

Precis då man funderat på kvinnor och män i poddar håkar jag att Onekligen Lisa har börjat sända en. Genusöronen på och lyssna då.

Ratatabloggarna

Vet inte hur många gånger jag förökt få dem tillbaka i mitt flöde. Men det går inte. Vet nån hur jag skall göra. Tack.

Haiku

Något som gör det
Alltid snö. Vit snö. Och vår
Ljudet förändras

måndag 18 februari 2013

Att det skall vara så svårt med Genus

Mitt poddlyssnande fortsätter. Man hittar ju hur mycket intressant som helst. Finsalongerskan undrade ett tag före jul hur etiketten är. Hur man skall hålla sig à jour med andras tänk och tyck och kunna diskutera olika avsnitt. Det är onekligen ett problem om man hittat nåt kul från 2010 som ingen mer kommer ihåg.

Under dagens lyssnarsjok, med lite gott och blandat i öronen slog det mig plötsligt en lite trist sak. Och det vart det häran med Genus. Att. Varför är det alltid två killar eller två chejer som har podden ihop? Värvet är då ett undantag förstås eftersom Kristoffer gör det ensam. Men annars. Allex o Sigge, Filip och Fredrik. En varg söker sin pod. Till exempel.

Är inte risken då att det blir lite enahanda? Att man har lite väl lika åsikt om saker och ting? Å andra sidan har jag ännu inte hittat nån riktigt machomachopodd. Men en sån kan väl inte finnas? För tuffa killar snackar inte. Eller? Dumma dumma fördomar jag har. Och vem skulle orka lyssna? Andra tuffa killar? Bah. Tuffa killar lyssnar inte. (Och nu vågar man kanske inte ens skriva vad som just slår en. Men säger ändå ett ord. Exem) Sånt.

Och chjejer sen. Varför skrattar jag inte högt då jag lyssnar på dem? Sådär bydåreaktigt? Nickar bara medhållande. Något är fel. För kvinnor är ju roliga. Men är de för lika mig? Överraskar de inte mig som kvinna? Liksom överrumplande? Eller håller de inne med sig själva?

Och sen. Om man sätter en man och en kvinna i samma pod. Funkar det? Eller fnissar flickan åt pojkens skämt. Som ett kuttersmycke i etern? (Saker slår en igen. Det kliar.)

Nåja. Bevisligen finns det ju ett program som funkar bra. Med och för båda könen. Både underhållande och tänkvärt om vartannat. Lite fniss. Ibland ett gapskratt. Följande gång måste jag dock lägga närmare fokus på vem av dem jag skrattar åt och vem jag bara småler med. Jag talar förstås om Eftersnack.


fredag 15 februari 2013

Att inte lyssna

Skrev om tandläkare redan tidigare. That was nothing! Today was hell!

För några dagar sedan märkte jag att den tand som hade reparerats i september plötsligt hade blivit grå. Ålderdomen kommer inte ensam, tänkte jag först, men insåg ju att jag måste besöka en tandläkare. För första gången i mitt liv tänkte jag att jag borde gå privat så att läkaren förstår vad jag säger. Nu säger jag inte att de tandläkare jag har varit hos varit dåliga, men det gemensamma språket har det varit lite si och så med. Och eftersom jag ju vill veta vad som händer i min mun känns språket väldigt viktigt för mig.

Nå. De privattandläkare jag ringde ville inte ha nya patienter. Så jag ringde HVC i alla fall. Fick genast en tid. Till en ny läkare. Bra. Tänkte jag. Den här är åtminstone svensk- eller finskspråkig. Så att jag får förklarat mitt problem Och hur det känns. Men ack så fel jag hade. Hen var trevlig och pratade helt bra finska. Skötaren var också trevlig och pratade både och. Men ingen av dem lyssnade riktigt. Satte bara genast igång. Vi rotfyller, sa de.

Och jag greps av panik. Riktigt på riktigt. För jag har varit med om det en gång och det var vidrigt. Den tandläkaren sade att rötterna är döda och att det inte behövs nån bedövning. Den tandläkaren hade fel. Och jag har fortfarande ångest då jag tänker på den fruktansvärda smärta jag kände då. Jag blir kallsvettig och illamående.

Dessutom hade jag Kotten med mig eftersom jag bara skulle kolla upp tanden. Trodde jag. Ville inte att hon skulle se mig panikslagen och få tandläkarskräck för resten av sitt liv. Vilket förstås fördubblade min panik så att jag till sist sa det högt. Jag får panik!

Och det hjälpte. De stannade upp. Gav mer bedövning och sade att de har tid att vänta. Men fortfarande lyssnade de inte. Pysslade med sitt. Till slut frågade jag vilken tand det är som är rotfylld från tidigare eftersom jag redan några gånger försökt säga att jag ju tror att det är just den här de tänker rotfylla som redan är rotfylld. Sköterskan letade fram mina röntgenbilder. Och tammegomorron. Visst var det precis som jag trodde.

Lättnad och förvirrning i min hjärna. Undrar hur det var i deras?

Hur som helst dog jag inte. De slipade och fixade och lappade ihop. Bad mig komma tillbaka för en skruv. En skruv? Hur låter det i era öron? I mina låter det som tortyr. Måste fråga och fick nog svar. Till sist frågade jag något om hur tanden så plötsligt blivit grå eftersom det säkert är 15 år sedan rotfyllningen.

-Va, har du en grå tand?

-Att jå. Det var därför jag kom hit.


torsdag 14 februari 2013

Linnea, Krista och näthatet

Nog är det ju underligt att saker inte kan diskuteras sakligt. I stället för att diskutera just Kristas text, Linneas text, eller varför inte eurovisionsmusik överhuvudtaget handlar diskussionerna om hur just dessa två kvinnor är idioter. Bimbon, korkade, sura, missunnsamma, jåmiga och bara allmänt onödiga. På riktigt. Man blir så störd.

tisdag 12 februari 2013

På tiden

Ärligt talat tycker jag att det är helt fantastiskt att det är någon som vågat ta bladet ur munnen och startat en förhoppningsvis saklig diskussion om radio x3m.

Blygs och rodnar

Det är knappt så jag täcks berätta vilken fin födelsedagspresent jag fick från Anonym Nätkärlek. Tänk att nån tänker så här om mig.

"Vi var många som tänkte bli något, när vi hade modet. Vi skulle säga ifrån, göra rätt, skapa en bättre värld. Men få av oss förverkligade det. Du är en av dem som faktiskt gör det. Du säger nej när vi andra säger ja. Du ställer dig ensam upp när vi andra sitter ner. Du ropar när vi andra viskar. Ingen ger fan i livet, men väldigt många blir åskådare, läser manus innantill eller regisserar sina öden. Men inte du, du är äkta. Tack för det."

Skall försöka leva upp till det resten av mina år här på jorden.

Idag

Det finns ingen beskrivning.

torsdag 7 februari 2013

Tips

Nina Fotograf tipsade om en video i Muriel´s Weddingstil och jag kan inte låta bli att tipsa om en bok i samma genre. Stor av Caroline Giertz. Finns t.ex. här. Måste kanske ladda upp med film och bok inför 40-årskrabbisdag.


onsdag 6 februari 2013

Tala om det här också

Då jag läser Nina Åkestams inlägg om löner inser jag att löner är något man borde tala mer om. Hur skall man annars få nån fason på dem? Förvånandsvärt tyst var det t.ex. om invalidpensionen jag skrev om tidigare. Endast små hummanden hördes i min bekantskapskrets då jag tog upp ämnet. Men inga blogginlägg eller en endaste insändare såg jag om saken. Och jag vet att jag inte har den allra lägsta lönen i universum. Eller kanske? Hur skall jag kunna veta?

När Nina skriver:

"Vi har en tradition av att man ska hålla käften om sin lön, vilket ger arbetsgivaren ett enormt informationsövertag i lönesamtalen." inser man ju i vilken ställning arbetstagaren står. Om man inte vet hur mycket kollegan tjänar vågar man (som kvinna) inte komma med allt för höga krav. Som Nina fortsätter:

"Man kan gå på myten om sig själv som ”ung tjej” som borde vara glad att man över huvud taget har ett jobb."

Män brukar ju inte lida av samma blygsamhet. Därför är väl deras euro 1,20. Män kanske också annars drivs av andra faktorer än kvinnorna. De kanske inte stannar om de inte får den löneförhöjning de vill ha. För (åtminstone bland de familjer jag känner) är det enklare för en man att jobba längre bort, pendla eller göra veckolånga arbetsresor, medan kvinnorna helst jobbar inom kommungränsen för att också kunna sköta dagis- och hobbyrumban samt matlagning. Sorry. Men det är så det är. Lågavlönad kvinna vid spisen som önskar att hon åtminstone skulle få göra en veckoslutslång arbetsresa i året för att vila upp sig.

tisdag 5 februari 2013

Skit i det, du

Det kunde på riktigt vara ganska intressant läsning. Om det fanns nån point med det. Efter att ha läst artikeln utan mening skulle vad som helst för point funka. Egentligen. Men här finns ingensomhelst orsak nämd. Inte ett experiment för att se hur åldingar eller spädbarn känner det, inte ett experiment för att känna på hur uteliggare har det. Inte heller en protestaktion mot ett bussbolag som nekat dem toalett. Inte ens en sexuell perversion. Just because we´re worth it, kanske?

måndag 4 februari 2013

Man kan ju undra varför vi mår så dåligt

Ja. Här går the Economist ut med ett reportage om hur bra Finland och Norden är. Och det ENDA av detta man tar upp i fyrans nyheter är de två små saker som inte räknas till framgångs-sagan. Antagligen med mottot "vi skall nog visa dem, Perkele!". Att nog kan man ju fokusera så att folk skall bli bittra och sura även i en god nyhet. Skäms!

söndag 3 februari 2013

Liten värld, stor värld

Att jå. Man kan också lyssna på engelska podcaster men det hör inte hit.

Har lyssnat mycket på Värvet de senaste veckorna och på en del andra svenska poddar också. De är intressanta, underhållande och perfekta att promenera till. Och det finns hur mycket som helst att säga om dem, men just nu är det speciellt en sak som jag funderar på. Nämligen. Min identitet. Som finlandssvensk.

Världen är så stor. Men ändå så liten. För. Jag förstår förstås allt de säger i de svenska poddarna. Jag känner till personerna de snackar med och om. Jag känner igen diskussionen. Men sen ändå inte. För jag lyssnar ju inte på svensk radio. Jag kollar bara ibland på svensk tv. Läser aldrig svenska veckotidningar eller dagspress. Nästan aldrig. Det finns en distans som är större än havet mellan oss. I jämförelse med om poddarna skulle vara finlandssvenska.

Det är klart att jag inte skulle känna Värvets gäster personligen om jag bodde i Sverige. Inte ens om jag bodde i Stockholm. Men skulle Värvet göras på finlandssvenska är jag säker på att distansen inte skulle finnas där. Antagligen skulle man ha träffat de flesta som skulle bli intervjuade. Eller åtminstone skulle man veta vem de är. Om inte annat skulle man känna deras mosters dotters pojkvän. Eller någå. Och då skulle det ju inte kännas trovärdigt. Alls. För den världen är så liten. Så liten. Så. Liten.

Å andra sidan. Är ju min värld mycket större än svenskarnas. För jag kan ju också lyssna på finska poddar. Och förstå allt de säger. Men sen ändå inte. Inte alls.

Och har nån tips på finska å finlandssvenska podsändningar, så låt rasa. Så att min värld både kan växa och krympa på samma gång.

fredag 1 februari 2013

Livslögner

Vi lever alla med våra livslögner. En del av dem kanske vi känner till. Nån liten smula av dem kanske skaver nånstans i vårt inre. Men skrämmande nog finns det livslögner man inte själv är medveten om.

Det har pratats mycket om facebook. Att folk mår illa av andras skryt och förträfflighet på facebook. Det känns helt främmande för mig. Antagligen för att jag mest umgås med folk om tar livet med en stor nypa salt. Eller åtminstone kan skratta åt sig själv. De statusuppdaterigar jag läser handlar mer om livets vardagsangst än om lyxiga resor och gullegull. De handlar mer om snoriga barn och jämkandet mellan jobb, hushåll och ett jävla rådd som bara växer. Och ibland en glimt av ett nydammsugat golv. Eller glädjen av att det är fredag. Inte något speciellt med det. Fredag bara. En vilopaus från jäktet.

Men. Ibland blir jag riktigt rädd av att läsa bloggar. Jag blir rädd för mänskor som lever ett parallell-liv i bloggvärlden. Som får det att verka så perfekt och fint. Som sätter ut bilder där skavankerna inte syns. Som skriver inlägg som låter riktigt vettiga. Men skrivet av mänskor som ljuger för sig själva. Mänskor som suger i sig av berömmet de får i kommentatorfälten och som börjar tro på att de faktiskt är såna som de framställer sig själva som i bloggen. I parallelluniversumet där barnen inte finns med. Där partnern inte finns med. Där vännerna inte finns med. Annat än som statister.

Det är fruktansvärt skrämmande. Inte minst för att man vet att sanningen är någon annan. Och för att man undrar vilken livslögn man själv sprider på nätet.