Livslögner

Vi lever alla med våra livslögner. En del av dem kanske vi känner till. Nån liten smula av dem kanske skaver nånstans i vårt inre. Men skrämmande nog finns det livslögner man inte själv är medveten om.

Det har pratats mycket om facebook. Att folk mår illa av andras skryt och förträfflighet på facebook. Det känns helt främmande för mig. Antagligen för att jag mest umgås med folk om tar livet med en stor nypa salt. Eller åtminstone kan skratta åt sig själv. De statusuppdaterigar jag läser handlar mer om livets vardagsangst än om lyxiga resor och gullegull. De handlar mer om snoriga barn och jämkandet mellan jobb, hushåll och ett jävla rådd som bara växer. Och ibland en glimt av ett nydammsugat golv. Eller glädjen av att det är fredag. Inte något speciellt med det. Fredag bara. En vilopaus från jäktet.

Men. Ibland blir jag riktigt rädd av att läsa bloggar. Jag blir rädd för mänskor som lever ett parallell-liv i bloggvärlden. Som får det att verka så perfekt och fint. Som sätter ut bilder där skavankerna inte syns. Som skriver inlägg som låter riktigt vettiga. Men skrivet av mänskor som ljuger för sig själva. Mänskor som suger i sig av berömmet de får i kommentatorfälten och som börjar tro på att de faktiskt är såna som de framställer sig själva som i bloggen. I parallelluniversumet där barnen inte finns med. Där partnern inte finns med. Där vännerna inte finns med. Annat än som statister.

Det är fruktansvärt skrämmande. Inte minst för att man vet att sanningen är någon annan. Och för att man undrar vilken livslögn man själv sprider på nätet.