måndag 26 september 2011

Bloggfundering i skymningen

Vill inte alls racka ner på nån, men jag undrar hur barn tänker när de ser sin mamma (mer sällan pappa) hålla på att fotografera sig själv hela tiden. Är det helt normalt för hela generationen, eller är det bara bloggmammornas barn som ser detta? Och hur kommer det att ge sig i uttryck i framtiden? Kommer de att ha mindervärdeskomplex för att morsan är så intresserad av sig själv? Eller kommer de att ha behov att bekräfta sig själv på samma sätt? Kommer de kanske att sky kameran och bloggar som pesten?

söndag 25 september 2011

Knäckande

Ja. Det är knäckande att läsa bloggar just nu. Alla andra tycks ju vara i Göteborg. I år igen.

onsdag 21 september 2011

Kommentarerna

Ha ha! Inte ofta jag får så många kommentarer som på mitt föregående inlägg!

tisdag 20 september 2011

Textmänskor och andra

Jag har ibland undrat varför DIY-bloggar, inredningsbloggar och "vanliga mammabloggar" har så mycket kommentarer på sina inlägg. Medan de bloggar som jag tycker är mest intressanta i regel har ganska få. Jag har funderat och funderat, för det verkar ändå inte vara så att de bloggar jag läser mest har väldigt få läsare. För ofta refereras det ändå till dem i andra bloggar. Det har verkat så skumt. Ända tills nu. Då jag analyserat klart.

Nämligen. Just nu snurrar det texter om att varva ner, monotaska, vara nöjd med att det mest intressanta en lördag kan vara att kunna para ihop strumporna rätt osv. Orkar inte länka till alla. Ni har säkert ändå läst dessa inlägg redan. T.ex. monotask-inlägget jag länkade till har två kommentarer samt en svarskommentar från Micaela som skrivit det. Skulle hon ha visat en bild på hur man knyrrar ihop något fint inbjudningskort hade kommentarerna säkerligen haglat över henne. Skumt. Skulle man tycka. Men sini nej.

Så här är det. Alla dessa textmänskor som läser dessa textbloggar nöjer sig inte med att futtigt kommentera med ett -Vad fint! Nej. Textmänskornas kommentarer kräver mer. De kräver ett helt inlägg i den egna bloggen. Eller vad.

fredag 16 september 2011

Halv åtta hos mig

Lägger in min Fb-status även här: 
Okej. Försiktigt intresse för middagsslek finns. Jag tänkte så här: Tre/fyra familjer i Karistrakten lagar en trerätters middag åt varandra under vintern. Förslagsvis veckoslut. Hela familjen måste vara ense om menyn och barnen skall laga minst en av rätterna (med föräldrahjälp om barnen är riktigt små). Sen får man ge poäng och ett lag vinner ära och berömmelse. Det får gärna vara familjer som inte riktigt känner varandra. Då blir det ju lite mer spännande.

Mera om Hen

Efter att jag skrivit mitt förra inlägg vaknade Kotten och började leka med små muminfigurer. Och då började jag fundera lite över könsroller. Är det bra, och framför allt, är det viktigt att lära ungen att den med hatt är pappa? Den med förkläde och handväska är mamma. Den med blommor och örhänge är flicka. Och den med int inga ingenting är pojke.

Onekligen går mina tankar till ett gammalt inlägg kallat Penisavund. Eftersnacksavsnittet jag refererar till sändes den 18.3. I år.

Heter jag Barbro?

Nu blev jag lite rädd, faktiskt. Men road också. Känns som om någon skrivit om mig, men kallat mig Barbro. 


Kollade in Nanna Johanssons blogg där Kit hade vunnit en tävling. Med följande motivation:


"Jag vill vara nummer nio eftersom nummer nio ser ut som den sortens person som jag kanske önskade att jag var men antagligen aldrig kommer lyckas bli. Jag tänker kalla nummer nio för Barbro.

När Barbro åker tåg med en stor väska och någon ställer sig mitt i gången för att i maklig takt putta upp det hen har med sig på väskhyllan, då stannar inte Barbro upp, Barbro ursäktar sig inte eller ber om att få komma förbi, nej, Barbro tar sin stora väska och lyfter med stor möda denna över två par stolsryggar och tråcklar sig sedan förbi den långsamma hyllpersonen. För att markera sitt missnöje utbrister Barbro ett lite för högljutt (men klatschigt!) "HRM!!".

När Barbro konfronteras med en uppgift som Barbro kanske inte till fullo förstår, så fnyser Barbro med hela näsan, hen skrynklar ihop ansiktet och hen bestämmer sig genast för att uppgiften rimligtvis måste vara felaktigt formulerad. Om Barbro studerar vid ett universitet är det här som Barbro räcker upp handen och utan att vänta på att få ordet deklarerar högljutt att uppgiften är felaktig. När seminarieledaren förklarar uppgiften igen har Barbro redan sjunkit in i sin egna värld och hör inte ett ord av vad denne säger. Kanske sörplar Barbro lite för högljutt på en kopp hemmagjort chaite när detta sker, kanske ritar Barbro ett nät av rankor och blommor runt sina anteckningar.

Barbro tror sig vara väldigt öppen och rolig - detta kan anas på den sk. "skojsiga hatten", men i andras ögon uppfattas Barbro ofta som passivt aggressiv och nästan lite läskig. När Barbro skämtar är det ofta så att hen yttrar ett orimligt påstående med en gravallvarig och nästan lite förorättad röst, och när hens medmänniskor är för förvirrade och rädda för att veta hur de ska hantera detta blir Barbro sur och kommenterar bittert att de "inte fattar ironi alls ju!!".

Ibland kan en se Barbro klättra i det stora trädet som växer på det campusområde som Barbro studerar vid. Detta är dock en aktivitet som trots sitt inneboende livsbejakande väsen framstår som lite av en plåga när en ser Barbros breda hakparti sticka fram genom lövverket. Barbro ser inte ut att fånga dagen, Barbro ser ut som att hen klättrade upp dit bara för att illustrera en poäng för någon Barbro hatar.

Därför vill jag vara Barbro. Barbro är min vardagshjälte."



Speciellt intressant tycker jag det är att bilden i min värld ser ut som en han, medan Kit kallar personen Barbro. Fast visst. Barbro-herrar finns av båda könen. Fast finska är ju bättre. Hen känns ändå lite provocerande. Fast det ju inte borde vara det.


Och sen ännu. Själv skulle man ju kanske inte vilja vara Barbro. Bara i vissa avseenden.



måndag 12 september 2011

Utmärkelse

Åkers-orken i Åkerhyddan gav mig en utmärkelse (ja, eller award, för den som inte kan svenska). Och vilken fin motivering sen!


"inget problem är för litet för att dryfta"

Är det inte de små sakerna i livet som är viktiga, säg? Även om man skriver aldrig så sällan.



När man tagit emot awarden skall man länka till den man fått den av, svara på 5 frågor och ge den vidare till 5 bloggar med mindre än 100 följare. Så här kommer mina svar:

1. Varför började du blogga?
Så här skrev jag i mitt första inlägg. Men nu känns det faktiskt konstigt att jag inte började tidigare. Har ju nog legat lågt över sommaren, vilket jag tar som ett tecken på sundhet. Men i början handlade min blogg mest om vad som stod i dagens tidningar. Eftersom ingen lyssnade till mina kommentarer om världens gång gav bloggen mig utlopp för detta.

2. Vilka bloggar följer du?
Ganska få, sådär aktivt. Har jag slött, vilket händer allt för sällan, kan jag slösurfa på bloggar lite. Men om jag hittar nån ny, intressant, läser jag den från början till slut. Ja, nå. Inte kanske om den är flera år gammal med många inlägg per dag. Då blir det bara stickprov. Men det absolut viktigaste kriteriet för att jag skall fastna är textens kvalitet. Text för textens skull. Lekfull text. Skiftande grepp om språket. Ibland på dialekt, ibland på pråuken inglis. Haltar texten dör intresset snabbt. (Önskar att jag själv skulle orka slipa text lite oftare. Kanske i vinter igen sen om tiden medger)
3. Favoritfärger?
Röd - egentligen den enda riktigt riktiga färgen.
4. Favoritfilm?
Amadeus, bäst i alla kategorier. Directors cut. För där ingår en scen som satte bitarna än mer på plats.
5. Vilket land/länder drömmer du om att besöka och varför?
Sedan jag senast var på Island har jag haft en längtan till berg. Något jag inte visste att jag saknade. Petra satte ord på det i senaste Ny Tid. Hon sade angående sin utställning på Galleri Sinne: – Ett berg är mittemellan jord och himmel. Det tycker jag är ett spännande läge, ett slags drömtillstånd dit jag också försöker nå.
(Och förresten var utställningen fin, gå och se den om ni hinner innan den stänger)

Jag ger utmärkelsen vidare till följande fem bloggar: 

Alltid aktuell och intressant. Rolig och smart. Skriver lagom ofta. Läser med inlevelse varje inlägg  och har ofta salongstankarna i hågen hela dagen.

Skriver kort och torrt. Egentligen inget speciellt. Men hon gör mig vansinnigt nyfiken. 

Redan bilden av Helsingfors gör mig salig. Hög igenkänningsfaktor. Fast jag inte länrgre är ung, snygg kulturstuderanden i storstan.

Hon presenteras sig så här: Pratglad och smygblyg. Jag låtsas, ibland ljuger jag. Allt kanske är sant, fast det kan lika väl vara lögner. Ni kanske hittar djupare betydelser om ni orkar söka, jag är inte säker.
Jag pusslar med ord.
Kan bara inte låta bli att fantisera runt denna skribent. Och jag hoppas hon fabulerar mycket.

Fascinerande komposition av text, humor och bilder. Jag är helt förälskad.




För mycket saker. Allt är relativt.

Vi har ett stort hus. Riktigt stort faktiskt. Ändå är det fullt. Hur kan det vara så?

Vi är inga samlare. Dock inga slängare heller. Saker man har kan man ju behöva. Det är dessutom oekologiskt och oetiskt att slänga saker som ännu fungerar. Även om de är lite fula eller slitna. Men funkar de så funkar de.

Det var orsak ett.

Orsak två. På min sida finns det förutom mina föräldrar och jag endast en syster som delat på allt som fammo lämnade efter sig. Samma med mommo (som är en samlare). Bara mamma, jag och syrran som kommer att ärva henne. Och hon har ju redan delat ut en del av sitt bohag åt oss.

Men den största orsaken, orsak tre, är nog våra olika intressen. Tänk om man skulle vara lite mer likriktad och t.ex. endast samla på sig golfklubbor. Eller frimärken. Eller herbarium. Men sidu nej. Hos oss intresseras det lite hit och dit.

Musik.
Mannen lyssnar och jag musicerar. Det innebär en stoooooor skivsamling från 80-talet framåt. Ett piano, en gitarr, ett dragspel, tre violiner (en hel, en som Discodancer har till låns från musikskolan och en halva som han kommer att växa i lagom till jul) och en altviolin som tillhört min morfar som var violinist. Ja, sen var det noter. Ca fyra hyllmeter. Och förstås lite musikrelaterade böcker. Och lite blockflöjtar och bongotrummor, rytmägg och så vidare. Ja och några notställ. Och två stämgafflar. Ett rent och ett falskt. Det falska är ärvt så det kan man ju inte heller göra sig av med.

Restaurering av möbler.
Inte för att jag får någå gjort, men i princip skulle jag vara kapabel till både möbeltapetsering och dekorationsmålning. Och i de vevor då jag skaffade mig dessa utbildningar var man ju illa tvungen att införskaffa penslar, mer eller mindre sjukt dyra specialpenslar. Färger, pigment, olja, terpentin och så vidare. För eventuella möbeltapetseringar finns det olika storleks fjädrar, snören, vadd, sjögräs, hästtagel. You name it. Och det är ju inte småsaker precis. Sen finns det ju mindre tillhörande grejer också. nubb, verktyg etc.

Sy och sticka
Alla behöver förstås en symaskin, även om de inte vet om det. Men alla har inte ärvt lager med tyger av sin farmor som var sömmerska. Och trådrullar, broderier (som kan användas i t.ex. kläder.) knappar eller dragkedjor. Antar i alla fall att jag aldrig i hela mitt liv kommer att behöva köpa en dragked.Alltid något. Inte syr jag nu så värst mycket heller. Bara vid behov. Inte pynjas för pynjas skull. Men ett par teaterplagg per år blir det väl åtminstone Och uppfållning av gardiner, byxor å sånt. Garn har jag faktiskt inte så mycket. Donerade det mesta till Unicef-dockor eftersom jag ändå inte stickar å virkar. men några nystan behöver man ju alltid ha. Till någå. Nångång.

Teater
På tal om symaskin, ja. Så finns det ju lådvis av teaterkläder på vinden. Två små lådor finns ju i pojkarnas rum sådär till dagligdags. Men sen är det då lite mer på vinden. Jag skulle när som helst kunna ställa till med ett Dallasparty till exempel. Det finns garanterat lämpliga kläder för minst 10 pers. Och förstås måste man ju ha några dirndlar och läderhosen. Inte vet man vilken dag man får för sig at joddla igenom The Sound of Music.

Ja. Å så finns det ju högar av gamla programblad. Det första från 1979 då Arto RINTAMÄKI SPELADE NALLEBJÖRN PÅ DAGIS. SIITÄ SE SAMLAUS SITTEN LÄHTI. MEN FÖR NÅGOT ÅR SEDAN SLUTADE JAG KÖPA PROGRAMBLAD. SÅ MAN INTE BEHÖVER SPARA DEM SEN. (Ork int skriva om fast det blev stora bokstäver)

Jaha. mer intressen då?

Litteratur, förstås.
Visst finns det folk som skaffar bokhyllor för att ha pynt i, men jag tycker ju de facto att bokhyllor är till för böcker. Metervis. Skönlitteratur. Och facklitteratur (Se ovanstående intressen. Vi har allt från böcker om Operaregi och konst till whisky och fåglar.)

Och Foto
Några hyllmetrar med fotoalbum. Nuförtiden blir det mesta av fotograferandet sparat i datorerna, så det spar ju lite utrymme, förstås. Eller, nå, inte i datorerna då. Några överloppsdatorer och kännykkör och annan elektronikskrot finns förstås också bevarat. Man kan ju inte göra sig av med något. (Här är vi dock av olika åskt, mannen och jag.)

Sen vart det möbler och antikviteter.
Ja. Om man är utbildad möbelrestaurerare så är det väl ganska klart att man är intresserad av gamla möbler också. Så vi har en del. Ärvda, köpta, donerade och hittade. Ikeamöblemangen har dock så gott som utrotats ur detta hus.Tur att vi inte samlar på dem i alla fall. Men till denna kategori hör också alla glasföremål, porslin och vaser. Som jag kanske inte hade köpt själv, men de är ju fina när de nu en gång finns. Tyvärr känner man ju inte så många som är vana att dricka ur 1800-tals glas, så de blir ju inte så ofta använda. Och vad är det då för vits med dem kan man ju fråga sig.

Lakan.
Kan väl inte räknas som intresse. Men sova skall man ju. Och vi har broderade lakan i det oändiga. Underbart vackra. Ärvda de också. Och lite, men bara lite, för små.

Dagböcker och kalendrar kan man ju inte heler slänga. Eller salighetssaker. Eller leksaker. Tyvärr har ju barnen fått egna leksaker också fast det bra skulle ha räckt med mina och mannens gamla. Ja, eller mina då. Makens var nästan bortsprängda av papater. En del av mina skolböcker har jag faktiskt slängt. Men det sved.

Usch man får snart kväljningar. But I´m not a hoarder! Tack och lov shoppar jag aldrig. Kläder behöver jag inte heller. De jag köpte i högstadiet går ju ännu på. Fast ett klädskåp sku jag faktiskt behöva.

söndag 11 september 2011

Najn ileven

Ja, vad gjorde du för tio år sedan undrar många i dagens bloggsfär. Detta gorde jag.

Satt och ammade min fem veckor gamla baby. Satte på tvn och det var någon film om ett torn som brann. Verkade ganska skit. Tills jag insåg att det inte var film. Plötsligt flög det in ett flygplan i tornet bredvid! Man började ju undra lite. Bytte kanal om och om igen. Samma sak överallt.

Gjorde dock en intressant upptäckt. Nämligen skillnaden mellan finsk och rikssvensk nyhetsrapportering. I Sverige upprepade de ganska hysteriskt om och om igen: -Det har hänt något fruktansvärt! Vi vet inte vad som har hänt, men det är något fruktansvärt. Otroligt. Det är fruktansvärt....
I Finland sade de: Odotamme tietoa.

söndag 4 september 2011

Polisauktion

Var på polisauktion idag. För att se om nån mot förmodan skulle ha hittat min borttappade vigselring och hämtat den till polisen så att jag kunde ha fått köpa den tillbaka. Men tyvärr. Nix nej. It´s gone forever. Och det är så sorgligt.

Men jag fick iallafall en fantasieggande upplevelse. För. Varifrån kom alla de där grejerna? Var har man hittat en tvärflöjt t.ex. En flöjt som ingen har saknat på ett år. Eller en ultraljudsrengörare, ännu ouppackad. Men mest fascinerande var dock rollatorerna. Var tappar man en rollator? Och vem är det som tappar bort dem? Är det dementa mäsnkor som glömmer att de for iväg till butiken med rollator och kommer hem utan? Eller en åldring som lägger sig och dör och så glömmer ambulansen att korja upp rollatorn. Eller nån som far via Betel och blir friskförklarad? Inte vet jag. Men tre stycken fanns där i alla fall.