måndag 31 oktober 2011

Nej nu.

Skulle behöva något skojigt bloggtips. Man läser ju alltid samma.

Yle fem

Nånting är nog fel på FST. Förstå mig rätt. Jag är inte alls ute för att gnälla, jag tycker ju i princip att FST är bra och har t.o.m. jobbat där. Och jag hör till dem som är lojal mot sina arbetsgivare även om de är ex. Oftast i alla fall. Men. Något är ruttet.

Namnbytet blir i alla fall bra. Fast det borde ju vara Yle tre och sedan först alla de andra. Kolla t.ex. på telkku.fi. Där betyder Peruskanavat 1 följande kanaler: TV1, TV2, MTV 3, Nelonen och Sub. SUB! Varför inte FST 5? Den kommer fram först då man klickar på Peruskanavat 2. Jag är nog lite ett barn av Kekkonen och tycker att staten går först.

Nåja. Sen var det ju den fina reformen då de flesta tappade massor av sina favoritprogram genom en ihopslagning av FST och Svt world. Det gällde inte oss, för vi har inte haft Sveriges tv alls sedan vi flyttade från kabelhus. Men många andra. Speciellt många åldringar som a) inte har dator och b) inte kan andra språk än svenska. Dessa lider mest. Då kanske inte heller kroppen eller det sociala umgänget håller för så mycket annan underhållning än tv-titt. Skit säger jag.

Men. Det som retar mig mest är tablåerna. Hur tänker man då man knåpar ihop dem? Hbl har puffat flera trevliga program, bl.a. barnens favoritprogram Fixa rummet och Evas funkarprogram. När kommer de? Jo 1.15! Ett femton! Vad är det för tid? Visserligen med repris 8.30 på veckoslutet, men vill jag att barnen skall börja dagen med att dega framför tvn redan då? Svar. Nej!.

Och sen alla 20.30 och 21.30 program. Hur tänker man då? Att man mitt i, låt säga Grey´s Anatomy, tycker att man vill switcha om till FST för att se Pixel. Hade båda programmen börjat kl 21 kanske jag hade valt Pixel. Men om man är mitt i ett program byter man inte då det är som mest spännande.

Och nu då. Anne och Hannah. Jag kunde ju tänkas vara i målgruppen. Men denna samma målgrupp är antagligen redan fastklistad vid Desperate Housewifes. Och kommer man att skita i den serien bara för att kolla in FST:s nya satsning. Svar. Nej. Själv missar jag båda för jag sjunger i stället. Leva livet live, liksom.

söndag 30 oktober 2011

Den extra timmen

Det märktes faktiskt. Mest för att jag hann med långläsning i sängen innan jag steg upp och ändå hann jag med annat också. Håller på med Khaled Hosseinis Tusen strålande solar. Och precis som med Flyga drake är det omöjligt att lägga ner den. Han klipper kapitlen så bra. Lite för bra. Eller för bra för att vara riktigt bra. För. Ibland är det så spännande att man måste skumläsa igenom nästa kapitel för att komma vidare i historien och då missar man ju en del av det skumlästa kapitlet och måste läsa om det. Så lite trögflytande bok på det sättet. Å andra sidan läser man den ju då på dubbelt. Dubbelt så bra, eller?

fredag 28 oktober 2011

Motion för själen?

Tänk att det kan vara så. Det förklarar saken. Nämligen att det ibland känns som om man kastar pärlor för svin på jobbet. Jag tror och tycker ju att Peppe och Karin verkar vara smarta, intellektuella och kulturellt intresserade damer. Om de tänker så här, är det ju inte underligt att det allt för ofta är halvtomt på teatrarna. Men det sporrar ju också. Att försöka få fler mänskor intresserade. Orka, liksom.

torsdag 27 oktober 2011

56 av 57 kvar (resten av 240)

Nästan chockad. Trodde inte att jag skulle få allt jag ansökt om till godo. Tydligen lönar det sig att jobba. Och studera femtusen olika områden. Ett poäng inlämnat. Humanismessän. MVG. Bara 56 poäng kvar att beta av. Hupp. Dags att klämma fram ett slutarbete då. Ja se on siinä. Just jo.

Om nån råkar ha tips på nån bra engelskspråkig bok om kulturproducentskap så tas det emot med glädje. Då är det ju nästan bara 55 poäng kvar sen.

tisdag 25 oktober 2011

Bokcirkeln

Efter att vi varit på Bokfika bestämde vi oss för att starta en bokcirkel på hemmaplan. Först ut blir Tråkboken. Om nån är intresserad så träffas vi i Karis den första tisdagen i månaden. Dagtid.

Lay-out

Oho!
Öppnade den gamla datorn och kollade in på min blogg. Ser helt annorlunda ut än på den nyare datorn. T.o.m. snyggare. Den gamla lay-outen (inte mens lay-outen) gjorde jag på den här äldre datorn och den var helt mörkbrun med orange och svart text. Gillade den aldrig på nya datorn där det fanns en världskarta. Som altså inte visades på den gamla datorn.

Undrar hur ni andra ser min blogg.

måndag 24 oktober 2011

Fysiskt duktig II

Eftersom jag är så haka på att ge blod skall jag utöka min fysiska träning med en gren till.

Nina som fotograferat för Västis artikel om leukemi skriver om sin träff med Anders. Läs artikeln, ta er i kragen och anmäl er som donatorer. Det har jag egentligen tänkt göra länge, men det har känts lite skrämmande det där med benmärg. Men tydligen behöver man inte få en spruta instucken i ryggraden som jag trott. Och denna artikel fick mig äntligen att anmäla mig. Tursamt nog. När jag gjorde testet fick jag nämligen veta att man inte kan anmäla sig efter att man fyllt 40. Och jag har bara ett drygt år kvar till det. Sen kan man ändå donera tills man är 56.

söndag 23 oktober 2011

Adieu tristesse!

Läser Tråkboken. Om att bejaka vardagens tristess. Och så kommer jag till Katarina Gäddnäs text. Texten om att inte hitta tråkigheten i livet. Man blir så glad! Först lite misstänksam, men sen, bara så glad!

För det är ju så. Att väldigt få saker egentligen är tråkiga. Eller sen är bara mitt sinne besläktat med Katarinas. Inte riktigt, kanske, men ditåt. (Hon verkar mer positiv än jag.)

Att sätta sig ner för att skriva en text som inte infinner sig. Frustrerande kanske, men inte tråkigt. Man tänker ju. Ett grått väder. Är det tråkigt? Som idag. Nog var det grått. Men tråkigt? Väder är väder. Olika varje dag. Det kan väl inte vara tråkigt? Diskmaskinsplock. Som Katarina skriver är det en viss konst att fylla en diskmaskin. Kreativitet och logik för att få in så mycket som möjligt och ändå få det rent. Man kan vara förbannad på att man måste göra det om och om igen, men förbannad är inte ett uttryck för tråkighet.

De andra tar upp andra ämnen. Som att vänta på post i Hannele Mikaela Taivassalos text t.ex. Tråkigt? Är det tråkigt? Det blandas ju med förväntan. Då kan det inte vara riktigt riktigt tråkigt på riktigt. Eller? Butikslistor. Tråkigt? Nej, rationellt. Såga och hugga ved? Tråkigt? Det går ju inte att göra utan uppmärksamhet. Kan det vara tråkigt då?

Undrar hurudan text jag själv hade producerat om tråkighet? Innan jag läst Katarinas text. Nu går det ju inte att testa längre.

Adieu tristesse!

lördag 22 oktober 2011

Lynch Lynch

Som ett slag i mellangärdet. Estetiken, blickarna, färgerna, tystnaden. Så man knappt kan andas. Laura Palmers bleka nuna i ny tappning.

Och musiken. Återanvändning av ackord från TP. Att i smyg infiltrera skräcken bara genom dova, knappt hörbara ackord. Lysande. De funkar annars också, men för den som får gåshud av tanken på Bob blir det ju gastkramande från början. Redan innan något hänt. Och tro mig. Vi är många som får creeps av Bob. Minns inte var han spökade sist, men åtminstone i Annas och Peppes världar.

Missade tyvärr de första femton minuterna av Mulholland Drive. Och vad läser man på det allvetande wikipedia? Jo, att regissören uppmanar en: Lägg speciellt märke till inledningen av filmen, minst två ledtrådar avslöjas i förtexterna.

Måste se den igen. Absolut.

torsdag 20 oktober 2011

Tidigt missfall

Med åren har en del missfallshistorier kommit i min väg och det är förvånande hur olika mänskor blir bemötta på sjukhusen. En sak är ju vad läkare som individer säger åt patienten, eller om de säger något alls. Själv råkade jag ut för en rysk läkare som antagligen i tröstsyfte sade att det var bra att den kom ut, man kan ju inte ta hand om hur många handikappade eller utvecklingsstörda mänskor som helst. Nå. Jag kan se varifrån han kommer och hans värderingar i samband med ett haltande gemensamt språk. Men ändå. Så kan man ju inte säga som läkare i Finland. Tänk om jag hade haft ett utvecklingsstört barn eller en invalidiserad man hemma. För mig hade de ju inte varit oönskade. För samhället kanske, men inte för mig.

Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om den medicinska biten. Tydligen är sjukvården inte alls lika i vårt land. När ett dött embryo konstaterats finns det olika sätt att få ut det på. Det som jag tycker att är så suspekt är att man på en del sjukhus tar in kvinnorna på avdelningen medan man ger dem hormoner, eller vad det nu är, som sätter igång "förlossningen". Sedan får kvinnan vara där tills allt kommit ut. För en del kanske det här känns lite överdrivet, men åtminstone är det ju tryggt.

På andra ställen ger man sex piller och skickar hem kvinnan utan desto mera instruktioner. Man berättar inte ens att det kan ta ont, för en del lika ont som en förlossning. Att man kan blöda väldigt mycket, till och med svimma, eller att det inte är lämpligt att vara ensam hemma med sina barn medan man håller på med utdrivningen av småsyskonet som inte kom. Kvida med sina förlossningsvärkar i tysthet på toaletten då en treåring ropar på mamma utanför. En treåring som upptäckt bloddroppar i trappan och undrar varför mamma gråter.

Kanske det handlar om att missfall är en "kvinnosjukdom". En åkomma, vars smärta en man inte ens kan tänka sig. De flesta män kan ju inte ens spy utan att skrika.

(Måst efter några kommentarer påpeka att det är länge sen jag råkade ut för den ryska läkaren och att det bara var en bisats att jag tog med det. Sitter inte alls här och sörjer och mår dåligt. Min point var egentligen att det är skumt att man skickar hem folk med piller för att driva ut ett dött embryo utan att berätta hur det kan gå till.)

onsdag 19 oktober 2011

Zigenarlägret flyttar till Åland

Jag var med Kotten och mina föräldrar till Åland här i jonstens. Utan bil. Nästanåt i alla fall. Lämnade föräldrarnas bil i Galtby och tog den suveräna "måsbåten" över till Långnäs där mommos gamla Pulu till bil väntade. Kotten var inspärrad i en lite för liten babykoppa och den gamla Puluns säkerhetsbälte räckte inte riktigt runt. Så ungen fick halvstå i sitt äggskal hela vägen till Godbycitty.

Nå, vi överlevde.

Kvällen var sen då vi kom till det tomma huset, men värmen var påslagen. Endast ett svagt rassel i dragspelsdörren upp till museet avslöjade att man var iakttagen. Men det kändes inte hotfullt. Snarare verkade det som om någon drog sig undan. (Och just nu ringde momi. Hur spooky är inte det?)

Nå, vi överlevde.

Nästa dag pajade oljepannan, men vi fick det åtgärdat. Var till Finströms kyrkogård och grävde ner tulpaner vid två gravar. Även där var det lugnt fast den ena brukar ge vibbar. Den andra är bara sorglig, men lite spännande.

Det överlevde vi också.

Sen var det dags för De Gamlas Hem i Jomala. Bättre än Fattigstugan, men ändå. Kunde det inte heta något lite trevligare? Vallmogården eller Grindas eller Jomaltorp eller någå. Hursomhelst. Mommo blev överraskad och glad. Spelade fotis med Kotten, och bjöd på godis.

Det överlevde vi också.

Även nätterna gick bra. Inga spookies den här gången. Och Kotten verkade älska det stora huset. Ingen som störde henne i alla fall. Skönt.

Så nätterna överlevdes också.

Sista dagen packade Zigenarlägret ihop sig igen, men om möjligt ännu fler kassar och påsar. Man måste ju ha med sig ett par månaders hemvete-förråd. Ställde oss att vänta på bussen. Som var en taxi. Kottens äggskal gick inte att fästa. Och inget bagageutrymme för vagnen, men fick in den ihopvikt på ett säte framför Sanna Tahvanainen. Ja, jag tror att det var hon. Men vi har aldrig träffats vad jag kan minnas. Men jag tänkte nästan hälsa, så bekant var damen. Och nu stör det ju mig att jag inte vet om det var hon. För vi kunde ju kanske nästan känna varandra. Men konstigt nog har vi aldrig träffats. Förresten är det ganska intressant hur många mänskor man inte känner. Som man kunde känna om det bara hade velat sig.

Nåja. Resan till De Gamlas Hem igen klarade vi av levandes även denna gång.

Avsked av Momi och fotbollen och sedan taxi till Silja. Inte heller i denna taxi räckte säkerhetbältet till. men nu hade man nästan slutat bry sig.

Och vi överlevde.

Vi överlevde även Silja och Karaoke bland alla höstlovsfjortisar.

Men sen. Var det nästan som om överlevandet hade tagit slut. Tågen gick inte utan var utbytta till buss. EN buss. Med långa tänder beställdes en till. Och jo, t.o.m. en tredje. Ändå stod folk i gången som packade sillar och småbarnen skrek. Dock inte min, tackochlov! Tänkte på resorna till Auschwitz-Birkenau. Vilket gav mig tröst. För jag visste ju att detta tar slut vid Åbo tågstation. Men inte ens där steg tillräckligt med mänskor av. Tvärtom steg det på nya. Och fem personer fick stå i bussen från Åbo till Salo. Inte bra. Vr. Inte bra alls.

Men vi överlevde det också.

fredag 14 oktober 2011

Muahhahhahhahaa!

Skrev att jag borde göra något åt min lay-out. Kunde inte låta bli den här. Ser ut som ett infopaket om mens för högstadie-elever.

Uppfräschning i storstan

Var på bokfika med väninnan och Kotten idag. Ända till storstan. Blev sjukt sugen på att läsa Merete Mazzarellas Fredrika Runeberg-bok. Lite otippat, att det var den tanken som blev överst. Fantasin om Fredrika vispandes citronkräm åt J.L. medan hon bloggar lite på köksläppären fascinerar. Ser henne framför mig i citrongult förkläde ovanpå den svarta 1800-talsdressen med pressveck och stärkt krage. Och liten gul frilla i det hårt benade mörka håret. Men först skall jag läsa färdigt Livet och barnet som jag inte hann med igår och sedan står Wannabe i tur, fick den äntligen inhandlad, men dumt nog inte signerad. Varför tänkte jag inte på det? Men lite lite skall jag fundera på den ännu innan jag hugger in.

Fysiskt duktig idag

Jag brukar aldrig vara duktigt på något fysiskt. Men nu har jag kommit på min gren. Nämligen. Blodgivning. Sånt sjuttons nojsande om hur man skall ta det lugnt och äta och dricka ordentligt så man inte svimmar. Vila på britsen absolut minst fem minuter, helst femton, men man får stanna längre. Och ska man nu faktiskt ge blod då ungen fyllde ett endast för en månad sedan. Varför det, undrar jag bara. Ingen håller på och fjäskar med en då man går till gymmet eller springer en runda med blodsmak i mun.

Men det här tycks helt klart vara min gren. Hb 144. Snabbt rinnande blod. Over and out på rekordtid. Och inga känningar what so ever. Men drack nu lite juice för syns skull och struntade i Zumban för att jag absolut inte skulle orka med det. Sa tanten.

måndag 10 oktober 2011

Eländes elände

Vitsi att jag aldrig hinner blogga. Måste satsa på andra grejer då Kotten sover och sen är det full rulle igen. Nå, bara jag har några deadlines över skall jag återkomma. Och lay-outen. Hur länge skall jag stå ut med världskartan?

torsdag 6 oktober 2011

Kära politiker

Varför höjer ni inte leksaks- och krääsäskatten?

tisdag 4 oktober 2011

I like it rough

Alltså när skall de börja sätta ut kilopriset för wc-papper?