Läser Tråkboken. Om att bejaka vardagens tristess. Och så kommer jag till Katarina Gäddnäs text. Texten om att inte hitta tråkigheten i livet. Man blir så glad! Först lite misstänksam, men sen, bara så glad!
För det är ju så. Att väldigt få saker egentligen är tråkiga. Eller sen är bara mitt sinne besläktat med Katarinas. Inte riktigt, kanske, men ditåt. (Hon verkar mer positiv än jag.)
Att sätta sig ner för att skriva en text som inte infinner sig. Frustrerande kanske, men inte tråkigt. Man tänker ju. Ett grått väder. Är det tråkigt? Som idag. Nog var det grått. Men tråkigt? Väder är väder. Olika varje dag. Det kan väl inte vara tråkigt? Diskmaskinsplock. Som Katarina skriver är det en viss konst att fylla en diskmaskin. Kreativitet och logik för att få in så mycket som möjligt och ändå få det rent. Man kan vara förbannad på att man måste göra det om och om igen, men förbannad är inte ett uttryck för tråkighet.
De andra tar upp andra ämnen. Som att vänta på post i Hannele Mikaela Taivassalos text t.ex. Tråkigt? Är det tråkigt? Det blandas ju med förväntan. Då kan det inte vara riktigt riktigt tråkigt på riktigt. Eller? Butikslistor. Tråkigt? Nej, rationellt. Såga och hugga ved? Tråkigt? Det går ju inte att göra utan uppmärksamhet. Kan det vara tråkigt då?
Undrar hurudan text jag själv hade producerat om tråkighet? Innan jag läst Katarinas text. Nu går det ju inte att testa längre.
Adieu tristesse!
Att vänta på post är ju spännande! "Kommer paketet/brevet idag eller inte?" Man vet inte heller om det bara finns en kasa med räkningar när man kommer hem eller kan det möjligtvis finnas något trevligt bland posten. Som minijulafton varje vardag.
SvaraRadera