tisdag 27 december 2011

Ström

Inser efter att jag läst folks fb-statusar om strömavbrott att mitt föregående inlägg om elektronikhelvetet blir lite komiskt. Jag har ju ström i alla fall.

Elektronikhelvetet igen

Jag gillar inte elektronik. Det bråkar ju bara. Minsta lilla minusgrader och bilelektroniken ballar ur. Startar radion av sig själv och meddelar på morgonen att ackun är tom. Ja. Den startar radion, som ballat ur redan tidigare och inte kunnat spela något sedan minusknäppen för en månad sedan.

Och datorn. Som jag skrivit en skoluppgift på i morse. Fick spunk den också. Baj baj, fina text. Varför skickade jag inte in den genast?

Och så var det kameran. Radera, radera, radera. Hela julens bildkavalkad. Fast det var ju inte kamerans fel. Och inte Kottens heller. Egentligen. Hon kan ju inte rå för att någon lite vuxnare lämnat den på ettåringsåtkomstnivå.

torsdag 22 december 2011

Julmatsstressen

Rysligt nojsas om stressen över julmaten överallt. Men det är väl ingen stress? Man vet ju vad det skall vara och recepten är de samma varje år. Det enda som varierar är väl tiden på hur länge skinkan skall vara i ugnen? Annars har man väl koll.

Den där vanliga maten däremot. Som skall fixas mellan julmatsgrejandet och julpyntandet. Olika rätter varje dag. Det är först jobbigt. Kan man inte bara låta bli att äta fram till julafton?

tisdag 20 december 2011

Otroligt

Kotten har sovit en timme redan! Man blir lite borttappad av sånt kan jag meddela. Men nu hinner jag ta fram tentboken innan jag går och lägger mig. Lyx. Kanske man skulle ta ett glas vin också? Lyx värre.

Borta!

Hjälp! Min bok med julrecept är försvunnen. Den där jag skrivit ner mina egna versioner av alla traditioner. Får väl förlita mig på minnet. Najs.

måndag 19 december 2011

Den här bloggposten innehåller nötkräm

Notkram-575 

UNICEF/Pelle Bergström

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEFkan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop.

fredag 16 december 2011

domar.ru

Vad är det för nån sida? Länkar till min. Men det verkar lite suspekt. Anyone?

Presidentvalet och media

Jag har verkligen inte lusläst något om presidentkandidaterna. Det är ju bara gamla vanliga politiker uppställda så man vet ganska långt vad de går för. Alltså inte något illa menat med det, bara att man känner till deras politik från förr. Så jag läser definitivt inte allt. Men tänker nog göra något valtest för att försäkra mig om att jag de facto håller samma linje som min kandidat. 

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan detta som jag är störd på: Varför skriver man bara om de största, de som man tror att har chans att bli president? Hur många uppslag om Paavo 1, Paavo 2 och Niinistö har man inte sett? Dem känner väl ALLA till. Och sen skriver man om Soini. För han är ju inte som andra han. 

Men jag tycker det här är helt fel. De som borde komma fram är de mindre, de som inte alla känner lika bra. Eva, Haavisto och Paavo 3. Fick ett samtal från nån presidentvalsenkät. Och jag VISSTE inte ens att Sari Essayah var uppställd! Så mycket synlighet har hon fått i medierna.

Att. Jag tycker att tidningarna i en demokrati också borde vara demokratiska och ge alla uppställda samma spaltutrymme. Att. Sånt. Sådär annars tycker jag ju att det är bra med ganska jämnstarka kandidater. Lite spänning i ett presidentval är inte fel. Men att Niinistö får 40 % redan i första valet är ju lite tråkigt. Enligt nån enkät. 

Text och bild

Titta själv.

onsdag 14 december 2011

Too much

Tänkte att det skulle bli så skönt att bara slappa framför tv:n i min båtgungarkrabbis. Grey´s Anatomy. Perfekt. Men så var det inte.

Det var allt för dramatiskt. Småbarn inblandade. Och för tidigt födda. Kärlek och död.

Och min mage knöt sig, pulsen steg. Adrenalinet på topp medan tår och händer fryser. Precis som i natt då jag låg och ryckte till minsta lilla knäpp, minsta lilla knarr. Med tankarna på kallt, kallt vatten och mitt lilla barn.

Tack Gode Gud!

Mår illa, illa. Fast jag är på stadig mark. Men gungandet på Gabriella i natt sitter kvar i kroppen så det känns som värsta krabbisen. Men jag är lycklig. Lycklig över att vara hemma hos mina stora barn och med lillisen i tryggt förvar i famnen. Men nog var det obehagligt. Tror att jag aldrig varit så rädd på en båt tidigare. Kanske för att familjen var splittrad? Bara jag och Kotten på ett gungande hav. Och de tre andra hemma. Tänkte att jag aldrig mer åker på kryssning. Men nog åker man väl snart igen. Aj, jo. Skall ju till Åland den andra januari hade jag tänkt. Huu.

fredag 9 december 2011

Äntligen!

Jag har varit så avundsjuk på alla som meddelat vilka sökord som lett till deras blogg. Sen kom jag på att mina inställningar gjorde att man inte kunde söka upp den om man inte visste namnet på bloggen. Så jag ändrade mina inställningar.

Och gissa hur man hittar min blogg? Jo, genom att skriva "en timme teletubbies".

Imponerad

Jag skrev att killarna har annan syn på vilka godisar som passar i medeltiden. Men vet ni vad. De har ju lite stil. Less is more, liksom. För en gångs skull hade vi mängder med godis hemma då vi varit på kryssning för några veckor sedan, och jag tänkte att de skulle få använda precis hur mycket som helst. Men nej. Det mesta passade inte in.

Sorgligt

Alla har väl redan läst detta, men jag vill kommentera ändå. För jag tycker det är så sorgligt. Att en vältränad kvinna upplever sig som tjock. Man kan ju bara konstatera att det är just det samma hur man ser ut om man ändå inte är nöjd. Det är ett väldigt bra inlägg, men hon utgår ändå själv från att hon är tjock. Men det är hon ju inte. Inte alls. Under ett foto har hon skrivit "Kraftig, vältränad och lycklig. Det behöver inte vara ett motsatsförhållande!" Och det är ju en bra inställning. Men då hon de facto inte är det minsta tjock på den bilden. Jag ser en helt normalväxt vuxen kvinna. Vältränad, kurvig och snygg. Men ändå tycker hon själv att hon är tjock. Tjock men ändå nöjd liksom. Men inte riktigt nöjd sen ändå. För hon är ju tjock.

Upp och ner på dygnet

Här sitter jag ännu fastän klockan är ett. Men det är ju så skönt. Att äntligen få vara ifred. Att få tänka, leva, andas i tystnad. Ensam för sig själv. Ingen som pockar på uppmärksamhet.

Men jag hade gärna haft denna stund för mig själv några timmar tidigare. Hur gör andra för att få sina barn att somna klockan sju? Åtta. Eller nio. Eller ens klockan tio? Här sover aldrig alla barn innan klockan elva.

torsdag 8 december 2011

Pepparkakshus. Eller Jul-ufo.

Det var med nöd och näppe jag klarade mig undan jul-ufon. Kanske det hade varit roligt att laga en sån, men inte hade den gett mig några julvibbar direkt. Kiva att ha ett ufo och skräpa i hörnet bland allt annat julpynt.

Killarna ritade en hel del idéer innan Discodancers tretorns-slott vann. Dock med några inslag av Paprikas krusiduller. Ett kilo deg räckte nippanappa. Jag använder alltid köpt deg till huset, ids inte hajska den egna, goda, råghaframjölsdegen.)

Det är roligt att fixa pepparkakshus och jag är faktiskt helt okej på att göra dem. Med tanke på att man gör ett per år så är man ju egentligen otroligt bra. Fast det betyder väl att man vid det här laget gjort drygt 20 stycken om man började nångång i högstadiet. Minns inte riktigt när mamma lät mig limma ihop mitt första egna. Och inte är jag säker på att jag gjort ett varje år heller. Syrran har väl stått för en del av dem så länge jag firade jul hos mina förädrar.

Anyway. Varje år får man ju nya idéer medan man håller på. Och så får man vänta ett helt år på att förverkliga dem. Och varje gång tänker jag att man borde träna för att få det riktigt snyggt. Men vem tränar pepparkakshus i maj? Nä, ny prototyp varje år är ju tradition.

Hann bara limma ihop det idag, killarna får pynta det i morgon. Svår konst det där att låta dem pynta själv. De har helt annan syn på vilka godisar som passar i medeltiden.

tisdag 6 december 2011

Pepparkaksbak

I förrgår blev det ruck på tidtabellerna vilket slutade med att jag gick ut och gå med Kotten och lämnade killarna i köket för att fixa pepparkaksdeg.

-Borde jag nu ändå koka upp sockerlagen så ni inte bränner er, sade jag mest för mig själv.

-Pappa är ju i övrevåningen och kan ringa ambulansen om vi skär av oss fingrarna, kontrade Discodancer.

-Ok, bra. Bra. Nu far jag.

Så kommer man tillbaka till två pomppande killar: -Mjölet tog slut, så vi tog sånt där råghaframjöl eller vad det heter i stället.

-Att vaförsla?

Det visade sig vara grahammjöl. Och hur mycket av det, då? Jo, de hittade inget litersmått, så de vägde upp ett kilo på vågen i stället. Och fick det tammesjutton inrört. God var den nog, men jag misstänker att det blir aningen stabbiga pepparkakor i år.

måndag 5 december 2011

Smöret är slut

Det där riktiga smöret som är paketerat i papper och inte i ask är slut i vår butik. Har varit det över en dryg vecka åtminstone, men jag har inte tänkt på det desto mer. Men idag frågade kvinnan i kassakön efter mig varför de inte har något smör.

-De sa från lagret för flera veckor sedan att smöret kommer att ta slut i alla butiker innan jul.

Hups! Är det faktiskt så många som skarppar eller LCHf:ar? Att smöret tar slut?!

Hur gör man pepparkakor då? Av margariiiiiin!!!!???!!! (Kväljer stort)

lördag 3 december 2011

Nörden

Jag har aldrig nånsin förknippat mig själv med ordet nörd. Men kom just på mig med att det nog finns en liten nördgen i mig. Om man på åttan får skriva en faktabok och de andra skriver 6 sidor om "mitt husdjur" eller" min mopo", hur nördigt är det inte då att skriva över hundra sidor kallad "Den femtielfte boken om Wolfgang Amadeus Mozart"? I know. Titeln. Skona mig. Jag gick på åttan.

Nannerl

Såg temas film om Nannerl. Ni vet, Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus Mozarts syrra. Aj inte. Nå inte visste jag heller mycket om henne. Men nu vet jag. Lite i alla fall. Stackars mänska. Sorgligt öde att vara syrra till ett underbarn.

Men sådär annars var filmen ganska skit.

Fredagsöl

Peppe tog en fredagsöl. Skriver hon. Sådär bara. I förbifarten. Låter åtminstone ganska oplanerat. Inget fel med det. Men jag bara undrar. Hur gör man? Bara går via en krog på väg hem från jobbet? Skulle aldrig hända i vår familj.

fredag 2 december 2011

Givandet

Som jag skrev tidigare är jag äcklad av alla leksaker som dräller hos folk. Även hos oss. Tänker verkligen försöka dra mitt ekologiska strå till stacken och minska på leksaksberget. Det får bli andra sorters julklappar i år och i framtiden. Kalendern jag skrev om i förra inlägget är inte heller full av små leksaker, utan av olika saker vi skall göra inför jul. Typ: Idag skall vi baka pepparkakor, eller: Idag skall vi gå på julmarknaden i Ekenäs.

Men att ge är ändå en del av julen. Och det finns många som inte har mycket. Vi brukar packa matlådor eller mammalådor till olika organisationer som sedan för hjälp till t.ex. Lettland eller Estland. Föreningen Vaaka har insamlingar året runt. Olika projekt varje år. I år är det vantar de vill ha. Men sockor, penaler och necessärer tar de alltid emot. Man kan förstås betala in en summa till olika organisationer. Det gör jag också med jämna mellanrum, men att tillsammans med barnen packa ihop lådor med urväxta, men hela och rena kläder, oanvända leksaker eller mat åt behövande känns bättre. Det blir så konkret. Inte bara för barnen utan också för mig. Dessutom minskar vårt eget leksaksberg. Lite, lite.

Finishen, finishen...

Jag har ju bara haft ett år på mig. Att fixa årets julkalender.

I fjol tyckte jag att den vi har, med små paket som måste SYS fast i en väggbonad var lite bökig. Så jag bestämde mig för att jag i år skulle göra en mycket vackrare kalender med fina strutar som får hänga kvar över jul sedan. Hade sett ut platsen och allt. Ovanför pianot, mot den vita väggen. Perfekt!

Och hur gick det? Jag hann fixa strutarna, just och just igår kvä...jag menar natt, men jag hann bara klä dem med väldigt enkla saker. Slutfinishen blev det liksom inte tid till. Inget pynt och pripel. Inte heller hann jag hänga upp fler än sex stycken. Och fylla en.

Men jag var nöjd ändå och tänkte att jag fortsätter idag. Klockan är nu 1.11. och äntligen hänger de alla uppe. Inte fyllda dock. Och inte pyntade heller. Jävlar att man aldrig hinner få det snyggt ordentligt. Alltid bara hastverk. Nå, hursomhelst var jag ganska nöjd när jag lade mig igår. För mitt inre såg jag barnens glittrande ögon när de ser härligheten. Och så vaknar man:

-Mamma, det hänger någå konstiga tappar där nere. E de en kalender?