Tack Gode Gud!

Mår illa, illa. Fast jag är på stadig mark. Men gungandet på Gabriella i natt sitter kvar i kroppen så det känns som värsta krabbisen. Men jag är lycklig. Lycklig över att vara hemma hos mina stora barn och med lillisen i tryggt förvar i famnen. Men nog var det obehagligt. Tror att jag aldrig varit så rädd på en båt tidigare. Kanske för att familjen var splittrad? Bara jag och Kotten på ett gungande hav. Och de tre andra hemma. Tänkte att jag aldrig mer åker på kryssning. Men nog åker man väl snart igen. Aj, jo. Skall ju till Åland den andra januari hade jag tänkt. Huu.