Lynch Lynch

Som ett slag i mellangärdet. Estetiken, blickarna, färgerna, tystnaden. Så man knappt kan andas. Laura Palmers bleka nuna i ny tappning.

Och musiken. Återanvändning av ackord från TP. Att i smyg infiltrera skräcken bara genom dova, knappt hörbara ackord. Lysande. De funkar annars också, men för den som får gåshud av tanken på Bob blir det ju gastkramande från början. Redan innan något hänt. Och tro mig. Vi är många som får creeps av Bob. Minns inte var han spökade sist, men åtminstone i Annas och Peppes världar.

Missade tyvärr de första femton minuterna av Mulholland Drive. Och vad läser man på det allvetande wikipedia? Jo, att regissören uppmanar en: Lägg speciellt märke till inledningen av filmen, minst två ledtrådar avslöjas i förtexterna.

Måste se den igen. Absolut.