onsdag 30 mars 2011

Mera text, tack!

Trots det fina vädret sitter jag och slösurfar med en liten gnällspik i famnen. Undrar om hon har jetlag från Ålandsresan? Eller är det bara sommartiden som spökar? Man tycker ju att det inte skulle påverka en sjumånadersparvel.

Nå hur som helst verkar jag inte vara den enda som har bloggtorka. I de flesta vakiobloggar jag läser tycks det handla om att ha leidon med sjuka barn. Och mest bara bilder. Inget tuggmotstånd, liksom. T.o.m. Peppe har döpt dagens inlägg till Bildbloggen. Som tur var har hon en lång lista på andra bloggar som jag inte hittat förut. Onekligen verkar Onekligen intressant. Liksom hennes andra blogg Bokunge. Och se. Vips hade man hur mycket som helst att läsa igen.

Mässlingen

Anna i Finsalongen tyckte att jag borde skriva om mässling och vaccinationer för att komma över min skrivkramp. Nå. Jag hittade ju annat inspirationsmaterial i dagens västis. Men lite kittlade ju mässlingsartikeln i Hbl även mig. Det där då den intervjuade mamman Linda Andberg säger att det skulle vara en bra sak att hennes barn skulle få mässlingen. Och i faktarutan intill står det att mässling är en av de största dödsorsakerna för små barn i utvecklingsländerna. Så. Hur tänker man då? En bra sak?

Visst. Hennes barn skulle antagligen. och hoppeligen, få den bästa möjliga vård och överleva sin mässling i det här landet. Men. Tänk om. Tänk om. Inte.

I lite lindrigare fall är jag dock på Lindas linje. Inga onödiga febernedsättande medel och inte heller antibiotika vill jag ha. Och inget flunsssavaccin. Men det är ju lätt att säga. Jag har inga öronbarn. Även i övrigt är de ganska friska. Personligen tror jag att de hålls friska för att vi inte har det för sterilt. Lite lort i knutarna är minst lika bra som antibiotika. Och lite mögel i brödet är säkert bra också för annat än för sångrösten.

Men. Då det kommer till vacciner så anser jag att det finns folk i det här landet som har bättre koll på om vaccinationer lönar sig eller ej. Än vad jag har, alltså. Visst. Det finns ett ekonomiskt tänkande inbakat i för och nackdelarna och det tycker jag inte om. Men jag anser ändå att läkarna vet mer om såna saker än en kulturarbetare. Så flower power är jag inte.

Det är bara ibland jag ifrågasätter. Och det gäller halsöverhuvudvaccinen. Som svininfluensavaccinet. Där man inte har tid att fundera och forska först. Men å andra sidan. Det är alltid försent att stiga tidigt upp. Och de som fick narkolepsi har ju svårt att hållas vakna överhuvudtaget.

Barnlitteratur

Litteraturvetaren Freja Rudels är inte riktigt av samma åsikt som mamman Freja Rudels i dagens Västis. Och hennes barn är ännu bara ett år. Konflikten lär bli större. Eller avtrubbas man långsamt men säkert? Jag är lite rädd för det.

Rudels svär över böcker som saknar åldersrekommendation. Redan. Tänker jag. Inför en ettåring kan man nog lugnt tänka själv. Och märker man att det barkar åt helvete kan man ju ändra på texten medan man läser. Och snipp snapp snut så var sagan slut och försvann för alltid ur bokhyllan. Med barnens stigande ålder blir det definitivt värre. Speciellt då barnen börjar läsa själv. Du kan inte som mamma hänga i dörröppningen och kasta ett getöga i texten medan ungen läser, så som du kan göra med en film.

För något år sedan började jag läsa Tusen och en natt för den äldre av pojkarna. Den var jättespännande och fascinerande. Speciellt som en saga blev till en annan hela tiden, och allt flöt ihop. Men så plötsligt handlade det om en kvinna som gav sin man sömnmedel för att kunna besudla sig med en neger. Med piskor och hela faderullan. Insåg då varför inte heller min mamma läste hela boken till slut för mig.

Så jo. Åldersrekommendation på böckerna, tack. Man har varken tid eller lust att testläsa dem först själv och sedan läsa dem högt för barnen.

Jag tycker också att det finns en annan point än den att man inte vill att barnen skall läsa "opassande" litteratur. Eller för skrämmande sagor. Nämligen den att man kanske inte får ut det optimala av en bok om man är lite för liten. Ta Bröderna Lejonhjärta t.ex. Jag tror att man missar en hel del av den om man är lite för liten då man läser den. Och nu är jag kanske ut och cyklar, men jag tror att flickor ofta läser om sina favoritböcker och hittar fler dimensioner i dem, medan pojkar läser dem endast en gång. Sedan vet de hur det går i slutet och är redo för nästa bok. Och i förlängningen är det kanske därför kvinnor är från Venus och män från Mars.

tisdag 29 mars 2011

Ingen inspiration

Vad är det med dagstidningarna? Är det för mycket val på gång? Och för lite vår? Har inte fått nån skrivarinpuls på länge. Eller sen har jag inte gett mig tid att lusläsa. Eller lustläsa. Bara ögnat igenom snabbt. Läste om Finsalongens och Cheniqs utflykt till Mariehamn och harmades på att jag inte var där. Inte i år heller. Men sen, när jag är tillbaka på jobbet. Då ska jag dit. Men det tar ju ett tag till dess. Just idag lämnade jag in lappen med uppgifter om vårdledighet till  september 2013. Låter som sjukt långt borta.

fredag 25 mars 2011

Skiva

De tänker ge ut en skiva med Prins Williams och Kate Middletons bröllop. Liksom man gjorde då Diana och Charles gifte sig. Alltså en CD med tillhörande bok. Vem kommer att köpa den, förutom samlare? Som det i.o.f.s. finns massor av. Men om man nu skulle vara intresserad. Skulle man inte banda bröllopet då det sänds i tv?

Nog för att engelska kungahuset lever i det förgångna. Men en ljudbok. Fattar inte.

torsdag 24 mars 2011

Hur härligt sången klingar

Alla försök att ge lite positiv bild av svenskan är bra. Ändå blir man ju lite fundersam över låtens namn. Vår tid-Vårt land. Låter det inte lite Runebergskt? Men det kan ju va en bra låt för det.

Men sen säger två av sångarna som är med så här i dagens husis: "Jag gör glatt bort mig för ett gott ändamål" och " Frågan är ju om våra fans ens kommer att se det här. De är ju för det mesta finska".

Nå. Är det inte för de finskspråkiga den här sången är skriven? Och är den så töntig att man tycker att man gör bort sig med den? Då kunde man hellre gjort något annat. Tycker jag.

tisdag 22 mars 2011

Flygbiljetter

Fattar inte hur det skall vara så svårt att kolla priser på flygbiljetter. Jag har googlat på i över en vecka och trodde redan att jag visste vad jag skulle ha och skulle bara göra en sista check. Nå, nu har alla priser kullkastats. De billiga resorna fanns inte mera på de billigaste sidorna, utan på dem som tidigare var dyrast. Hur funkar den här grejen? Och sist och slutligen åker alla, oberoende hur mycket du betalat med samma flygplan. Det är helt sjukt.

Beställde i alla fall flygen, för morgonturerna verkar börja ta slut. Men om det var de billigaste biljetterna eller ej, vet jag inte. Fortfarande oklart om skatten ingick, eller ej. Suck!

Men, Paris. Here we come.

måndag 21 mars 2011

Vinnare

Eftersom det bara var Åkers-orkarna som deltog i tävlingen får de varsin Haiku. Ni får avgöra själv vilken som blev bättre.

Kylan mot kölen,
båtens krängande. Endast
kaffet värmer mig.

Överprestera
inte, bara sniffa na-
gellacksborttagningsmedel

söndag 20 mars 2011

Oj

Jag kanske inte borde ha kollat min statistik. Blev nämligen ganska ställd. Plötsligt var det mycket fler som varit in och tittat än nånsin tidigare. Min blogg är ganska ny och inte har jag gjort reklam för den heller, så jag blev, som sagt, lite ställd.

Orsaken var mitt inlägg om Utan. Micaela hade länkat till det. Och några andra också. Men eftersom deras bloggar är låsta, vet jag inte vad de skrivit. Och det känns lite konstigt.

Nåja. Det som faktiskt känns mest konstigt är att jag inte läst boken. Så jag kan ju inte skriva något om den. Mina tankar föddes ur de intervjuer jag läst. Måste nog skaffa mig boken snarast!

Men en sak vill jag kommentera. Micaela skriver som en kommentar till mitt inlägg att hon funderat på om hon borde ha pratat mer om sin barnlöshet innan. Och Uniflora skriver att en bekant, t.ex. en kollega inte bör fråga, medan en väns fråga i de flesta fall tas emot positivt bara man finns kvar som stöd efteråt.

Det är här min svaga punkt finns. Förstås frågar man inte en ytligt bekant om saken. Jag har själv fått sådana obekväma frågor. Handen på min mage och gratulationer. En gång svarade jag ärligt att det bara är fläsk. Antar att den personen aldrig mer frågar en sådan fråga.

Men sen. Vännerna. Med flera av mina vänner har man inte kunnat diskutera denna fråga. Och det har känts konstigt. Att prata om allting utom DET. Och att efteråt, då personerna blivit Med, inse att man inte fick hjälpa, vara med och stöda under en lång väntan, längtan. Men inte vet jag. Kanske jag inte skulle ha varit något stöd? Eller kanske jag i dessa personers ögon är en bekanr. Inte en vän.

Nå. Hur som helst gläds jag otroligt mycket åt alla dessa under som skett bland mina vänner. Fast jag fick veta om dem först efteråt.

fredag 18 mars 2011

Carola

Visste ni att Johanna Koljonen och Andreas Ekström håller på att skriva en Carolabok? Vill bara tipsa om den här sången som finns i deras blogg för alla er som fortfarande blir små eurovisionsflickor hemma i soffan varje gång ni hör Carola.

Penisavund

Joel Backström har insett det som Freud missade. Hör, snälla vänner på Eftersnack. Han har så rätt. Sorry, alla män. (Det kommer i den sista tredjedelen av programmet om ni inte hinner höra hela.)


Och Magnus Londen. Jag har varit sugen på havreflarn sedan förra avsnittet. Måste du ta upp det igen? Kunde ju nog baka några, men vad är det för vits då snuvan ser till att smaksinnet är veke.

På kant

Läser om Utan i Kyrkpressen och inser att den inte kommer att läsas utan många många tankar. Jag är nämligen redan lite på kant med den. Och det får man nog inte vara. Sådär öppet åtminstone.

I grunden är jag ju väldigt positivt inställd till en sådan bok. Den behövs helt klart. Men ändå är det något som lite gnager i mig då jag läser intervjuerna med de medverkande. Ibland känns det väldigt aggressivt. Och det kan jag bra förstå. Att man är arg. Men jag känner inte att de barnlösa har rätt att vara arga på mig. Bara för att jag har barn. Alla vi som har barn är också olika. Endel har valt det. Andra inte.

Tankarna kring ämnet blir inte färre då jag vänder blad och läser om våldtagna kvinnor i Bosnien. Att få barn. Ett barn man inte vill ha. Men som man ändå borde lära sig älska.

Här berörs även abort. Hur lättvindigt de görs ibland. Och hur svårt det kan vara långt efteråt. När man kanske inser att ens liv ändå kunde ha fortsatt fast man skulle ha fått ett barn. Vågar inte ens tänka på hur det skulle kännas att inte kunna få barn senare i livet om man tidigare gjort en abort.

Det där med julkorten också. Kommer upp i varje intervju. Det tycks vara en öm punkt i båda leden eftersom de som intervjuar helt enkelt vill ställa den frågan. Visst kan jag förstå det på ett sätt. Men samtidigt känns det lite som om de som har barn borde förneka det. Fast det ju är, eller åtminstone borde vara, det viktigaste i ens liv. Men kanske man bara är så egocentrerad att man tror att andra är intresserade av att se hur mycket ens barn vuxit på ett år. Däremot ställer jag mig nog väldigt kritiskt till skrytelementstanken. Det känns så främmande. Men jag rör mig väl inte i de kretsar som klär sina barn i märkeskläder. Eller så märker jag inte skillnad på Gucci och Seppälä. Kan vara.

Och jag kan verkligen inte hålla med om att man, då man får barn, kan säga "huh" och släppa CV:n. Att det inte mera finns några krav. Tvärtom. Förutom de gamla kraven får man ju bara fler. Ett litet andningshål från arbetet för något år kanske, men inte mindre krav för det. Förutom att du måste fixa allt som förut skall du ännu bolla med barnuppfostran, läxor och pusslande av tidtabeller.

Men visst. Det här visar bara hur viktig den här boken är. För att få igång diskussionen. För det är inte vi mot dem. Det är vi alla tillsammans. Och vi behöver diskutera för att förstå. Förresten tror jag att en orsak till att de som har barn har svårt att sätta sig in hur det kan vara att vara utan är just tystnaden. Man vågar inte fråga om personen i fråga vill ha barn/försöker få barn/inte kan få barn. Fast man undrar. För man vet att det kan vara känsligt. Det är bara ett tyst no-no.

Och förresten. En godtagbar orsak till mina kilon och mitt flottiga hår har jag varken Med eller Utan.

Valmaskiner

Gjorde det första valmaskintestet idag och blev frustrerad igen en gång. Det här var KSF-medias test och den var ganska mänsklig jämfört med många andra jag testat. Men jag tycker man missar en point lite med de här testerna. Faktiskt. För. Frågorna är ofta svåra för oss vanliga dödliga att svara på. Sådär på riktigt. Och man vill ju svara så korrekt som möjligt. Alltså så sanningsenligt som möjligt. Så man hittar den perfekta kandidaten.

Men på riktigt. Hur skall jag kunna veta om Hangö-Hyvingebanan bör prioriteras framför Helibanan. På riktigt liksom. Jo Hangö-Hyvinge är säkert bra för oss som bor här. Men Helibanan vet jag inte ett smack om. Kan jag då rösta rättvist? Och hur skall jag veta om Finland har råd med ett heltäckande nät av universitet och högskolor? Och vad betyder det egentligen? Att om vi inte har råd. Då skippar vi läkarutbildningen? Eller nationalekonomistudierna? Nå, det skulle ju vara sjukt dumt. Bättre kanske då att avskaffa etnologin? Farligt vatten här nu. Man hör hur broar brister under ens fötter.

Förresten var en fråga helt omöjlig att svara på: Alla invandrare bör lära sig majoritetsspråket. Hur skall man tänka då? Riktigt enkelt? Att svara exakt på frågan. Svar ja. Men här tror jag man är ute efter en annan sak. Nämligen. Att man som invandrare borde ha rätt att välja finska eller svenska? Jo det tycker jag ju, så jag borde svara nej. Nå. Hur som helst borde de lära sig både och. Liksom alla andra i det här landet. Tror faktiskt att de flesta invandrare fixar det minst lika bra som många av dem som tvingas läsa pakkoruotsia och vittufinska. (Suck. Måst det vara så här? Måste jag faktiskt skriva det? Måste jag vara finlandssvensk och tvingas fundera på saken nästan varje dag? Måste jag verkligen bry mig. Svar ja.)

Och hur skall Mattimeikäläinen veta om staten bör tvinga kommuner till sammanslagningar? Hur mycket vet han om hur en kommun fungerar? Hur mycket bryr han sig egentligen? Annat än om kommunens namn. Alla kommuninvånare tycks dessutom tycka att kommunsammanslagningar är ok. Bara den egna byn blir centrum. Då duger det nog med stort. För att citera min dåvarande sexåring: -Karis är så stort att till och med Svartå ryms i det!

Och här ligger vi nära frågan om man bör utveckla metropolområdet. Svarar man ja på den, betyder det då att man är anti-landsbygd? Kan man inte få både och?

Och på riktigt. Hur kan vi vanliga veta om det är bättre och billigare med privat sjukvård? Röstar man inte med känsla här också? Och alla försvarsmaktsfrågor. Hur sjutton skall jag kunna svara på dem? Jag har ju inte ens gått armén. Jag vill ha fred på jorden. Punkt. Vad sjutton det kostar i försvarsmaktsbudgeten struntar jag blanka f-n i.

Nä. Jag tycker frågorna skall vara så jordnära att man på riktigt kan svara så som man menar.

Typ. Vill du hinna fram till BB innan du föder? Skall ekologisk mat vara billigare än annan? Bör kvinnans euro vara lika hög som mannens?


Och by the way. Tog testet på nytt och svarade på mittstrecket varje gång. Å tammigomårån. Fick jag inte en 99,3% match med en Sannfinländare!

onsdag 16 mars 2011

Att tänkas på

Fick ett samtal. Och oj, vad jag fick att tänka på. Men jag säger inget. Funderar bara. Så det knakar. Glädje för andra och för en själv. Men ändå. Det finns att tänka på.

tisdag 15 mars 2011

Och det var inte sant

Att förra inlägget var nummer 100, alltså. Eller. Jo och nej. Det finns nämligen 10 påbörjade inlägg som aldrig publicerats. Något av dem får vara tröstepris.

100

Tänk. Plötsligt har man skrivit 100 inlägg. Bara för att man läste lite om Tillfällesdiktaren Topelius en dag. Och det skall väl firas. Därför lottar jag nu ut en Haiku. Om nån bryr sig. Ge mig två ord att spåna på så ser vi om nån vinner. Och ge mig lite födslovåndor, tack.

Två ord

Min fina lilla röda bok är besudlad. Men den bad om det. Den har fått två ord på första sidan. Med ful handstil. Pärmen bränner ännu under fingertopparna. Jag hör att den skriker. Stumt.

Vem bryr sig

Jag började redan på ett inlägg om bloggkommentatorn, men sen ändrade jag mig och tänkte att det är under min värdighet. Men nu kan jag ändå inte låta bli. För det har ju tydligen pöst.

Bloggkommentatorn skall bli elakare. Jaha. Hur elaka har de varit hittills då? Tycker mera det är töntfaktor som gäller där. Nå, kanske det är elakt att säga att Linn har rynkor, men alla som kollar in bloggkommentatorn kollar garanterat in Linns rynkor själv. Så liten är den finlandssvenska bloggsvären.

Men sen hittade jag Serpensalbus och tyckte han var värd att länkas till. Hann ju förstås inte läsa allt, men hans inlägg om att vara mormor åt Jesus gav mig värsta garvet på länge. Så nånting bra med en finlandssvensk botoxdiskussion.

Den svårfångade lyckan

Ofta tycker jag att Husis-kåserierna som text är ganska kräpp. Men lika ofta plockar jag en tanke från dem. Nånting som börjar tvinna i min skalle. Idag var det Hedda som gav mig huvudbry.

"Jag tycker lycka är ett besvärligt begrepp. Och jag tror inte jag någonsin har känt mig genuint lycklig. Extatisk däremot, det finns ett starkt drag av desperation i extasen."

Måste genast gräva fram en dikt jag skrivit som 20-åring och kolla vad jag egentligen skrev. Då. Som ung. Och jag är ju ännu ung. Har långt kvar till mitt olyckligaste år som infaller då jag är 46. Sen blir jag lyckligare igen. Enligt statistiken. Hursomhelst. Här är dikten.


Jag kan inte njuta av att bara sitta och njuta i solen
Ändå gör jag det - njuter

Jag njuter av tanken att jag skall njuta i sommar.
I sommar skall jag njuta av solen.
-Varför kan jag inte njuta av den idag?

måndag 14 mars 2011

Kärnkraftverk

Katainen är rädd för att kärnkraftdebatten spårar ur på grund av olyckan i Japan. Han tycker att man inte skall fundera KORTSIKTIGT på en sån fråga. Tänk! Så tycker jag också. Man måste tänka lite längre än vad näsan är lång om man skall bygga kärnkraftverk. Konstigt nog får inte Katainens uttalande mig att sova bättre om nätterna.

Och om det är någon som missat Tage Danielssons sannolikhetsmonolog, så kan man kolla in den här.

torsdag 10 mars 2011

Fel associationer

Just nu är jag väldigt glad över att jag inte är teaterrecensent. Var nämligen just på en premiär och det slog slint från början. Associerade helt helt fel. Publiken har väl rätt att associera hur som helst, men som recensent måste man väl hålla nån slags nivå på sina tankar. Eller?

Undrar faktiskt hur man gör. Om man inte får fatt i pjäsen. Skickar man kollegan på följande föreställning, eller låter man helt enkelt bli att skriva? Hur blir det med lönen då?

Om jag skulle vara tvungen kunde jag väl korva ihop en text. Men inte någon jag skulle kunna stå för. Det var ju inte pjäsens fel att mina tankar skruvade till det hela. Vissa av skådespelarna var väldigt bra och de skulle nog vara värda en vettigare recension än den jag skulle knåpa ihop just nu.

Jag vet inte var jag flippade, vilken detalj som satte in mig på fel spår, men då andra såg en antik tragedi i modern tappning snurrade jag på i Dynastin, i Falcon Crest och i Dallas. Där var Lorenzo Lamas, Lucy och den där haggan som varit gift med Reagan. Och mitt i allt kommer det in en amerikansk soldat. Direkt från Irak. Med åländsk brytning och allt. Som i en konstig dröm.

Ja. Nånslags tragedi det också.

Syskonkärlek

Liten och Stor bror
Så nära till gräl, till skratt
Fyllda av kärlek

onsdag 9 mars 2011

Hajarna

Det tycks ingå hajar i den nya barnskivan som Emma Salokoski och UMO har gett ut. De lär vara febrilt spännande. Hajarna. Och de tilltalar säkert pojkar. Detta enligt recensionen i Husis.

Happ. Eftersom detta måste skrivas ut funderar jag förstås. Varför? Är det för att berätta att ett ställe på skivan passar även pojkar. Att man inte kan vänta sig att de annars tycker om den. Att den kanske är för mesig. Eller melodisk, kanske?

Eller. Är det en varning? Håll för öronen på era flickebarn då hajsången kommer. Den kan vara skrämmande. Farlig. Skadlig för det svaga könet.

tisdag 8 mars 2011

En riktig kvinna

Nåja! Nu är jag en riktig kvinna. Jag har bakat mina första cup cakes ever. Och nej. Det är inte muffins. Till råga på allt skall jag ha me&i-party i morgon. Måste bara fixa en frisyr som matchar. Så här, kanske?

Fpa hyllar kvinnan

Lagom till kvinnodagen fick vi brev från fpa där de meddelar att min tid hemma med lillisen är värd 61 euro per dag medan mannen får mer än dubbelt upp då han sköter henne. Vad månne han gör så bra att han är värd detta? Eller är det bara jag som är en så sunkig morsa. Just ja. Klart det. Jag sitter ju bara och bloggar hela tiden.

Skärgårdssurrealism

"Varenda väg slutar med en skylt och bilden av en bil som ramlar i sjön"
Ann-Gerd Steinby i dagens husis.

Eget rum

Kvinnodagen till ära tar Philip Teirs artikel i dagens husis fasta på Virginia Woolfs essä Ett eget rum.  Det handlar om skapande kvinnor och några män. Deras behov av utrymme för att kunna skapa. Intressant så.

Men jag tror ju att alla behöver ett eget rum. Inte bara konstnärer. Vem som helst behöver en lugn oas för att kunna rensa huvudet, tanka det med nya tankar. Jag tror det är en mycket större orsak till att många män klär på sig overallen och lägger sig under bilen för att meka än att bilen de facto skulle behöva finslipas. I lugn och ro. Egna tankar. Eller inga tankar alls.

För många är också tobaken det egna rummet. Som ickerökande finns det ingen orsak att bara lämna kontorsstolen och släppa tankarna fria i tio minuter. Alternativet är att sätta sig på toan. Men det känns kanske inte lika befriande att andas där. Nu är det ju snart slutrökt överallt. Undrar om det kommer att påverka kreativiteten på arbetplatserna.

Vidare. Det egna rummet. Kvinnornas egna rum. Kanske jag har skrivit om det redan utan att förstå det. Kanske pusselbitarna nu faller på plats. Helt klart är bloggandet, cup cakesen och pripplet kvinnornas sätt att få vara ifred. Jag tror dock att de flesta inte kan hålla på med dessa sysslor utan att förklara sig. För sig själv, för sin omgivning, för sina män.

Män, däremot behöver inte förklara sin datoranvändning, sitt hamrande i verkstaden (ni minns scenen från Tillsammans) eller timtals långa shoppingrundor i Biltema. De gör ju viktiga saker. Handlar ju viktiga saker, prylar man kan behöva. Till bilen, båten, where ever. Tekniska hjälpmedel man inte klarar sig utan. I motsats till kläder då? Till hela familjen. Gummistövlar åt barnen. Skolväskor, presenter till barnkalasen och bröllopen. Nej, för kvinnor shoppar ju för sitt höga nöjes skull. Använder så gärna sina pengar på barnens vinteroveraller inför nästa år. I stället för att dra iväg med väninnan till kvarterskrogen och satsa alla pengarna på att United vinner Manchester eller vad de nu heter.

För mig är det viktigaste med det egna rummet tystnaden. Det egna rummet kan infinna sig lite varstans, bara det är tyst. Dessvärrre är det svårt att hitta såna platser i en barnfamilj. Just nu har jag privilegiet att ha ett eget rum, ett eget hus. Varje dag, ett par timmar medan Kotten sover och de andra är i skolan. Men hela tiden finns det något som gnager, några borden som bör göras.

I övrigt har jag ett eget skrivbord. Härligt. I tv-rummet. Dåligt. Inte ens sängen är riktigt min egen. Varje kväll då jag skall lägga mig är den fylld av dynor som inte skall vara där, böcker och serietidningar som inte skall vara där. Smutstvätt. Och ett eller två barn.

Men det finns ett ställe där ingen tjatar, ett ställe som är tyst. Tvättstugan. Högarna. Bergen.

Inte den våta tvätten, för den skall hängas snabbt. Inte om nån timme eller i morgon, utan nu. Medan den är våt. Men att vika, ordna och sortera den torra tvätten. Det har nästan blivit en njutning. Då är det ingen som stör. Ingen som vill hjälpa till. I motsats till köket där de experimentella kockarna kräver sitt utrymme. Och absolut inte vill skära sallad.

söndag 6 mars 2011

Black Swan

Estetiken var alldeles underbar. Det vita, svarta, grå. De hårda skorna, de svala, lena, slinkiga banden, mot mjuka ulliga boleron. Det glansiga, det matta. Det rosa mot det gröna. Sminket, kläderna. Men framförallt bakgrunderna. De fantastiska bakgrunderna, som tavlor. Ibland lite överarbetat faktiskt.

Klippen i vissa sekvenser var helt huisiga. Så att man ibland undrade om man sett rätt. Var det Ninas huvud som trixade? Eller var det mitt eget?

Och alla speglarna. Hu. Micaela rörde vid ämnet för ett tag sedan. Det här är en av mina ständiga hang ups även om jag inte hunnit skriva om det tidigare. Men det kommer. Och ett tag framåt kommer de att frodas. Det var redan nojigt att gå hem från bion med alla glänsande fönsterrutor i mörkret.

Gällande själva intrigen upplever jag inte egentligen att Nina, som Sara Ehnholm-Hielm skriver, har en "längtan och törst efter att bli sedd, utvald, beundrad". Jag upplever att hon endast suktar efter perfektionismen. Att allt är perfekt är viktigare än att hon blir en stjärna. Hur som helt är Natalie Portman otroligt bra i sin roll. Det ser man om inte förr, så i det svarta danssolot. För då är hon som förbytt. Och intensiteten i den scenen är kuslig. Och kusligt bra. På alla sätt.

Men visst. Det fanns mindre bra saker i filmen också. Själva intrigen. För övertydlig. Men det var man ju förberedd på. Men den där scenen då benen vek sig bakåt. Snälla nån. Vem var det som inte var på jobb den dagen, eller dök upp i krabbis? Eller som bara glömde att klippa bort experimentet. Det blev ju bara så blaj.

Och rekvisitörens slarviga assistent. Vad sysslade han/hon med den där dagen då badscenen skulle filmas? Plastflaskorna. Den gröna färgen. I fel nyans. Sån tunare. Vitsi så lätt det går att förstöra en hel scen.

lördag 5 mars 2011

Sex månader

Kärt barn, många namn
Piku-Hilma, Kotten, Pupp
ett halvt år gammal

fredag 4 mars 2011

Fredagsmys II

Det kan ju störa mig att mitt mest lästa inlägg enligt statistiken är ett ganska tråkigt ett. Och nu stiger antagligen statistiken där igen. Men statistik ljuger ju ofta, så vad är det att bry sig om.

Nå hur som helst. Fredagsmyset kanske hittar till oss nån dag. Just idag är nästan hela nedre våningen städad och vardagsrummet har nya fräscha tulpaner.

Passar på att ge ett billigt rödvintips. Ett sicilienskt. Canapi Shiraz. Billigt och bra vardagsvin. Sött, som de flesta sicilienska viner. Men inte sliskigt. Enligt sicilienarna beror sötman på det soliga klimatet. Druvorna blir sötare än i det övriga Italien.

Fredagsmys eller perjantaipullo. Konstigt att det klingar så olika.

Andnöd

Å huj, så Annika Sylvin-Reuter satte huvudet på spiken.

Hälsningar Den goda haggan

Everyone was beautiful at the ballet

Äntligen går Black Swan upp på Bio Pallas. Har väntat på den sedan jag såg första trailern. Mest för estetikens skull. Att Natalie Portman fick en Oscar för rollen gör ju inte saken sämre. Det var förresten ganska fint att hon på galan stod med en fin jättemage istället för en tutu. Mjukheten i en gravid kvinna som kontrast mot den seniga balettdansaren.

Sara Ehnholm Hielm recenserar filmen i dagens Hbl. Redan recensionen gav mycket att tänka på. Till exempel skriver hon: Varför vill män så gärna locka fram hennes sexualitet när de inte kan handskas med den sedan? Är inte det här typsikt, så säg? Inte bara i film. Utan lite överallt. Men det kanske räcker för mannen. Att hon är kvinna, sex, kön. Sen får hon fixa resten själv. Och de kvinnliga tittarna blir bara frustrerade. Kanske. Har ju inte sett den här filmen än. Oroväckande nog skriver hon att det är snudd på en allt för simpel historia och att den är ganska stollig. Bra. Då vet man det. Och behöver inte bli störd under filmens gång.

Jenny Jägerhorn som själv dansat på Nationaloperan i nästan tio år har en kolumn intill recensionen. Hon  är lite inne på samma spår, men frågar sig vad man annat kan vänta sig av en Hollywoodfilm om balett. Det förstås. Hollywood är  Hollywood. Jägerhorn ser förstås alla brister i Portmans baletteknik. Balettvärlden är obarmhärtig och kräver otroligt mycket av den som vill satsa.

Det är kanske därför balett aldrig lockade mig som liten flicka. Stenhård disciplin från dag ett. Den runda lilla flickan genomskådade grejen redan då. Att grannflickan och bästisen förevisade sina tortyrredskap till skor förbättrade väl inte intrycket.

Ändå har jag faktiskt uppträtt i tutu. I en ålder av 21. Domen fick jag av min syster:

-Everyone was beautiful at the ballet. Except You.

torsdag 3 mars 2011

Nålar

Dagens Dr. House påminde mig om något fruktansvärt som jag försökt förtränga under årens lopp Mycket intressant har man fått lära sig under sina studier, men vissa skräcksanningar hade man helst varit utan även om man gottade sig då. Då. När man var ung och grön och stark. Då. När man ännu inte hade något att förlora. Då. När ens kött och blod endast gick i en riktning.

Iväg

Trängtar luft och vår
efter instängda dagar
Serendipity

Morgontrött älskling

Kinden mot bar hud
Ulliga gulliga hår
Tupakkarulla

onsdag 2 mars 2011

Min fina röda bok

Min fina fina röda bok som jag fick av den finaste, ligger där på bordet. Tom. Och väntar. Den har så många fina vita blad. Skrämmande. Min handstil är ju inte av denna världen. Men pårmen är av en sån sort som vill bli tummad på. Smekt. Lite utnyttjad. Om jag börjar med att tumma, kanske texten kommer smygande.

Serier

Jag har aldrig varit nån seriefantast. Efter att Rune A. dog är ju inte ens Bamse intressant.

Men ändå skummar jag serierna i dagstidningen. Och jag fastnar ofta för Viivi och Wagner. Men med en liten twist. Jag måste nämligen switcha om tankesättet till finska. Och då tycker jag det är roligt. Är det inte skumt? Det sitter alltså inte direkt i språket, utan i humorn. Men ändå funkar de ju i Sverige också. Månne det är sverigefinnar som köper dem?

tisdag 1 mars 2011

Ru Runeberg i Raseborg

Visst låter det härligt. Man kan smaka på det hur länge som helst.

Våga låta åka ensam

Jag vågar nästan påstå att Finland är ett av de få länder i världen där man vågar sätta ett ensamt barn i taxin med en adresslapp i handen och veta att barnet tryggt kommer fram. Så säger Taxichaufför Lindgren.

Å nu undrar jag. Gör folk faktiskt det. Skulle jag göra det? Eller varför skulle jag inte. Och ett hur litet barn kan man sätta i en taxi med namnlapp i handen. För om det går illa, skräckfilmsilla, då är nog en tioåring lika mycket i pisset som en spädis.

Men visst. Nog litar jag ju på finska taxi-chaffare. Har dock inte haft behov av taxiresa för barnen. Däremot har jag nog funderat på när man vågar sätta dem ensamma på tåget mellan Karis och Åbo. Visst skulle de ju fixa det. Men skulle jag? Och om om om det händer något. Hur överlever man då?

Men nog gick det ju förr också. Eller vad säger ni om följande:

Min mammas föräldrar skilde sig då hon var fyra. Då hon var elva skulle hon för första gången hälsa på sin far. Även om mommo inte pratat så gott om honom var hon inte orolig eller rädd för att inte känna igen honom. Resan från Åland till Tammerfors fick hon åka utan följeslagare.

Först var det båtresa över till Åbo. Däcksplats hade hon. Vilket i elvaåringens huvud betydde att man skall vara ute på däck. Tack och lov var det sommar och inget regn. Hon minns att hon vaknade på en bänk med huvudet lutat mot en ung man som log snällt mot henne. Sen skulle hon ta sig med spårvagn till tågstationen. Efter det tog hon tåget mot Tammerfors. Två byten på den tiden innan man var framme.

Matsäck hade hon med sig, men eftersom hon var väluppfostrad och visste att man skall bjuda åt andra om man äter själv så åt hon inget. Hon insåg ju att det inte skulle räcka till alla i kupén. Men fram kom hon och allt gick bra. Pappan kände hon igen och han hjälpte henne med sakerna: En kappsäck, en matsäck en violin och blommor till pappas nya fru.