Läser om Utan i Kyrkpressen och inser att den inte kommer att läsas utan många många tankar. Jag är nämligen redan lite på kant med den. Och det får man nog inte vara. Sådär öppet åtminstone.
I grunden är jag ju väldigt positivt inställd till en sådan bok. Den behövs helt klart. Men ändå är det något som lite gnager i mig då jag läser intervjuerna med de medverkande. Ibland känns det väldigt aggressivt. Och det kan jag bra förstå. Att man är arg. Men jag känner inte att de barnlösa har rätt att vara arga på mig. Bara för att jag har barn. Alla vi som har barn är också olika. Endel har valt det. Andra inte.
Tankarna kring ämnet blir inte färre då jag vänder blad och läser om våldtagna kvinnor i Bosnien. Att få barn. Ett barn man inte vill ha. Men som man ändå borde lära sig älska.
Här berörs även abort. Hur lättvindigt de görs ibland. Och hur svårt det kan vara långt efteråt. När man kanske inser att ens liv ändå kunde ha fortsatt fast man skulle ha fått ett barn. Vågar inte ens tänka på hur det skulle kännas att inte kunna få barn senare i livet om man tidigare gjort en abort.
Det där med julkorten också. Kommer upp i varje intervju. Det tycks vara en öm punkt i båda leden eftersom de som intervjuar helt enkelt vill ställa den frågan. Visst kan jag förstå det på ett sätt. Men samtidigt känns det lite som om de som har barn borde förneka det. Fast det ju är, eller åtminstone borde vara, det viktigaste i ens liv. Men kanske man bara är så egocentrerad att man tror att andra är intresserade av att se hur mycket ens barn vuxit på ett år. Däremot ställer jag mig nog väldigt kritiskt till skrytelementstanken. Det känns så främmande. Men jag rör mig väl inte i de kretsar som klär sina barn i märkeskläder. Eller så märker jag inte skillnad på Gucci och Seppälä. Kan vara.
Och jag kan verkligen inte hålla med om att man, då man får barn, kan säga "huh" och släppa CV:n. Att det inte mera finns några krav. Tvärtom. Förutom de gamla kraven får man ju bara fler. Ett litet andningshål från arbetet för något år kanske, men inte mindre krav för det. Förutom att du måste fixa allt som förut skall du ännu bolla med barnuppfostran, läxor och pusslande av tidtabeller.
Men visst. Det här visar bara hur viktig den här boken är. För att få igång diskussionen. För det är inte vi mot dem. Det är vi alla tillsammans. Och vi behöver diskutera för att förstå. Förresten tror jag att en orsak till att de som har barn har svårt att sätta sig in hur det kan vara att vara utan är just tystnaden. Man vågar inte fråga om personen i fråga vill ha barn/försöker få barn/inte kan få barn. Fast man undrar. För man vet att det kan vara känsligt. Det är bara ett tyst no-no.
Och förresten. En godtagbar orsak till mina kilon och mitt flottiga hår har jag varken Med eller Utan.
Låter som en bok jag skulle vilja läsa.
SvaraRaderaBra formulerat! Vi är ju alla individer trots att vi är MED och UTAN. Jag tycker ofta att det är jobbigt att genast klassificeras in i Mammagruppen och automatiskt få vissa personlighetsdrag och värderingar.
SvaraRaderaDet är en av de saker jag brytt min hjärna med en del. Borde jag ha pratat mer om att vara utan innan jag var med? Men, tiden går inte att skruva tillbaka, och jag gjorde så gott jag kunde, gör så gott jag kan. Sen, åtminstone i mitt fall, så handlade det inte bara om att vara arg. Jag var minst lika ledsen, som jag var avundsjuk, som jag var olycklig.
SvaraRaderaMicaela
Det är helt förståeligt att man har hela paletten av dessa känslor du nämner, Micaela. Det som jag reagerar på är att det känns som om de riktas mot oss som har barn. Som om vi skulle gotta oss åt andras barnlöshet bara genom att nämna våra barn. Jag har ju inte läst boken ännu. Antar att det kommer mer funderingar sen.
SvaraRaderaOch jag håller med Peppe att det känns konstigt att bli klassad som en mammagruppare. Kanske för att man själv har konstiga fördomar mot dem fast man själv hänger där?
Fast man tar väl åt sig (o)beroende av vilken grupp man tillhör...för mig känns det ju tvärtom att allmänna kommentarer om barnlösa riktas direkt till mig och min "grupp".
SvaraRaderaInte är det kiva att höra: åh, du vet inget om det RIKTIGA livet du som inga barn har.
Eller att man automatiskt stämplar mig som en som inte gillar barn, bara för att jag inte har såna.
Eller tar förgivet att jag kan stans alla nattklubbar utantill, för jag har ju inga barn, således inget liv annat än att supa och härja helgerna igenom.
Överhuvudtaget är det väl det att folk (föräldrar eller inte) inte borde klassa andra eller dela in andra i kategorier. Alla är på sitt eget sätt, med eller utan. Individer.
Jag ska läsa boken, men är illa rädd för att jag inte kommer att gilla den, JUST på grund av klassificerandet.
En sak är att mina nära vänner frågar om jag vill ha barn eller inte, men när mina kollegor - folk jag fikar med nån gång i veckan eller månaden - frågar så blir jag illa berörd. Vad har de med saken att göra? Resultatet av en sån fråga blir nämligen alltid så att man får sitta och förklara sig i varför man inte vill/kan få barn. Eller så dör diskussionen med ett jaha och så blir det en jobbig tystnad innan man byter ämne till golf. Varför fråga? Kanske kan du fortsätta med en bra diskussion som följd till ett "jag vill inte ha barn" eller "jag kan inte få barn", men de flesta kan det inte.
SvaraRaderaDet är en anledning till varför man inte ska fråga. Sen bara aningen om att det kan vara jobbigt för personen som får frågan (för det kan vara en så stor känsla av misslyckande i personen) bör vara skäl nog att avstå. Iaf om du bara är en bekant. Är en vän så tror jag frågan i de flesta fall tas emot väldigt positivt under förutsättning du finns kvar som stöd efteråt.