onsdag 29 februari 2012

Lätt som en fjäder, vig som en katt

Fick en stegmätare av min man. Man behöver ju statistik på allt. Tycker han. Själv klarar jag mig bra utan, men har nu haft den på mig några dagar ändå. Fast det finns ett problem. Förutom då att jag går onödigt lite. Jag går nämligen också alldeles för lätt. Inte ens då jag skottar snö stampar jag tillräckligt hårt för att den skall kunna registrera mina steg. Tänk om man fattat det som liten. Att man kunde ha blivit ballerina!

Släkten följa släktens gång

Det finns en extra liten bonus i att ha fött barn. Inte är de bara ljuvliga i sig, men de för även vidare anletsdrag från tidigare generationer. Tack vare dem kan jag se en glimt av min fammo nu och då. Hon syns i den äldste och i den yngste, oftast då de skrattar, vilket förstås gör att det känns extra bra.

tisdag 28 februari 2012

Men e de nu kiva sen

Kolla in glamoustjärnorna på röda mattan vid Oscarsgalan. Jag får riktigt illa att vara då jag ser deras stela ansikten. Nästan ingen av dem ser ut att njuta av uppmärksamheten. De gör sitt jobb och låter sig bli fotograferade, men inte njuter de.

På tal om det. Slängde ur mig en fråga till Discodancer: 
-Tycker du jag borde anmäla mig till Finlands next Topmodeltävling?
Han tyckte nä. För man skall ju gå sådär konstigt. Och vara ganska ful. Och så är du nog lite för tjock. Och så skrattar du för mycket. Man måste ju se arg ut.

Och oj, vad det värmde. Att han tyckte att jag skrattar så mycket. Speciellt den dagen då jag tappat nerverna minst hundra gånger och skrikigt mig hes.

måndag 27 februari 2012

Frustration och energi

Just nu är jag så frustrerad och energisk på en gång. Så många ideer, så många projekt, så mycket att läsa, så mycket att skriva. Att ingenting blir gjort. Kotten har sovit flera timmar, så jag kunde ju ha fått något till stånd. Men nej. För hon kunde ju ha vaknat mitt i.

Stig

Det var ju det där om Stig också. Alltså. Sången var ju inte så dålig. Men om man vill vara en hipp junt, måste man sjunga jävligt bra och göra sin grej sjukt proffsigt. Gör man inte det blir det bara pinsamt. Det funkade tydligen ändå i Finland, men utomlands. Nej.

söndag 26 februari 2012

Folk tycks ha tröttnat på kylan

...eftersom de fantiserar om lite mer nakit. Det är en månad sedan jag skrev om nudister och naturlighet. Och ho ho så många mänskor som lyckats komma in på min blogg via sökordet nudister. Det är inte klokt. Tyvärr lär de väl bli besvikna.

Till min glädje söker folk fortfarande på Magnus Londen och Anders Larsson också. Kul. Och, ganska otippat, Nannerl. Men hur man lyckades hitta mig via "acne acne dunrock" är ett mysterium.

UMK

Gammalt eurovisionsfan som jag är kan jag ju inte låta det nya formatet gå helt okommenterat förbi. Dock var det hela så dåligt planerat att jag knappt kollade alls. Yle måste ju ha vetat om att Voice of Finland går samtidigt. Och eftersom det på riktigt är ett ganska bra format med sångare som faktiskt kan sjunga så får nog UMK bli i bakgrunden. Redan för något år sedan förlängde ju Yle pinan genom att sända en massa deltävlingar och innan de kom till skott hade man ju somnat många varv. Samma gäller nog melodifestivalen även om nivån är mycket mycket högre. Vem orkar vara intresserad flera månader i sträck? Det var förresten ganska knäckande att kanalsurfa mellan de två tävlingarna igår. Inte för sångernas skull egentligen. Men hela showen.

Nåja. Det som störde mig mest var fredagens semifinal. Tävlingen om vem som är looser, liksom. Vad är det för vits att låta fem bidrag gå direkt till final, två får tävla om sista finalplatsen och den som förlorar är en looser. Det om något är väl mobbnings-tv?

En annan störande grej var ju också att the Rasmus uppförde sin nya sång i programmet, utan att tävla. Likaså Anna Abreu (fast hennes låt var väl inte ny). Vad är det för vits? Att påvisa att de här "riktiga" artisterna nu sen ändå inte vill vara med?

För att nu glädjas åt något kan man ju vara glad att så många röstade på det svenska bidraget med tanke på allt svenskhat man annars får höra.

lördag 25 februari 2012

Prinsessan

Äldste sonen undrade hur det skulle ha gått om Victoria och Daniel inte hade kunnat få barn.

- Skulle de ha kunnat adoptera en prinsessa då?

På något sätt roar tanken mig. För vem skulle adoptera bort en prinsessa?

fredag 24 februari 2012

Mera hobbylyssnande

Det här med att lyssna på musik. Som hobby. Har fortfarande inga svar. Men det är nog något jag funderat på länge. För själv lyssnar jag aldrig på musik. Inte så jag skulle kunna kalla det en hobby. Radion är nog ofta på. Eller ipoden. I bakgrunden. Men riktigt lyssna? Nä. Aktivt lyssnande sysslar jag med bara då det gäller Eftersnack. Eller då jag skall lära mig någon ny sång och saknar noter.

Kunde tänka mig att lyssna på musik, som hobby, medan jag stickar. Om jag skulle sticka. Som hobby. Men då är frågan om inte stickande skulle vara hobbyn och musiken endast bakgrund.

Man kan ju kanske fundera över varför jag funderar över detta. Men det stör mig. Att jag som annars sysslar med musik inte lyssnar på musik. Låter så ologiskt. Men det är kanske just så det är. Att man antingen är en sysslare eller en lyssnare. Eller proffs.

torsdag 23 februari 2012

Den starka kulturupplevelsen

Det är över en månad sedan jag och barnen tittade på dokumentären "Den tysta sångerskan". Tyvärr finns den inte kvar på arenan, men ett litet nyhetsinslag om operaföreställningen "En rovfågel flyger in" kan ni se här. Pojkarna var fascinerade av helheten, men för Kotten var det just den tysta sångerskan som var speciell. För henne var det en så stor upplevelse att se Carmen sjunga L´amour att hon fortfarande plutar med munnen och säger: -muur! med en stor frågande blick. Och hon vill höra mig svara. L´amour. Med plutande läppar. Och sedan kramas vi.

Just nu pågår utställningen DUVA/DIVA: DuvTeatern´s Glorious Carmen med fotografier av Stefan Bremer på Charles Krause/Reporting fine art i Washington. Utställningen består av fotografier som togs i samband med DuvTeaterns operaprojekt. Det är alldeles underbara bilder, så jag hoppas på en utställning lite närmare snart. Hbl skrev om det för någon vecka sedan och hade valt denna pressbild, med Carmen och La Diva. Och Kotten kände igen "Muur" direkt. Tyvärr har hon lekt med den så mycket att det bara är silp kvar.

Vad jag vill ha just nu

Basilika

Campari på stranden i Krogars. Helst utan barn. Och utan män. Men med Anna. Och solen. Ingen snö. (Alternativt med barn och män och snö och kakao med vispgrädde. Dock spetsad.)

En vecka ensam hemma.

Massage.

En ny bil som aldrig någonsin behöver service.

Skåp i hallen och i övre våningen.

Mod att slänga saker.

Lust att springa 10 km per dag.

Ny säng.

Remont. As in Svenska Teatern. Och i hela huset.

Mjukt

Den som inte tycker om ljummen kakka i plastpåse skall inte ha hund. Tycker jag.

onsdag 22 februari 2012

Hobby: Lyssna på musik

Många säger att deras hobby är att lyssna på musik. Det sade t.ex. André Wickström i Lilla onsdag. Och då undrar jag. Hur gör man? Hur lyssnar man på musik som hobby? Sätter man sig ner i fåtöljen med ljuset släckt och vrider volymen på fullt? Eller använder man  hörlurar? Kan man höra med svag volym? Måste man vara ensam, eller lyssnar man tillsammans? Kan man lyssna var som helst? På bussen? Är det hobbylyssnande om man har hörlurar i bussen? Jag skulle klassa det mer som ett utestängande av oljud. Kan man förresten hobbylyssna på musik om det finns annat ljud i bakgrunden? Kan man lyssna på musik medan man gör annat? Ha radion på medan man lagar mat? Räknas det till hobbylyssnande? Och vad lyssnar man på? Det man redan har i sin skivsamling? Nedladdat? Spotify? De gamla C-kasetterna? Radion? Räknas radion? Kan man lyssna på vad som helst, eller lyssnar man endast på det man vet att man tycker om? Hur vet man vad man tycker om? Man är ju dock endast och bara en hobbylyssnare? På vilket sätt skiljer man sig förresten från en proffslyssnare?

tisdag 14 februari 2012

December is Nothing!

De som klagat över att vikten smyger sig på i juletider måste ha glömt februari. Det är nog en mycket svårare månad. Först är det Runeberg. Sen är det födelsedag (ja, nå inte för alla, men för mig). Strax därpå är det alla hjärtans dag och efter det blir det fastlag. Både söndags- och tisdagsdito. Och har man barn går inga av dessa dagar dem förbi. Nam nam.

lördag 11 februari 2012

Hål i öronen

Funderade över ämnet då jag kollade på de svenska Hollywoodfruarna för nån dag sedan. Isabel Adrian lät sätta örhängen åt sin baby. Vad är hon, kanske 1,5? Det var fruktansvärt att se på. Och mänskan "gör flickan en tjänst, för hon behöver inte sätta själv sen". Jaha. Så spädbarnsskrik som mamman åstadkommer räknas inte, jämfört med självvalt (överdrivet) fjortisskrik?

Jag vet att ungen inte dör av det, men ändå. Finns det nån point med att orsaka ungen lidande? Babyn bryr sig knappast om hur många skitdyra karat den har i öronen. Det enda den ser är att mamman sitter och tittar på då hon blir stucken av en gubbe med konstig mustasch och handskar på händerna. Hur hon än skriker tar mamma henne inte i famnen, nej, nannyn får hålla i ungen: För att mamman "inte skall få the blame". Ett tag går mamman ut för att hon inte klarar av att höra skriket. Går ut! Ditt barn skriker och du väljer att gå ifrån henne!  Jag blev så förbannad.

Själv var jag 12 då min fammo betalade för hål i öronen. Mamma var inte nöjd. Det var inte heller något som jag direkt trånat efter, men nog ville jag ha hål i öronen. Tycker egentligen det är onödigt tidigt. Men hur många flickor idag börjar högstadiet utan hål i öronen? Som skriftskolepresent skulle det väl vara ganska lämpligt? Jag är stenålders, jag vet. Men så går jag inte heller med örhängen ens som vuxen. De är mest bara i vägen. Egentligen tror jag att värsta åldern är mellan 1 och 14, faktiskt. För ungar har svårt att låta bli att påta på saker. Och jag vet minsann hur infekterade öronsnibbar jag hade innan jag lärde mig att endast använda guld.

onsdag 8 februari 2012

Mitt manliga jag

Mami skrev följande som svar på min kommentar i hennes blogg:

Måste börja med att bekänna. Jag har aldrig tidigare varit inne på din blogg och nånstans i skrymslet av mitt undermedvetna så har jag trott att du är en man. Och ingen naturlig förklaring finns på det. 


Och det satte ju griller i huvudet på mig. Alltså. Inte för att det stör mig. Alls. Men det är ju intressant. Eftersom hon inte läst min blogg tidigare har hon antagligen endast läst kommentarer jag gett andra.

Så varför har hon trott att jag är en man? Beror det på namnet? Situationsdiktaren. Är Diktare män? Eller är det männen som har Situationen i sin hand? Eller skriver jag på ett manligt sätt? Eller väljer jag att kommentera manliga ämnen? Men vem orkar kommentera priplet?

Jag, mamma Ingalls

Jag måste ju fråga mina barn hur träffande det här med mig som en Ingallsförälder egentligen är. Och tydligen passar det ganska bra.

Jag är mera mamma än pappa Ingalls. Fast jag är bättre på datorer, teknik och sånt. (Thank God). Sen kan jag mangla lakan. Och laga mat. Och elda. Men jag skulle inte klara av alla råttor och myror och värmen på prärien. Men jag skulle kunna ge stryk åt barnen, om jag vill. (Thank God, igen. För ordet om).

Fast jag säger ju inte - Åh Charles!

Men om pappa står vid vägen säger jag:
-Titta! Där står en stackars ensam liten gubbe vid vägen. Skall vi ta honom på kyyti?
Och det är ju ungefär samma sak. Tycker barnen.

Mer dagishämtning

Förresten skrev jag ett inlägg om dagishämtandet redan i fjol.

tisdag 7 februari 2012

Hey, Mr President.

Själv är jag ordlös. Men Janne Strang lyckades hitta orden. Jag vet inte vem man tycker mest synd om Niinistö eller Kurre. Eller finska folket.

I wish!

På familjeliv.se kan man göra ett test för att se vilken barnboksförälder man är mest lik. Jag är en av föräldrarna Ingalls:


Du är föräldrarna Ingalls Du är en förälder som både har höga krav på dig själv och på din omgivning. Hemma hos dig vet barnen verkligen vilka regler som gäller och antagligen förekommer aldrig några barn som lämnar matbordet utan att både tacka för maten och duka undan efter sig. Du gillar ordning och reda och vill ha det rent och snygg omkring dig. Med tydliga regler hemma hos dig känner sig barnen trygga eftersom det är så tydligt vad som gäller. Du är en stark person och den som är ditt barn dig kan verkligen lita på att du har full koll på precis allt.


Jag kan delvis förstå att mina svar ledde till det, men ändå. Snälla nån! Undrar vem av dem jag är mer? Mamman som uttalar sig endast med meningen -Åh, Charles? Eller den heroiska pappan som kan allt.