Och mer. Mannen och kyrkan.

Så här lämpligt till mina tidigare trådar håller jag på att läsa antologin Mänskligt Vad rör sig i huvudet på en karl? Många intressanta texter. Men speciellt Mats Björklunds text om Mannen i kyrkbänken fascinerade mig. (Jag tycks alltid gå igång på kyrkliga grejer, kan nån analysera den biten av mig, så blir jag glad.) Här finns en intervju med honom i Kyrkpressen.

Björklund funderar t.ex. på vad det finns som känns manligt i kyrkan? Typ inget, enligt honom. Min första tanke var att han nog tänker lite konstigt, med tanke på all kyrkohistoria med bara män och män och män. Det är först nu som kvinnor ens får vara präster. Men då man läser inser man att han nog har rätt i att kyrkan bejakar det svåra och tunga och tröstar dem som sörjer. (Då måste man ju visa sina känslor, gråta och tala, kanske t.o.m. kramas!) Att kyrkan sällan karaktäriseras av begrepp som mod, styrka och kraftfullhet.

Mats skriver också om mannens behov att utföra hjältedåd (inte längre att dräpa drakar kanske, men att göra karriär eller hålla på med något byggprojekt) och kvinnans oförstående för hans sätt att så fullt gå inför ett sånt projekt, vad det nu vara må. Min egen reflektion till detta är att kvinnor nog också kan, och gärna skulle vilja gå lika mycket in i sina egna hjältedåd, men att det inte går eftersom det finns barn att ta i beaktande. Och i en kvinnas huvud kommer barnen först, efter hjältedåden. Och hon får dras med att flytta fram sina hjältedåd till efter maten, efter bykhögen, efter skjutsande, what so ever*. För mannen gör det inte. Han tänker först på sitt hjältedåd. Inte av elakhet, men i hans värd kommer hjältedåden först. Sedan barnen. Och maten. Och bykhögen. Om nån säger till. (Och så har vi gått en hopplös ringdans igen om att kvinnor måste vara antingen mamma åt sin man, eller chef åt sin man. Nu orkar jag inte mera länka till de tidigare diskussionerna om det här. Ni får googla själv.)

Huj vad jag känner mig hemsk som skriver sånt här. På farsdag och allt. (Ja, kvinnans lott är ju förstås också att känna skam. Över sånt som den andra parten inte ens funderat på.)

*Tyckte bara ni kan läsa om Finsalongens bykhög också, även om där inte ingår någon könsrollsdiskussion.

Andlighet förklädd till terapi

Just som jag hade suttit i Finsalongen och diskuterat lite andlighet samt skillnaden mellan att snacka med en vän eller med en psykolog dyker Kyrkpressen ner i min postlåda. En väldigt intressant artikel "Gud byttes ut mot det inre jaget". Läs den här om du inte får pappersverionen i din postlåda.

Skulle gärna ha skrivit mer om ämnet. Men nu skall det packas för tapetsering, 92-årskalas på Åland och midsommarfirande i Nagu. Tur att gubben stannar hemma så är det en kass mindre.

Gripen och rörd

Jag har absolut inte tid att skriva just nu, men kan inte låta bli. Men det blir kort och råddigt.
Mitt humör är som om jag skulle vara gravid. Allt jag läser får ett lite konstigt skimmer och jag blir gripen och rörd av det mesta. Vissa andra dagar blir jag ju mest bara störd. Nåja.

För det första läste jag i Hbl om den finlandssvenska kvinnan som upprätthåller ett barnhem för flickor i Bolivia. Och jag har redan planerat in ett års tjänsteledighet för mig och min man då barnen är stora och utflugna så vi kan fara som volontärer dit. Eller någon annanstans där vi behövs.

Sen kom Kyrkpressen. Och jag älskar ju faktiskt Kyrkpressen. Det förvånar mig varje vecka att jag blir så glad av att den dimper ner i postlådan. Så hälsningar till församlingen bara, tack för en stunds andlig spis. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför den gläder mig. Men jag tror det har med, he he, andlighet att göra. Inte så mycket med tro, Gud och Bibel. Utan om eftertänksamhet, ett lugn och en ro. De intressantaste texterna handlar nämligen oftast om dem som inte bekänner sig till någon egentlig tro. Men som ändå utstrålar någon sorts, ja, vad skall man kalla det? Andlighet? Det finns förstås en risk att det är redaktörerna som lyckas få in den dimensionen i sina texter, men jag betvivlar det.

Sen är jag ju också intresserad av Bibeln. Har dock inte läst den. Fastnade i att börja rita upp släkkträd. Dårka jag. Men jag har inte gett upp hoppet. Skall börja på nytt nån annan gång. Utan släktträd.

Nåja. Idag var det artikeln om Riki Sorsa och Gabriellas sång som intresserade. Och diskussionen om att stajla till kyrkkaffet. Många intressanta aspekter i den texten. vad betyder t.ex. ordet nött för Karin Erlandssson?

Att byta församling

I en av Kyrkpressens insändare undrar Clas Hagelstam varför det är så svårt att byta församling. Man skulle ju kunna tycka att en församling består av en grupp likasinnade som träffas för att tillsammans be till Gud. Men i dagens Finland är det inte riktigt så. För din församlingen bestäms av din bostadsort. Och ditt modersmål.

Jag är ingen aktiv församlingsmedlem, men jag hör nog till kyrkan. Och genom olika sångsammanhang har jag sett och hört många olika församlingar. Allt från friaste fritt hallelujarungande till asketiskt predikande för tomma salar. Intressant, indeed.

Ofta hänger väl församlingsfeelisen på prästen. Men för en som inte riktigt lyssnar på vad han säger har nog kantorn en mycket större roll. Med små medel kan en kantor nämligen trolla. Få en psalm att öppna sig på ett nytt sätt. En sådan kantor är Niels Burgmann. Jag vet inte om han gör det målmedvetet eller om han tycker det blir tråkigt att spela samma sånger likadant om och om igen. Åtminstone uppskattar jag att han väver in en snutt med tomtarnas vaktparad där man minst anar det. Eller som då han inledde Västnyländska kammarkörens julkonserter, en i Ekenäs och en i Karis. Samma psalm, olika touch. De två konserterna blev båda väldigt bra, men med väldigt olika stämning.

Nåja. Nog om kantorer.

I en församling där jag uppträdde en gång sade prästen att endast de rättrogna i kören skulle få ta nattvard. Vilket resulterade i att vi manngrant steg upp. Han kunde ju inte fråga alla enskilt om deras trossamfund. Skulle jag vilja höra till hans församling? Svar: Nej. Skulle jag vilja höra till en församling som vägrar låta kvinnor tala? Som agar sina barn? Som fryser ut homosexuella. Svar: Nej.

Nå. Det här är ju lite större frågor. Men hypotetiskt, om de lite mindre:

Om jag trivs bättre med den finska gudstjänsten än den svenska i Karis kyrka. Borde jag då byta modersmål för att få höra till den församlingen? Ja, ja. Väldigt hypotetiskt, jag kan ju gå på vilken gudstjänst som helst oberoende vilken församling jag tillhör. Men ändå. Om jag hellre skulle höra till Pargas församling fortfarande. Där är jag döpt, konfirmerad och vigd. Ja, inte i församlingen vigd, men i kyrkan. Av en pargaspräst.


Nog är det intressant att man funderar så mycket på en sak som man egentligen inte bryr sig om. Men principen. Att inte få välja. Själv. Att skriva ut sig. Det får man ju nog välja. Vilket kanske är enda alternativet om man hör till en församling där prästen är från medeltiden. Om man bryr sig tillräckligt mycket för att bry sig.

En helt annan grej som också fanns i KP. Det har nämligen kommit ut en skiva med UK-sånger. Habegär, habegär. Jag har aldrig varit på UK. Men nog på Höstdagarna och jag antar att det är liknande stuff. I alla fall är alla de medverkande duktiga musiker och sångare.

Halleluja, sjung om Jesus! Varför älskar jag dessa sånger? Eller snarare varför älskar jag att sjunga dessa sånger? Så mycket att jag funderat på att byta till en friförsamling. Bara för att få sjunga lite mera lovsång. Om jag skulle gå i kyrkan, alltså.