Så här lämpligt till mina tidigare trådar håller jag på att läsa antologin Mänskligt Vad rör sig i huvudet på en karl? Många intressanta texter. Men speciellt Mats Björklunds text om Mannen i kyrkbänken fascinerade mig. (Jag tycks alltid gå igång på kyrkliga grejer, kan nån analysera den biten av mig, så blir jag glad.) Här finns en intervju med honom i Kyrkpressen.
Björklund funderar t.ex. på vad det finns som känns manligt i kyrkan? Typ inget, enligt honom. Min första tanke var att han nog tänker lite konstigt, med tanke på all kyrkohistoria med bara män och män och män. Det är först nu som kvinnor ens får vara präster. Men då man läser inser man att han nog har rätt i att kyrkan bejakar det svåra och tunga och tröstar dem som sörjer. (Då måste man ju visa sina känslor, gråta och tala, kanske t.o.m. kramas!) Att kyrkan sällan karaktäriseras av begrepp som mod, styrka och kraftfullhet.
Mats skriver också om mannens behov att utföra hjältedåd (inte längre att dräpa drakar kanske, men att göra karriär eller hålla på med något byggprojekt) och kvinnans oförstående för hans sätt att så fullt gå inför ett sånt projekt, vad det nu vara må. Min egen reflektion till detta är att kvinnor nog också kan, och gärna skulle vilja gå lika mycket in i sina egna hjältedåd, men att det inte går eftersom det finns barn att ta i beaktande. Och i en kvinnas huvud kommer barnen först, efter hjältedåden. Och hon får dras med att flytta fram sina hjältedåd till efter maten, efter bykhögen, efter skjutsande, what so ever*. För mannen gör det inte. Han tänker först på sitt hjältedåd. Inte av elakhet, men i hans värd kommer hjältedåden först. Sedan barnen. Och maten. Och bykhögen. Om nån säger till. (Och så har vi gått en hopplös ringdans igen om att kvinnor måste vara antingen mamma åt sin man, eller chef åt sin man. Nu orkar jag inte mera länka till de tidigare diskussionerna om det här. Ni får googla själv.)
Huj vad jag känner mig hemsk som skriver sånt här. På farsdag och allt. (Ja, kvinnans lott är ju förstås också att känna skam. Över sånt som den andra parten inte ens funderat på.)
*Tyckte bara ni kan läsa om Finsalongens bykhög också, även om där inte ingår någon könsrollsdiskussion.
Haha! "På farsdag och allt"
SvaraRaderaJag förstår ju att en älskar sina barn över allt annat sen när de väl existerar men shit vad det så här pre-barn-liv känns ofattbart att kvinna efter kvinna efter kvinna ger sig in i det där. Det är ändå en gåta för mig att det inte har gått att få ordning på ojämställdheten ännu, att det krävs så väldigt mycket mindre att vara far än att vara mor.
Finns det något hopp över huvud taget för den jämställda familjen...?
Ja, säg det.
SvaraRaderaDe här exemplen jag skrivit ner är från helt vanliga kvinnors berättelser, med helt vanliga, normala, trevliga och observera OMTÄNKSAMMA män.
Och det är ju det som är det allra värsta. För man kan ju bara tänka sig hur det är i en familj där mannen har en mer machoattityd. Där mannen tycker att barnen är kvinnans. Att han inte diskar eller städar, för han är man. För såna förhållanden finns det mängder av.
Därtill finns det de ännu värre, med våldsamma män.