Tanken for ju kanske lite sen mitt föregående inlägg, men vi skall se. Hmm.Vad var det nu om?
Ja, just det.
Ponks skriver om skillnaderna mellan feminismen i Finland och Sverige. Anna Li har också skrivit om det om jag minns rätt. Att hon var chockad över hur "efter vi är med feminismen vi är hä i Finland". Rätta mig om jag har fel, Anna. Kanske vi snackade om det då vi sågs? Minns inte riktigt. Eller kanske var det nån annan som flyttat tillbaka från Sverige som sade det?
Hur som helst. Den bilden, att Finland är efter Sverige, har jag också alltid haft. Men ändå har något skavt lite i mig då det gäller feminismen, vilket jag just skrev om. Det där att jag som yngre växte upp i en jämlik bubbla. Men kanske det på riktigt var jämligt? Kanske det är som Ponks skriver? Att vi på ett sätt är mer jämlika i Finland? Att karlarna t.o.m. har problem med sin manlighet då även kvinnor kan ta sin plats på ett annat sätt än i Sverige? Jag tror faktiskt det ligger något i det här. Förstås är det inte riktigt så enkelt att vi faktiskt skulle ha ett jämlikt samhälle i Finland, gällande löner och positioner i samhället t.ex. Men gällande hemmen så tror jag nog att det är kvinnan som bestämmer. Men. MEN, ett stort MEN. Jag tror inte alls att det är för att hon VILL. Utan för att inget händer om hon inte bestämmer. Allt flytrer bara ut i sanden. Och jag tror att det finns en klar orsak till det också. Nämligen den, att den finska mannen inte talar. Bra om han gruffar, eller hmmar. I motsats till den svenska, då. Som älskar sin egen röst.
Herregud så invecklat. Orkar inte ens tänka färdigt på det här nu just.
Men Ponks öppnade definitivt lite ögon hos mig. Bland annat orsaken till att jag alltid känner mig som en elefant i porslinshus då jag är i Sverige. Jag tar helt klart en för stor plats som kvinna. Inte bara fysiskt. Men effekten blir ju extra stor då man inte är liten och petit.
Hmm. Några spontana tankar:
SvaraRaderaEfter och efter. Det kan jag nog mkt möjligt ha sagt även om jag har en liten pakt med mig själv om (sen ett år tillbaka) att undvika att ständigt jämföra Sverige och Finland. Sen jag bosatte mig i Finland igen har jag fått flera nya feministvänner och är mycket lycklig över det :)
Ponks inlägg är jätteintressant. Men jag har inte samma erfarenheter. I Ekenäs var könsrollerna under mina skolår (år 5-studenten) väldigt påtagliga. Det var också påtagligt att killar styrde vad som var status och okej och bra humor. Vuxna var otroligt frånvarande där de verkligen inte borde varit det. Däremot känner jag igen det Ponks skriver om osäkra män och säkra kvinnor, men det kommer senare, i vuxen ålder, är min erfarenhet.
Det tål att tänkas på det här. Kulturerna är olika i Finland och Sverige och 18-1900-talets historia har olikheter som lett till flera av skillnaderna tror jag.
Själv är jag varken mer eller mindre arg feminist beroende på om jag är i Sverige och Finland. Feminismen behövs både här och där. Det sköna i Sverige är att det är fler som säger ifrån (dvs PK-maffian som vissa kallar det) då något odemokratiskt, orättvist och sjukt händer. Här i Finland går sådana händelser mer obemärkt förbi. Det är problematiskt tycker jag. Ett annat faktum jag tycker är problematiskt är hur få pappor som stannar LÄNGE hemma med sina småbarn. Mina vänner som skaffar barn faller djupare ner i kvinnofällan här tycker jag mig se. För att både de själva och deras partner liksom inte tänkt och funderat kring könsrollerna i familjen. De bara gör, tar sina unika beslut som "råkar" bilda ett mönster.
Men jag ska tänka vidare på det här. Det är absolut tänkvärt det här med könsrollerna i Finland och Sverige. Hmm.