Utan och kvinnobilden

Nu har jag läst den. Utan. Skrev om boken redan innan jag läst den. Här och här. Eftersom jag läst så mycket om den och hört flera intervjuer med medverkande blev det inte så mycket nytt. Sist och slutligen var det kanske intervjun med Monika Fagerholm som gav mig mest  att tugga på. Det där med kvinnobilden. Med eller Utan. Det där med att feminint är skört, ljuvt och vackert. Inte bullrigt och aggressivt. Kanske det är därför jag är som mest kvinna då jag är tillsammans med mina barn. Inte för att jag har kunnat föda dem, utan för att ingen ifrågasätter min kvinnlighet som mamma. Inte jag själv heller.

Oj

Jag kanske inte borde ha kollat min statistik. Blev nämligen ganska ställd. Plötsligt var det mycket fler som varit in och tittat än nånsin tidigare. Min blogg är ganska ny och inte har jag gjort reklam för den heller, så jag blev, som sagt, lite ställd.

Orsaken var mitt inlägg om Utan. Micaela hade länkat till det. Och några andra också. Men eftersom deras bloggar är låsta, vet jag inte vad de skrivit. Och det känns lite konstigt.

Nåja. Det som faktiskt känns mest konstigt är att jag inte läst boken. Så jag kan ju inte skriva något om den. Mina tankar föddes ur de intervjuer jag läst. Måste nog skaffa mig boken snarast!

Men en sak vill jag kommentera. Micaela skriver som en kommentar till mitt inlägg att hon funderat på om hon borde ha pratat mer om sin barnlöshet innan. Och Uniflora skriver att en bekant, t.ex. en kollega inte bör fråga, medan en väns fråga i de flesta fall tas emot positivt bara man finns kvar som stöd efteråt.

Det är här min svaga punkt finns. Förstås frågar man inte en ytligt bekant om saken. Jag har själv fått sådana obekväma frågor. Handen på min mage och gratulationer. En gång svarade jag ärligt att det bara är fläsk. Antar att den personen aldrig mer frågar en sådan fråga.

Men sen. Vännerna. Med flera av mina vänner har man inte kunnat diskutera denna fråga. Och det har känts konstigt. Att prata om allting utom DET. Och att efteråt, då personerna blivit Med, inse att man inte fick hjälpa, vara med och stöda under en lång väntan, längtan. Men inte vet jag. Kanske jag inte skulle ha varit något stöd? Eller kanske jag i dessa personers ögon är en bekanr. Inte en vän.

Nå. Hur som helst gläds jag otroligt mycket åt alla dessa under som skett bland mina vänner. Fast jag fick veta om dem först efteråt.

På kant

Läser om Utan i Kyrkpressen och inser att den inte kommer att läsas utan många många tankar. Jag är nämligen redan lite på kant med den. Och det får man nog inte vara. Sådär öppet åtminstone.

I grunden är jag ju väldigt positivt inställd till en sådan bok. Den behövs helt klart. Men ändå är det något som lite gnager i mig då jag läser intervjuerna med de medverkande. Ibland känns det väldigt aggressivt. Och det kan jag bra förstå. Att man är arg. Men jag känner inte att de barnlösa har rätt att vara arga på mig. Bara för att jag har barn. Alla vi som har barn är också olika. Endel har valt det. Andra inte.

Tankarna kring ämnet blir inte färre då jag vänder blad och läser om våldtagna kvinnor i Bosnien. Att få barn. Ett barn man inte vill ha. Men som man ändå borde lära sig älska.

Här berörs även abort. Hur lättvindigt de görs ibland. Och hur svårt det kan vara långt efteråt. När man kanske inser att ens liv ändå kunde ha fortsatt fast man skulle ha fått ett barn. Vågar inte ens tänka på hur det skulle kännas att inte kunna få barn senare i livet om man tidigare gjort en abort.

Det där med julkorten också. Kommer upp i varje intervju. Det tycks vara en öm punkt i båda leden eftersom de som intervjuar helt enkelt vill ställa den frågan. Visst kan jag förstå det på ett sätt. Men samtidigt känns det lite som om de som har barn borde förneka det. Fast det ju är, eller åtminstone borde vara, det viktigaste i ens liv. Men kanske man bara är så egocentrerad att man tror att andra är intresserade av att se hur mycket ens barn vuxit på ett år. Däremot ställer jag mig nog väldigt kritiskt till skrytelementstanken. Det känns så främmande. Men jag rör mig väl inte i de kretsar som klär sina barn i märkeskläder. Eller så märker jag inte skillnad på Gucci och Seppälä. Kan vara.

Och jag kan verkligen inte hålla med om att man, då man får barn, kan säga "huh" och släppa CV:n. Att det inte mera finns några krav. Tvärtom. Förutom de gamla kraven får man ju bara fler. Ett litet andningshål från arbetet för något år kanske, men inte mindre krav för det. Förutom att du måste fixa allt som förut skall du ännu bolla med barnuppfostran, läxor och pusslande av tidtabeller.

Men visst. Det här visar bara hur viktig den här boken är. För att få igång diskussionen. För det är inte vi mot dem. Det är vi alla tillsammans. Och vi behöver diskutera för att förstå. Förresten tror jag att en orsak till att de som har barn har svårt att sätta sig in hur det kan vara att vara utan är just tystnaden. Man vågar inte fråga om personen i fråga vill ha barn/försöker få barn/inte kan få barn. Fast man undrar. För man vet att det kan vara känsligt. Det är bara ett tyst no-no.

Och förresten. En godtagbar orsak till mina kilon och mitt flottiga hår har jag varken Med eller Utan.