onsdag 26 november 2014

Ha ha ha

Såg i statistiken att någon läst mitt inlägg Surkärring från mars 2013 och började fundera på vad jag skrev om då.

Nå jå.

Att inte hade jag så mycket nytt att komma med i mitt förra inlägg, tydligen. Fast Mira har jag avklarat faktiskt. Och den hade jag tänkt skriva om. Mycket. Men månne jag gjorde det sen nånsin? Verkar inte så. Men jag skrev mycket om att jag tänkte läsa om henne. t.ex. här och här.

tisdag 25 november 2014

Böcker och författare

Sånt som jag tänkt på idag.

Att.

Böcker jag inte läst
Anaché
Maresi
Knausgårds (ingen)
Hägring 38
Shadesen of Gray (ingen)
Minkriket
Ödesgudinnan
Lola upp och ner (den med det nya slutet)
Maria Åkerblom
De där sista delarna av Mammutjägarna eller vad de heter (Av Jean M. Auel. Man vill ju veta hur det går? Att får hon återse sin son? Men orkar man sen ändå ta upp den tradiga följetongen från 20 år tillbaka i tiden? Har förresten den sista boken kommit ut redan?

Böcker jag inte hunnit läsa, endast påbörjat
Kvinnostaden
Svulten
Gräset är mörkare...
Underfors (Fast min man började i alla fall, så den är inte riktigt oanvänd)
Vackra mänskor, fast den håller jag faktiskt på med även om det gå långsamt. Önskar att jag var i högstadiets läspuppsstadium då jag kunde ligga i timmar med en bok, även om nån annan tyckte att jag skulle behöva städa mitt rum, läsa läxor eller gå ut.

Och att.
Alla de här finns hemma redan (Utom Knausgård, Gray, Maresi och nya Lola.)

Och att.
Alla de böcker som inte finns hemma just nu endast finns en våning ifrån mitt arbetsrum som jag besöker varje dag förutom veckosluten (oftast inte). Jobbar alltså under biblioteket. Så att det bara skulle vara att låna.

Men jag får ju nästan panik över att:

  • Gå in i bibbans utrymmen: Där finns ju dessutom så många andra böcker som jag också har på min läslista, från långt tillbaka i tiden.
  • Se min bokhylla med alla dessa härliga böcker. För att inte tala om de böcker i bokhyllan som är så långt inklämda att jag glömt att de också skulle läsas.
  • Bokkatalogen. Har inte vågat öppna. För där kommer ju flera. Bra. Finlandssvenska. Böcker. 
  • För att inte tala om alla finska. Och svenska. Och alla de översatta. Och de engelska. Och nån enkel isländsk bara för att försöka minnas språket. (Har dock en isländsk novellsamling vid nattduksbordet, men när läste jag i den senast?)
Och sen ännu. 

Har jag funderat på vilka författare jag ännu borde bjuda in till Bokkalaset nästa år. Det är redan runt 10 som tackat ja. (Roligt, och mycket varierande skara) Men om du har nån favorit som du skulle vilja se i Ekenäs om ett år så är det bara att ropa hepp. Så länge det håller sig till temat Annorlunda (Om utanförskap, mobbning och rasism). Och helst skall författaren ha en ny bok på kommande. 

Som jag alltså också kommer att vilja läsa.

måndag 24 november 2014

Något jag tänkte på

Hur månne det mås här då?

Det var nånting jag tänkte på i dag. Och jag tror det var något viktigt...

Ja, visst ja. Hjälpsamhet. Att det är viktigt. Det tänkte jag på. Hej då.

lördag 12 juli 2014

Var sjuttonde sekund

Peppes inlägg om nolltolerans påminde mig om att jag hade tänkt skriva ett inlägg förra veckan då jag sett pjäsen Adjusted på National Arts Festival i Sydafrika. Men eftersom tillgången till nät var så gott som obefintlig glömde jag bort det. Pjäsens tema var rätt och slätt våldtäkt, även om berättelserna om de tre huvudpersonerna varvades med mysmys och humor. Det var endast tre kvinnor på scenen och med tanke på Sydafrikas apartheidhistoria kunde man redan av deras hudfärg ana att historierna skulle komma att te sig väldigt olika, men samtidigt ändå så lika. Historien om kvinnan, den våldtagna kvinnan, är den samma, fastän den är olika. Ändå gnagde det i mig att historien om den vita kvinnan utspelade sig på 40-talet medan de färgade kvinnornas berättelser spelades upp från 90-talet och i nutid. Lite som om en vit kvinna av idag inte skulle kunna bli våldtagen. Som om dagens våldtäkter endast berör de svarta.

Nå det var mycket som gnagde gällande det vita och svarta under hela resan, liksom under min förra resa i mars. Mycket. Mycket som var bra. Men mycket som liksom bara hänger. Inte pyr. Men hänger.    Saker man inte talar om, som man kanske inte ser. För man kommer från olika världar och fastän man nu lever i samma är det ändå som om man levde i parallellvärldar. Inte bara gällande svarta och vita utan nästan ännu mer gällande rika och fattiga.

Nåja. Men det som jag egentligen skulle skriva om var det här:

Var sjuttonde sekund blir en kvinna i Sydafrika våldtagen. Var sjuttonde sekund!

Man blir mållös. Och undrar vad det finns att säga om det. Utom allt. Och inget. Det är en helt vansinnig siffra. Var sjuttonde sekund!

Men en sak i detta började störa mig något oerhört medan jag såg pjäsen. Nämligen hur man säger just detta. Att en kvinna i Sydafrika blir våldtagen var sjuttonde sekund. Kunde man istället för att fokusera på offret tala om det verkliga problemet:

Var sjuttonde sekund är det en man i Sydafrika som våldtar! Var sjuttonde sekund!

måndag 21 april 2014

Trotsfeministen

Lyssnade på ett avsnitt av En varg söker sin pod. Tror det var avsnittet Tigga cigg, från i höstas. Men det kan lika gärna ha varit ett annat. Det har strulat till sig på  iTunes och nu orkar jag inte söka.

Men hursomhelst. Minns inte vem av dem som sade det här med att hon blir trotsig då det gäller feminismen. Att varför ska hon måsta tillrättalägga saker som andra har fuckat upp. Varför skall hon behöva ta hand om, inte bara sig själv, utan alla andra kvinnor också. Att varför kan inte patrikatet bara skärpa sig? Avstå lite. Liksom.

Och det är just så det är. Man vill bara vara lite normal, med hyfs och pli. Därför har jag svårt att kalla mig feminist. Att in i harmen heller. Vill jag sticka ut. Utan bara vara normal. Men trotsfeminist kanske man kan kalla sig?

P.S. sen lät det ändå lite sorgligt i slutet, då en röst säger att jag lyssnar på en podcast från Expressen. Att ansvarig utgivare är en man. Kan de inte trotsa lite? Och ansvara för sitt snack själva?

söndag 13 april 2014

podstuff

Linn skrev ner idéer till nya poddar. Alla sådana som jag skulle vilja lyssna till. I torsdags rev jag ut lite påskrecept från Hbl och idag kollade jag lite närmare på dem. Den matartikeln skulle kunna vara diskussionsämne i två av hennes podförslag. Närmare bestämt i den kristna podden och i chef red. podden. För texten i den irriterade mig. Inte själv recepten alltså, utan texten om påskhelgen och påskmaten. Tänkte att det måste vara en rikssvensk som skrivit den, att språkdräkten inte platsar i Hbl. Har tidigare reflekterat lika så jag började googla.  Då dök texten upp här.

Förstår ju att man sparar pengar på att köpa in såna här färdiga grejer istället för att betala en egen matskribent, och det stör mig nu inte att samma text går att läsa i flera tidningar. Så länge jag inte beställer på dem alla själv. Men det som störde mig i den här texten var hur man skriver om påsken. Redan första meningen gick mig på nerverna:

"Det fanns en tid när påsken stod för lidande och allvar."

Jaha? Att det gör den inte längre? (Och jo, påsken står också för glädje och uppståndelse) Visst vet jag att de flesta struntar i Jesu lidande och att påsken för de flesta betyder semester och choklad. Men ändå. Har vi en statskyrka tycker jag också att den skall respekteras. Eller så skrotar man den. Det har jag inte heller något emot. Men inte liksom båda. Lag och ordning, hyfs och pli.

Det är förstås inte matskribenten i Sverige som kan eller skall skrota vår statskyrka, men så länge vi har en sån tycker jag att det är våra tidningars sak att respektera den. I en sån här text. Eller sen lämna bort de där blajblajtextena helt och använda bara recepten. Förstås kan och skall statskyrkans varande diskuteras i analytiska texter men matsidorna är inte rätt ställe att ta ställning till vad påsken betyder för dagens mänskor.


fredag 4 april 2014

Poetry Jam

Fick förfrågan om jag skulle vilja läsa mina dikter på ett officiellt tillfälle. På en krog. Huga. Inte skriver jag ju några dikter. Egentligen.

Fast här kom ju nästan en. Om jag skriver om den:

På en krog. Huga
Inte skriver jag ju nåt
Egentligen. Alls.

Så att. Ja. Kanske.

söndag 16 mars 2014

Kyrkan och sorgen

Jag tror att tro är viktigt. Att tro på något. Vadsomhelst egentligen. Bara man har något att följa. Att man inte måste hitta på allting själv.

Men ännu viktigare tror jag det är med en gemensam tro. Eller kanske inte det. Utan ett gemensamt format för tron. För det ger ett sammanhang. En samhörighet.

Och jag tror. Att det är viktigt att gå i kyrkan emellanåt. Oberoende om man tror eller inte.

Igår var det begravning. Begravning för en kvinna mitt i livet. En klasskamrat jag delat både lågstadiet och högstadiet med. Och som alltid hade jag svårt med prästens ord om tacksägelse. Och att allt har sin mening.

Jo. Då en gammal mänska som är sjuk och redan själv tröttnat på livet dör. Då kan man känna tacksamhet. Men inte då en mamma med en liten pojke går bort. Då kan jag inte se meningen med det hela.

Så själva troendet är svårt. Däremot inte formen för begravningen. Mig ger det trygghet. Att man vet hur det går till, att man sjunger bekanta psalmer. Att man läser de böner man lärt sig utantill. Att lyssna till orgeln, speciellt då organisten spelar eftertänksamt, kanske en ovanlig version av en psalm så man måste lyssna lite extra för att få tag i den.

Men för den som aldrig går i kyrkan kan själva formen säkert kännas ovan, kanske skrämmande. Speciellt om man inte heller har tron. Man kanske känner sig obekväm i bänken, känner att man hädar då man rabblar med i en bön man inte tror på. Det är i.o.f.s också en intressant tanke. Att man känner skam för att man inte tror. För man måste väl tro nånting nånstans för att kunna känna skam över något man inte tror på.

Hursomhelst. Min point är att det är försent att bekanta sig med kyrkan då man är mitt i sorgen. Att vara tvungen att som anhörig ta ställning till vilka psalmer som skall sjungas om man inte känner till en enda. Att sitta på begravningen och inte få tröst utan snarare känna sig vilsen.

fredag 7 mars 2014

Nyfiken eller kontrollfreak - Tvånget att läsa III

Har skrivit om tvånget att läsa tidigare. Här och här.

Igår funderade jag över fenomenet igen. För jag måste läsa åtminstone Västis och Hbl varje dag. Måste. Och EU. Samt radio Vega västnyland. Och ja. Kommerntarerna också. Fast jag inte alltid vill. Och jag har dåligt samvete för att jag inte hinner läsa Länsi-Uusimaa tillräckligt ofta. Får oftast de viktiga delarna refererade för mig, och läser om det är något som gäller mitt jobb.

Men varför känner jag det där tvånget? Egentligen. Visst. Det som skrivs i de västnyländska medierna handlar om mitt jobb och saker som påverkar mitt jobb. Och det som åverkar mitt jobb, påverkar mig.

Men ändå. Är det nyfikenheten eller kontrollfreaket i mig om driver mig? Eller är det en kombination av dessa som ger mig tvånget?

Hur som helt tackar jag gudarna för att man inte råddar in porten bland det övriga. går snabbare att hoppa över åtminstone den delen av rapporteringen där jag inte känner något som helt tvång.

söndag 2 mars 2014

De svåra åldersgränserna

Jag har säkert skrivit om åldersgränser tidigare, orkar inte kolla. Men jag förstår faktiskt inte riktigt hur man sätter åldersgränserna för filmer och spel. Spel vet jag inget om eftersom jag inte är intresserad, går bara kallt ut med att ungarna inte får spela spel de är för små för. Finns det en åldersgräns så måste de respektera den. Och med långa tänder och ljudliga suckar lyder de. Ännu i alla fall. Tyvärr är inte alla föräldrar likadana. Och det är väl helt fine att man låter sina barn göra hur de vill, det skall väl inte jag lägga mig i. Problemet kommer ju sen då dessa barn vill spela spelen med mina barn. De barnen förstår inte varför mina barn inte får spela. Som förälder anser jag att man också har ansvar för andras barn då de är hemma hos en. Det vill säga att du som förälder har ansvar över att någon annans barn inte ser saker hemma hos dig som inte är lämpade för barnets ålder. Men hur säger man det till en annan vuxen som inte verkar fatta detta själv? Ett spel som tydligen " alla andra" får spela är GTA V. Skrämmande tycker jag då jag läst bl.a. de här 4 anledningar till att barn (och inte vuxna heller) borde spela spel som dessa.

En annan sak som är mysko är att samma föräldrar som tycker att dessa spel är ok för deras 10,12-åringar tycker det är konstigt att jag tar med mina barn på bio på filmer som inte uttryckligen är barn, -ungdoms eller actionfilmer. Då tar jag alltså barnen med på filmer med 12-års åldersgräns, men filmer som kanske ses mest av vuxna. Typ Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Eller Mandelafilmen. Orsaken är kanske inte att de tycker filmerna skulle vara för våldsamma, utan att dessa vuxna inte förstår att ett barn skulle vara intresserad av dem. (Antar att de inte ens själva går på dessa filmer).

Men sen, ja. Om filmernas åldersgränser. Paprika såg förfilmen till Mandela då vi tittade på hundraåringen och han ville absolut se den. Så jag kollade upp åldersgränsen. 12. Var lite tveksam. Historien är ju våldsam, så filmen kan ju inte vara allt för pletu, tänkte jag. Men jag litar ju på vårt system, att en 12-årsåldersgräns skall vara ok för min 12-åring.

Men som tur var kunde han inte komma med då den gick sista dagen på den lokala bion. För jag tyckte inte att 12 år var tillräckligt. Kollade Sverige, och minsann var åldersgränsen 15 där. Vilket jag tycker skulle vara ok. Hungergames är också tolv vilket också är i lägsta ändan. Skillnaden är dock att Hungergames är fiction. Mandela är fakta. Och åtminstone mina ungar ser den skillnaden. Det är därför de inte heller tycker om att se på nyheterna. För det äkta våldet är alltid värre än det fiktiva.


torsdag 27 februari 2014

Nutrilett

Ibland bara blir det så att saker man säger på skämt blir till sanning. Det är väl därför man borde akta sig för vad man säger. Antagligen blir där de där uttalade orden någonstans i bakhuvudet tills de modifierats från skämt till sanning?

Nutrilett, var det, ja.

För nån månad sedan sade jag att jag borde börja köpa Nutrilett till jobbet för dagar då jag inte hinner äta lunch. Och jo. Jag vet att såna dagar inte skall förekomma. Och jo, jag vet att såna dagar inte får förekomma. Och jo. Jag vet att dessa dagar finns allt för ofta, ändå.

Så. Jag tänkte liksom att det kanske skulle vara bättre att bunkra upp med några Nutrilett som åtminstone låtsas innehålla en massa näringsämnen än med de tripstora blåbärs- och nyponsopporna jag haft på jobbet för nödsituationer. De innehåller ju mest bara socker. Fast c-vitamin också står det på dem.

Nåja. Hursomhelst. Nu har jag gjort slag i saken och bunkrat upp med några nutrilettsmoothien. Skall bli intressant. Man kan ju alltid låtsas att man blir smal på kuppen.

måndag 24 februari 2014

Matti

Hade tydligen glömt att länka till mina Matti Nykäneninlägg i mitt förra inlägg. Här är mitt första, och här det andra.

söndag 23 februari 2014

Skrattet i halsen

Kollade på det här och blev väldigt fascinerad av publiken. Inte vet jag nu om början var så hysteriskt kul precis, men då han börjar dansa hade jag nog svårt att inte dra på mungiporna. Det hade däremot inte publiken. Sällsynt tråkig publik. Hur kan man sitta på en gala och vara så totalt ointresserad av programmet. Eller snarare, hur kan man ge så lite av sig själv? Eller tyckte de på riktigt att det var helt urkass? Eller är bara sportvärlden totalt humorlöst? Det skulle bekräfta min teori om Matti Nykänens uppgång och fall.

lördag 22 februari 2014

Snipp snapp snopp. Så var du av med den. Bonusen.

Eftersom det ju tydligen inte går att lägga till 20 cent på kvinnans euro så kunde man ju faktiskt testa den variant som Starkismor skriver om. Kunde vara kul att sitta som en fluga i taket och kolla reaktionerna.

söndag 16 februari 2014

100-åringen

Nu har jag också sett den. Filmen om hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Helt skoj. Välgjord. Lagom underhållning för mor och 12-åring.

Har inte läst boken och hade inte så höga förväntningar. Därför trodde jag att jag skulle gilla den mer. Att den skulle överraska mig. Men den var ungefär som jag tänkt mig. Alltså helt okej.

Men salongen var välfylld.

-En voi käsittää, jo kuudes viikko ja vieläkin tulee porukkaa, sade biljettförsäljaren. Ungefär lika uttryckte sig den andra biografägaren i stan för nån vecka sedan. -Folk som inte varit på bio på 30 år kommer plötsligt för att se just den här.  Man fattar inte.

Eller, jo. Visst fattar jag. Folk som ser på svensk tv känner till den här filmen. Och man vill gå på säkra kort, om man nu går bara vart 30-onde år. Men ändå.

Var håller de alla hus då de riktigt bra filmerna visas? De som verkligen är litet exeptionella. Jag menar nu inte några superhögtravande utan helt vanliga, men bra filmer. De som ger något lite extra att fundera på. De estetiska, eller de helt absurda. De som man garvar så mycket åt att man måste vara tyst för att hinna höra alla repliker? De som överväldigar en med en enorm wow-känsla. Eller vilken känsla som helst. De som är så otroliga att man helt enkelt inte kan uttrycka sig om, utan måste smälta först. Eller de som man helt enkelt inte kan låta bli att tala om.

Hoppas i alla fall att de förfilmer som visades verkade så intressanta att folk går på bio en gång till i vår. Och sen en gång till. Och sen ännu en gång. Så att de inte väntar 30-år igen och själva är över 100 då de går nästa gång.

Om samhällsdebatt och närdemokrati

Alltså. Det här är verkligen en intressant reflektion.

En annan sak som jag tänkt på den här veckan, igen en gång, och som jag funderat på att jag borde skicka mail till radio X3M om, igen en gång, är följande:

Jag brukar inte lyssna på radio X3M. Mest av den orsaken att jag tycker där finns så mycket dravel, och framförallt för att man aldrig vet vad de klämmer ur sig. Otaliga gånger har det kommit ut saker i etern som inte är för barnaöron och då kan man helt enkelt inte låta den kanalen vara på i en barnfamilj. Skrämmande nog tycks andra kunna ha det. Men inte jag.

Men sen tycker jag också att det händer en del intressant på kanalen som går mig förbi eftersom jag inte lyssnar. Så nu har jag gjort några försök. Vilket resulterade i att min väckarklocka väcker mig till X3M. Och det är alltså här min stora förskräckelse ligger. Där kommer nämligen nyheter. Men inte ett enda ord om vad som händer i din närregion. Inga regionala nyheter alls.

Och det tycker jag är ett hot mot närdemokratin i vårt land. Hur skall t.ex. en ung röstare kunna ha en åsikt om vem de skall rösta på i ett kommunalval om de inte hör ett ord om vad som sker i kommunen där de bor? Faktum är att jag tycker det skulle vara viktigare med regionala nyheter än att veta vad som händer i stora världen. Det lilla först, det större sen. Inte undra på att ungdomar känner att de inte har några påverkningsmöjligheter utan tycker att andra bestämmer saker över deras huvud. De är ju inte alls medvetna om att det händer saker i deras näromgivning överhuvudtaget.

lördag 15 februari 2014

Kläder och kläder

Jag vet nog att jag inte är riktigt normal, men jag kan helt enkelt inte låta bli att förundra mig över att folk köper sportkläder för hundratals euro och sen går i en 25 euros H&M reaklänning på fest. Nånting verkar så skumt här.

tisdag 11 februari 2014

Segregering

Underveckan skriver om religionsundervisningen. Att ska vi ha eller ska vi nä.

Jag tycker det är konstlat så som det är nu. De flesta är inte aktivt troende även om de är döpta. Och bland de lärare som jag kommit i kontakt med via mina barn har det ibland kommit urskuldrande kommentarer om att "vi ju måste gå igenom det då det hör till läroplanen".  Men läs mig rätt. Jag menar alltså inte att jag inte tycker att vi skall ha religionsundervisning. Tvärtom tycker jag den är otroligt viktig. Oberoende om du är troende eller ej. Utan den lär du inte känna din historia, och kan inte läsa symboler i din egen omvärld eller inom kulturen. Utan den kan inte heller inflyttade eller flyktingar lära sig tillräckligt om vårt samhälle. Lika lite som vi som fått normal religionsundervisning i Finland förstår oss på andra religioner, om vi inte är specifikt intresserade och har läst på lite själv.

Kanske det är därför folk inte "förstår sig på det kulturella". Ett uttryck jag hör allt för ofta. Det kan låta så konstigt. Att man ser ner på konst och kultur fast man ändå höjer den ovan om sig själv på något sätt. Att man nedvärderar sig själv då man med stolthet deklarerar att man inte "fattar sig på tåkå där".


lördag 8 februari 2014

Filmsällskap

Jag vågade inte se Antichrist. Är inte direkt mesig då det gäller film, men av nån anledning skrämde den mig. Däremot är jag nyfiken på Nymphomaniac. Speciellt efter att ha läst den här recensionen. Sara Ehnholm-Hjelms recension i Hbl lockar också. Men frågan är vem man skall ta med sig som filmsällskap. Kan man ens ha någon med sig? Kan man ens gå på en sån film i en småstad utan att ryktet går? För de flesta tänker väl filmen som en megalång porrfilm. Men jag tror på Saras ord om att det egentligen inte handlar om porr överhuvudtaget. Tror liksom inte att Det skulle intressera von Trier tillräckligt att göra rena rama porren. Skulle ju vara alldeles för simpelt för honom. Och det är just därför jag är intresserad av att se filmen. För att se vad det egentligen är han vill säga.

Men jag tror faktiskt att jag inte vill ha någon med mig. Att sitta och fundera om den andra vill se filmen färdigt eller om den hellre skulle vilja gå därifrån men sitter kvar för att den inte vågar säga att den vill gå. Eller tvärtom. Mens sen vill man ju ändå kunna diskutera filmen med någon efteråt. Annars blir man ju ensam med sina tankar.fil

måndag 3 februari 2014

Kris

Undrar om jag har nån kris på gång? Fick nämligen för mig att jag vill bleka mitt hår. As in platinablond, kritvitt, snövittvitt. Aj, nej. Snövit har svart hår.

Nåja. Hursomhelst. Det kan jag väl ändå inte göra? Fast jag tycker att Jay Manuel ser bra ut i sin frilla.

lördag 1 februari 2014

Underveckan

Har hittat en ny blogg, Underveckan.blogspot.com. Där finns ett inlägg om gubbar. Något jag också funderat en hel del över.

min telefon vägrar länka, så ni får googla själv. Nu iväg på TaDaM-Reunion och antagligen gravöl. Fast hoppas inte. Hoppas, hoppas inte.

söndag 19 januari 2014

Utan att klaga på det manliga könet

Men alltså. Jag undrar om det faktiskt är så att män är mer eller mindre färgblinda. Eller åtminstone nyansblinda. Only five shades of grey, liksom.

En treårig tjej kan nämligen hjälpa till med att sortera tvätt, medan mycket äldre killar och män inte fixar det.

torsdag 16 januari 2014

Att vara duktig

Humlan skriver skrämmande bra text om att vara duktig:

"Själv minns jag att jag blev tvingad att sjunga solo i på tvåan i lågstadiet och att jag hade sån vansinnig ångest över det eftersom sången var i alldeles fel tonläge och jag upplevde att jag inte kunde den alls. Minns att jag bad och bad att jag inte skulle behöva sjunga ensam men musikläraren tyckte absolut att jag skulle göra det. Jag hade sån ångest och framförandet lät för jävligt och jag mådde mycket dåligt efteråt. En annan gång skulle jag läsa julevangeliet. Det var på ettan i lågstadiet. jag skulle stå på ett bord för att synas längst bak i den fullproppade aulan i Skräbböle skola. Jag hade inget emot att läsa julevangeliet, läsa kunde jag och tyckte det bara var roligt. Däremot tyckte jag det var obehagligt att behöva stå på ett högt bord och svaja i rampljuset. Om man svimmade så skulle fallet bli högt men det var ändå en ganska trevlig upplevelse för Fredrik och Frank från sexan stod bredvid mig på varsin sida och lovade se till att jag inte svajade i golvet. Allt fan har man ställt upp på i sina dagar.

Idag har jag tänkt på att få för mycket ansvar bara för att man upplevs som en ansvarsfull person. Att placeras i gruppen med bråkstakar i Huslig ekonomi för att se till att köttbullarna snällt trillade i stekpannan och inte längs med väggarna t.ex. Och sen, om köttbullarna ändå, trots mina tappra försök att styra upp det, flög längs väggarna så var det liksom jag som fick skäll. Eller jag upplevde det så, det var säkert inte så, men jag upplevde det som att det var mitt fel, att det var jag som inte hade lyckats med uppdraget. Eller om de andra eleverna var försenade så var det alltid vi som var i tid som fick skäll. Också ett mycket märkligt beteende. Det är väl knappast dom som är i tid som behöver den informationen. Eller om man är duktig och snabba att lära sig så får man mer och mer uppgifter. Redan i lågstadiet fick man mer och mer och mer papper att fylla i och räkna. Det var väl helt okej men det kändes ju som att det aldrig tog slut. det blev ju liksom övermäktigt. Vad är det för fel på att chilla sen? Sen när man gjort sitt?


Jag märker att jag får lite ont i bröstbenet när jag tänker på det här.
Att bara för att man klarar en massa så betyder det inte att man orkar eller ens vill en massa.
För till saken hör att människor är överlevare. Vi KLARAR allt möjligt. Också barn klarar en massa. Överlever en massa. Men i något skede klarar man inte av nånting alls mer. Det kommer stopp. Jag klarar inte av detta. Jag kan ingenting och jag vågar ingenting. Jag är fem år gammal och livrädd.
Där är jag nu.

onsdag 15 januari 2014

En liten sak som gör mig beklämd

Det är en gammal nyhet att Ylioppilaskunnan Laulajat, Akademiska Sångföreningen och Ylioppilaskunnan Soittajat går till rätten gällande beslutet att de vräks från Gamla studenthuset. Själv har jag inget som helst med saken att göra. Har inte ens sjungit i Lyran. Men att de vräks är ju förstås en  kulturskandal att likna vid en stöld eftersom dessa föreningar varit med om att bygga upp både huset och verksamheten.

Det som gör mig beklämd handlar dock om något helt annat. Nämligen det här:

"Akademiska Damkören Lyran ser vräkningen som oberättigad och godkänner inte dess grunder men har under sitt föreningsmöte beslutat att inte gå vidare med rättsliga åtgärder på grund av resursbrist."

Varför är det alltid så att kvinnorna väljer att finna sig i orättvisor medan männen går till rätten?

tisdag 7 januari 2014

Harm harm

Det finns så många oskrivna inlägg. Och det värsta är att jag inte mera minns dem. Men jag har tänkt skriva så många gånger och det har aldrig funnits tid. Harm harm. Nu minns jag inte ett enda av mina verkligen smarta och välformulerade inlägg. Ni får bara tro på att de fanns en gång. I mitt huvud.