Lyssnade på ett avsnitt av En varg söker sin pod. Tror det var avsnittet Tigga cigg, från i höstas. Men det kan lika gärna ha varit ett annat. Det har strulat till sig på iTunes och nu orkar jag inte söka.
Men hursomhelst. Minns inte vem av dem som sade det här med att hon blir trotsig då det gäller feminismen. Att varför ska hon måsta tillrättalägga saker som andra har fuckat upp. Varför skall hon behöva ta hand om, inte bara sig själv, utan alla andra kvinnor också. Att varför kan inte patrikatet bara skärpa sig? Avstå lite. Liksom.
Och det är just så det är. Man vill bara vara lite normal, med hyfs och pli. Därför har jag svårt att kalla mig feminist. Att in i harmen heller. Vill jag sticka ut. Utan bara vara normal. Men trotsfeminist kanske man kan kalla sig?
P.S. sen lät det ändå lite sorgligt i slutet, då en röst säger att jag lyssnar på en podcast från Expressen. Att ansvarig utgivare är en man. Kan de inte trotsa lite? Och ansvara för sitt snack själva?
Visar inlägg med etikett könsroller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett könsroller. Visa alla inlägg
måndag 21 april 2014
tisdag 12 november 2013
...och Peppe fortsätter...
Om den sociala mänskan, och varför män har svårt att få vänner efter att de fyllt 30. Hmm. I wonder why. Not.
måndag 11 november 2013
söndag 10 november 2013
Ps. Mannen och kyrkan
Det är klart. Mannen, hjälten, har nog svårt att hitta sin plats i kyrkan. Där finns ju redan hjältarna hjälte: Jesus. Vem kan tävla med honom? Värsta mjukismannen, som alla kvinnor vill ha. Han som lyssnar, kramar, tröstar, stöder. Och när inget annat funkar. Ja, då gör han ett mirakel.
Stackars män. Hur skulle de kunna tävla med honom?
Stackars män. Hur skulle de kunna tävla med honom?
Och mer. Mannen och kyrkan.
Så här lämpligt till mina tidigare trådar håller jag på att läsa antologin Mänskligt Vad rör sig i huvudet på en karl? Många intressanta texter. Men speciellt Mats Björklunds text om Mannen i kyrkbänken fascinerade mig. (Jag tycks alltid gå igång på kyrkliga grejer, kan nån analysera den biten av mig, så blir jag glad.) Här finns en intervju med honom i Kyrkpressen.
Björklund funderar t.ex. på vad det finns som känns manligt i kyrkan? Typ inget, enligt honom. Min första tanke var att han nog tänker lite konstigt, med tanke på all kyrkohistoria med bara män och män och män. Det är först nu som kvinnor ens får vara präster. Men då man läser inser man att han nog har rätt i att kyrkan bejakar det svåra och tunga och tröstar dem som sörjer. (Då måste man ju visa sina känslor, gråta och tala, kanske t.o.m. kramas!) Att kyrkan sällan karaktäriseras av begrepp som mod, styrka och kraftfullhet.
Mats skriver också om mannens behov att utföra hjältedåd (inte längre att dräpa drakar kanske, men att göra karriär eller hålla på med något byggprojekt) och kvinnans oförstående för hans sätt att så fullt gå inför ett sånt projekt, vad det nu vara må. Min egen reflektion till detta är att kvinnor nog också kan, och gärna skulle vilja gå lika mycket in i sina egna hjältedåd, men att det inte går eftersom det finns barn att ta i beaktande. Och i en kvinnas huvud kommer barnen först, efter hjältedåden. Och hon får dras med att flytta fram sina hjältedåd till efter maten, efter bykhögen, efter skjutsande, what so ever*. För mannen gör det inte. Han tänker först på sitt hjältedåd. Inte av elakhet, men i hans värd kommer hjältedåden först. Sedan barnen. Och maten. Och bykhögen. Om nån säger till. (Och så har vi gått en hopplös ringdans igen om att kvinnor måste vara antingen mamma åt sin man, eller chef åt sin man. Nu orkar jag inte mera länka till de tidigare diskussionerna om det här. Ni får googla själv.)
Huj vad jag känner mig hemsk som skriver sånt här. På farsdag och allt. (Ja, kvinnans lott är ju förstås också att känna skam. Över sånt som den andra parten inte ens funderat på.)
*Tyckte bara ni kan läsa om Finsalongens bykhög också, även om där inte ingår någon könsrollsdiskussion.
Björklund funderar t.ex. på vad det finns som känns manligt i kyrkan? Typ inget, enligt honom. Min första tanke var att han nog tänker lite konstigt, med tanke på all kyrkohistoria med bara män och män och män. Det är först nu som kvinnor ens får vara präster. Men då man läser inser man att han nog har rätt i att kyrkan bejakar det svåra och tunga och tröstar dem som sörjer. (Då måste man ju visa sina känslor, gråta och tala, kanske t.o.m. kramas!) Att kyrkan sällan karaktäriseras av begrepp som mod, styrka och kraftfullhet.
Mats skriver också om mannens behov att utföra hjältedåd (inte längre att dräpa drakar kanske, men att göra karriär eller hålla på med något byggprojekt) och kvinnans oförstående för hans sätt att så fullt gå inför ett sånt projekt, vad det nu vara må. Min egen reflektion till detta är att kvinnor nog också kan, och gärna skulle vilja gå lika mycket in i sina egna hjältedåd, men att det inte går eftersom det finns barn att ta i beaktande. Och i en kvinnas huvud kommer barnen först, efter hjältedåden. Och hon får dras med att flytta fram sina hjältedåd till efter maten, efter bykhögen, efter skjutsande, what so ever*. För mannen gör det inte. Han tänker först på sitt hjältedåd. Inte av elakhet, men i hans värd kommer hjältedåden först. Sedan barnen. Och maten. Och bykhögen. Om nån säger till. (Och så har vi gått en hopplös ringdans igen om att kvinnor måste vara antingen mamma åt sin man, eller chef åt sin man. Nu orkar jag inte mera länka till de tidigare diskussionerna om det här. Ni får googla själv.)
Huj vad jag känner mig hemsk som skriver sånt här. På farsdag och allt. (Ja, kvinnans lott är ju förstås också att känna skam. Över sånt som den andra parten inte ens funderat på.)
*Tyckte bara ni kan läsa om Finsalongens bykhög också, även om där inte ingår någon könsrollsdiskussion.
Ja, var var jag?
Tanken for ju kanske lite sen mitt föregående inlägg, men vi skall se. Hmm.Vad var det nu om?
Ja, just det.
Ponks skriver om skillnaderna mellan feminismen i Finland och Sverige. Anna Li har också skrivit om det om jag minns rätt. Att hon var chockad över hur "efter vi är med feminismen vi är hä i Finland". Rätta mig om jag har fel, Anna. Kanske vi snackade om det då vi sågs? Minns inte riktigt. Eller kanske var det nån annan som flyttat tillbaka från Sverige som sade det?
Hur som helst. Den bilden, att Finland är efter Sverige, har jag också alltid haft. Men ändå har något skavt lite i mig då det gäller feminismen, vilket jag just skrev om. Det där att jag som yngre växte upp i en jämlik bubbla. Men kanske det på riktigt var jämligt? Kanske det är som Ponks skriver? Att vi på ett sätt är mer jämlika i Finland? Att karlarna t.o.m. har problem med sin manlighet då även kvinnor kan ta sin plats på ett annat sätt än i Sverige? Jag tror faktiskt det ligger något i det här. Förstås är det inte riktigt så enkelt att vi faktiskt skulle ha ett jämlikt samhälle i Finland, gällande löner och positioner i samhället t.ex. Men gällande hemmen så tror jag nog att det är kvinnan som bestämmer. Men. MEN, ett stort MEN. Jag tror inte alls att det är för att hon VILL. Utan för att inget händer om hon inte bestämmer. Allt flytrer bara ut i sanden. Och jag tror att det finns en klar orsak till det också. Nämligen den, att den finska mannen inte talar. Bra om han gruffar, eller hmmar. I motsats till den svenska, då. Som älskar sin egen röst.
Herregud så invecklat. Orkar inte ens tänka färdigt på det här nu just.
Men Ponks öppnade definitivt lite ögon hos mig. Bland annat orsaken till att jag alltid känner mig som en elefant i porslinshus då jag är i Sverige. Jag tar helt klart en för stor plats som kvinna. Inte bara fysiskt. Men effekten blir ju extra stor då man inte är liten och petit.
Ja, just det.
Ponks skriver om skillnaderna mellan feminismen i Finland och Sverige. Anna Li har också skrivit om det om jag minns rätt. Att hon var chockad över hur "efter vi är med feminismen vi är hä i Finland". Rätta mig om jag har fel, Anna. Kanske vi snackade om det då vi sågs? Minns inte riktigt. Eller kanske var det nån annan som flyttat tillbaka från Sverige som sade det?
Hur som helst. Den bilden, att Finland är efter Sverige, har jag också alltid haft. Men ändå har något skavt lite i mig då det gäller feminismen, vilket jag just skrev om. Det där att jag som yngre växte upp i en jämlik bubbla. Men kanske det på riktigt var jämligt? Kanske det är som Ponks skriver? Att vi på ett sätt är mer jämlika i Finland? Att karlarna t.o.m. har problem med sin manlighet då även kvinnor kan ta sin plats på ett annat sätt än i Sverige? Jag tror faktiskt det ligger något i det här. Förstås är det inte riktigt så enkelt att vi faktiskt skulle ha ett jämlikt samhälle i Finland, gällande löner och positioner i samhället t.ex. Men gällande hemmen så tror jag nog att det är kvinnan som bestämmer. Men. MEN, ett stort MEN. Jag tror inte alls att det är för att hon VILL. Utan för att inget händer om hon inte bestämmer. Allt flytrer bara ut i sanden. Och jag tror att det finns en klar orsak till det också. Nämligen den, att den finska mannen inte talar. Bra om han gruffar, eller hmmar. I motsats till den svenska, då. Som älskar sin egen röst.
Herregud så invecklat. Orkar inte ens tänka färdigt på det här nu just.
Men Ponks öppnade definitivt lite ögon hos mig. Bland annat orsaken till att jag alltid känner mig som en elefant i porslinshus då jag är i Sverige. Jag tar helt klart en för stor plats som kvinna. Inte bara fysiskt. Men effekten blir ju extra stor då man inte är liten och petit.
Obs, obs, intressant!
Läs vad ponks skriver om feminismen i Sverige kontra Finland först.
Återkommer bara jag hjälpt Discodancer med violinläxorna först.
Återkommer bara jag hjälpt Discodancer med violinläxorna först.
tisdag 5 november 2013
Det där fula ordet
Anna Li skriver om ordet Feminism.
Och nu måste jag erkänna en sak: Jag hör till dem som har problem med ordet. Ordet, alltså, inte feminismen i sig. Men då jag var liten, hörde jag ordet uttalas med förakt. Både av kvinnor och män. "De där feministerna skall nu alltid skrika om allt". Så det gav mig helt fel vibbar.
Som äldre började man ju förstå innebörden, men även då kändes ordet fel. Vasst och snipigt och jobbigt. Jämställdhet var bättre. Som ord. Men det var också problematiskt. För i min värld var ju allting jämställt. Jag tog den plats jag ville ha och behövde. Ofta större plats än pojkarna utan att vara speciellt grabbig. Men definitivt inte flickig. När jag funderar på min identitet som yngre inser jag att jag varit ganska likadan redan i förskolan. En liten högstadiesvacka som gjorde mig tystare fanns nog. Och en lite gapigare vid dryga tjugo. Men innerst inne visste jag var jag hade mig själv.
Det här är ju vad jag själv tänker om mig, kanske andra har en annan bild av min personlighet.
Men. Sen. Hände. Något.
Jag blev nämligen vuxen. Och plötsligt var inget jämställt längre. Varken arbetsfältet eller lönerna var de samma. Ansvaret för att saker skulle vara fixade eller uppstädade landade alltid på mig eller andra kvinnor. Kaffekokandet. På alla arbetsplatser. Och att tänka på förhand hör tydligen också till kvinnans lott. Hur skall mannen annars kunna sträcka fram handen och fråga, "vi har väl de där broschyrerna med oss?"
Men. Det skulle bli värre. Jag blev nämligen mamma. Och plötsligt hade jag inga inkomster alls att räkna med, utan skulle helt och hållet förlita mig på mannen. Och fast jag har en bra man tar det emot att tigga om fickpengar till ett par gummistövlar åt barnet. Även om det handlar om hans barn också. Det är ju inte pengarna i sig som är problemet, utan förnedringen att vara beroende av någon annan. Och så länge vårt system är uppbyggt på detta sätt kommer vi aldrig att bli jämlika.
Det handlar inte bara om kvinnan som måste känna sig som ett barn gentemot sin man. Utan också om mannen. Som överhuvudtaget inte behöver reflektera över saken. För det är ju ingen sak för honom. Antingen är han av den sorten som tycker det är självklart att dela med sig av sina pengar. Alltså inget problem, tycker han. Eller sen är han av den sorten som tycker att frun skall sköta sig och barnen. Och då är det ju heller inget problem, tycker han. Alltså finns det inget problem.
Men det är inte endast och bara ekonomin som skiljer oss åt, även om helheten blir ännu mer skev med tanke på de låga lönerna, mammaledigheter och en därpå kommande låg pension. (Inget problem där heller, för mannen. Antingen fortsätter han betala för frun, eller så får hon sköta sitt. Inget problem).
Ett större problem tycks vara ansvarsfrågan. För det är inte mannens lott att endast på jobbet fråga om broschyrerna är med. Det gäller även hemma. Och på resa och i butiken. Ja överallt. Om inte kvinnan packat ner, inte bara för sig själv och barnen, utan också ofta för mannen så är risken stor att något blivit bortglömt. Handlar han mat utan lista så kommer de mest märkliga saker hem. Alternativt det samma vanliga. Bröd, korv och mjölk.
Skall kvinnan bort över ett veckoslut ser hon till att fylla kylskåpet med, oftast lättlagad eller färdig mat. Ändå är risken stor att mannen beställer pizza till sig och barnen. Och frun kan städa undan pizzakartongerna sedan.
Inte ens ansvaret för preventivmedel delas i förhållandet. Utom kanske i första dejtingstadiet. Då är det oftast killen som bär på kondomer. Men redan då proppar oftast flickorna sig fulla med hormoner. Vilket de fortsätter med tills man vill ha familj. Då blir det en liten paus, och så får kvinnan antingen fortsätta med hormonerna eller göra ett litet ingrepp. Hur många vet ens om att det finns andra preventivmedel för män än kondomer. Och en man kan ju inte tänka sig att gå till doktorn och göra ett litet kirurgiskt ingrepp. Det är emot hans manlighet.
Men det som stör mig mest gällande det här är inte det att kvinnan funderar på vilket sätt som skulle vara det bästa, utan det att mannen inte behöver fundera. Alls. För kvinnan ser ju till att sköta det. På förhand. Så det är ju inget problem. För mannen. Han kan fortsätta gå i sin teinibubbla och inte tänka. Alls. Förutom då om kvinnan är av den sorten att hon struntar i preventivmedel. Och blir på rågan. Fast han inte vill. För då är det ett problem. För honom. Fast det får hon se till att sköta. Han vill ju inte ha barnet. Och sköter hon det inte så får hon gå. Då är det inte heller ett problem. För honom.
Och nu måste jag erkänna en sak: Jag hör till dem som har problem med ordet. Ordet, alltså, inte feminismen i sig. Men då jag var liten, hörde jag ordet uttalas med förakt. Både av kvinnor och män. "De där feministerna skall nu alltid skrika om allt". Så det gav mig helt fel vibbar.
Som äldre började man ju förstå innebörden, men även då kändes ordet fel. Vasst och snipigt och jobbigt. Jämställdhet var bättre. Som ord. Men det var också problematiskt. För i min värld var ju allting jämställt. Jag tog den plats jag ville ha och behövde. Ofta större plats än pojkarna utan att vara speciellt grabbig. Men definitivt inte flickig. När jag funderar på min identitet som yngre inser jag att jag varit ganska likadan redan i förskolan. En liten högstadiesvacka som gjorde mig tystare fanns nog. Och en lite gapigare vid dryga tjugo. Men innerst inne visste jag var jag hade mig själv.
Det här är ju vad jag själv tänker om mig, kanske andra har en annan bild av min personlighet.
Men. Sen. Hände. Något.
Jag blev nämligen vuxen. Och plötsligt var inget jämställt längre. Varken arbetsfältet eller lönerna var de samma. Ansvaret för att saker skulle vara fixade eller uppstädade landade alltid på mig eller andra kvinnor. Kaffekokandet. På alla arbetsplatser. Och att tänka på förhand hör tydligen också till kvinnans lott. Hur skall mannen annars kunna sträcka fram handen och fråga, "vi har väl de där broschyrerna med oss?"
Men. Det skulle bli värre. Jag blev nämligen mamma. Och plötsligt hade jag inga inkomster alls att räkna med, utan skulle helt och hållet förlita mig på mannen. Och fast jag har en bra man tar det emot att tigga om fickpengar till ett par gummistövlar åt barnet. Även om det handlar om hans barn också. Det är ju inte pengarna i sig som är problemet, utan förnedringen att vara beroende av någon annan. Och så länge vårt system är uppbyggt på detta sätt kommer vi aldrig att bli jämlika.
Det handlar inte bara om kvinnan som måste känna sig som ett barn gentemot sin man. Utan också om mannen. Som överhuvudtaget inte behöver reflektera över saken. För det är ju ingen sak för honom. Antingen är han av den sorten som tycker det är självklart att dela med sig av sina pengar. Alltså inget problem, tycker han. Eller sen är han av den sorten som tycker att frun skall sköta sig och barnen. Och då är det ju heller inget problem, tycker han. Alltså finns det inget problem.
Men det är inte endast och bara ekonomin som skiljer oss åt, även om helheten blir ännu mer skev med tanke på de låga lönerna, mammaledigheter och en därpå kommande låg pension. (Inget problem där heller, för mannen. Antingen fortsätter han betala för frun, eller så får hon sköta sitt. Inget problem).
Ett större problem tycks vara ansvarsfrågan. För det är inte mannens lott att endast på jobbet fråga om broschyrerna är med. Det gäller även hemma. Och på resa och i butiken. Ja överallt. Om inte kvinnan packat ner, inte bara för sig själv och barnen, utan också ofta för mannen så är risken stor att något blivit bortglömt. Handlar han mat utan lista så kommer de mest märkliga saker hem. Alternativt det samma vanliga. Bröd, korv och mjölk.
Skall kvinnan bort över ett veckoslut ser hon till att fylla kylskåpet med, oftast lättlagad eller färdig mat. Ändå är risken stor att mannen beställer pizza till sig och barnen. Och frun kan städa undan pizzakartongerna sedan.
Inte ens ansvaret för preventivmedel delas i förhållandet. Utom kanske i första dejtingstadiet. Då är det oftast killen som bär på kondomer. Men redan då proppar oftast flickorna sig fulla med hormoner. Vilket de fortsätter med tills man vill ha familj. Då blir det en liten paus, och så får kvinnan antingen fortsätta med hormonerna eller göra ett litet ingrepp. Hur många vet ens om att det finns andra preventivmedel för män än kondomer. Och en man kan ju inte tänka sig att gå till doktorn och göra ett litet kirurgiskt ingrepp. Det är emot hans manlighet.
Men det som stör mig mest gällande det här är inte det att kvinnan funderar på vilket sätt som skulle vara det bästa, utan det att mannen inte behöver fundera. Alls. För kvinnan ser ju till att sköta det. På förhand. Så det är ju inget problem. För mannen. Han kan fortsätta gå i sin teinibubbla och inte tänka. Alls. Förutom då om kvinnan är av den sorten att hon struntar i preventivmedel. Och blir på rågan. Fast han inte vill. För då är det ett problem. För honom. Fast det får hon se till att sköta. Han vill ju inte ha barnet. Och sköter hon det inte så får hon gå. Då är det inte heller ett problem. För honom.
söndag 3 november 2013
Lösningen
Ja. Jag har förstås en lösning till problemet med de stackars karlarna.
Och den ser ut som följer.
Och den ser ut som följer.
- Kräv lika mycket av killarna som av tjejerna, både hemma, i dagis och i skolorna
- Låt skolorna köra samma linje som nu
- Låt inte killarna komma undan med att bara vara roliga och viga i käften. De kan vara roliga, men måste ändå göra sitt jobb.
- Ha inte så många grupparbeten där flickor måste göra jobbet och pojkarna presenterar idéerna som sina egna.
- Låt alla barn, oberoende av kön hålla reda på sina egna saker och ta ansvar för sina uppgifter, både gällande städning, skoluppgifter, hobbverksamhet, what not.
Låt detta pågå tills hälften av alla chefsposter och höginkomsttagare är kvinnor. Först då har vi ett normalläge där de som är duktiga premieras. Sen kan vi börja fundera på om det är synd om killarna eller ej.
lördag 2 november 2013
Stackars pojkar, stackars män
Det får man läsa om så gott som dagligen. Hur synd det är om killarna som inte läser lika bra som flickorna. Hur synd det är om dem som på grund av att de läser så dåligt inte klarar sig lika bra i skolan som flickorna. Hur fler och fler kvinnor blir chefer (oftast bara pga kvotering, men det är ju ändå synd om de män som inte får bli inkvoterade på en post där det de senast 2000 åren suttit en man.) Och idag läser man om kvinnan som toppar höginkomsttagarlistan, den första på flera år.
Ja, nog är det synd om killarna. Och männen.
Därför läser vi också allt som oftast artiklar om hur vi måste ändra skolan så att också killarna klarar sig. Så att också de har chans att bli något annat än utslagna. (För införstått blir de ju utslagna om de inte blir chefer. Städare och vårdbiträde kan de ju inte bli. Det är ju för kvinnor. Och så dåligt betalt.)
Så. Nog måste ju skolorna skärpa sig. Annars kanske det blir helt normalt med kvinnliga chefer och kvinniga höginkomsttagare. Och det går ju inte. Vem skall då byta blöjor på åldringarna och vara hemma med barnen?
Ja, nog är det synd om killarna. Och männen.
Därför läser vi också allt som oftast artiklar om hur vi måste ändra skolan så att också killarna klarar sig. Så att också de har chans att bli något annat än utslagna. (För införstått blir de ju utslagna om de inte blir chefer. Städare och vårdbiträde kan de ju inte bli. Det är ju för kvinnor. Och så dåligt betalt.)
Så. Nog måste ju skolorna skärpa sig. Annars kanske det blir helt normalt med kvinnliga chefer och kvinniga höginkomsttagare. Och det går ju inte. Vem skall då byta blöjor på åldringarna och vara hemma med barnen?
fredag 24 maj 2013
Den där bannern
och de 21 jordenruntresorna. När man själv funderar om man har råd att åka och hälsa på mormor till Åland.
söndag 19 maj 2013
Att min teori
...är att det var krystat. Antingen tyckte man så eller så tyckte man inte om kyssen alls. Hade nog funkat bäst med den hysteriska men heterotrånande giftasvilliga bridezillan.
Men annars var det ju intressant att det sägs att sångerna inte får vara politiska eller handla om religion. Men i mellanshowen tycks man få ha med hur mycket som helst. Av alltihop.
Undrar faktiskt hur en del länder tog emot de svenska skämten. Själv kan jag inte sluta garva åt att man släpade upp Carola på scen och visade upp henne 2 sekunder. Hejdlöst kul!
Men annars var det ju intressant att det sägs att sångerna inte får vara politiska eller handla om religion. Men i mellanshowen tycks man få ha med hur mycket som helst. Av alltihop.
Undrar faktiskt hur en del länder tog emot de svenska skämten. Själv kan jag inte sluta garva åt att man släpade upp Carola på scen och visade upp henne 2 sekunder. Hejdlöst kul!
torsdag 16 maj 2013
Är det lagen eller domarna det är fel på?
Hur kan det få gå på det här sättet gång efter annan? Både i Sverige och Finland. Män frias med de mest konstiga förklaringar. Vem sitter och hittar på dem ens? Klart att våldtagaren kan råneka, men VILKEN NORMALT FUNTAD MÄNSKA SOM HELST kan väl se att det här är fel?
Redan det att TRE killar har sex med EN tjej gör ju att man tänker efter mer än en gång. Som domare, menar jag. Eller utgår man ifrån att det är normaltillstånd nuförtiden? Att ALLA TJEJER har GRUPPSEX med VEM SOM HELST, NÄR SOM HELST och HELST AV ALLT HELA TIDEN?
Redan det att TRE killar har sex med EN tjej gör ju att man tänker efter mer än en gång. Som domare, menar jag. Eller utgår man ifrån att det är normaltillstånd nuförtiden? Att ALLA TJEJER har GRUPPSEX med VEM SOM HELST, NÄR SOM HELST och HELST AV ALLT HELA TIDEN?
fredag 19 april 2013
Strypgreppet
Genusfotografen är på G igen.
Två saker. Förutom allt annat som äcklar mig i bildkavalkaden.
Att ett. Det att kvinnor fotas uppifrån är inte alltid fotografens och patriarkatets fel. Många kvinnor vill inte ha sin dubbelhaka exponerad, nämligen. Sen kan man ju förstås fundera på varför. Därför tar också det lilla försvaret för ens en del av dessa foton slut här.
Men två. Strupgreppet. Vad ÄR det med strupgreppet? Jag tycker det finns överallt. Minsta lilla sexscen så skall mannen ta strupgrepp på kvinnan. Har någon nånsin sett en kvinna ta strupgrepp på en man i en sexscen? Om det muka finns med för att det ger kvinnan en sån njutning att tuppa av på grund av syrebrist, borde det väl vara lika skönt för mannen. Eller slaknar han då?
Eller handlar det om rädslan. Att kvinnan vill vara rädd för att dö? Eller ja. Mannens perspektiv,då. Ha känslan av att kunna döda nån med sina bara händer. Eller än värre: Att inte göra det, FAST HAN SKULLE KUNNA. Vad nobelt, då.
Två saker. Förutom allt annat som äcklar mig i bildkavalkaden.
Att ett. Det att kvinnor fotas uppifrån är inte alltid fotografens och patriarkatets fel. Många kvinnor vill inte ha sin dubbelhaka exponerad, nämligen. Sen kan man ju förstås fundera på varför. Därför tar också det lilla försvaret för ens en del av dessa foton slut här.
Men två. Strupgreppet. Vad ÄR det med strupgreppet? Jag tycker det finns överallt. Minsta lilla sexscen så skall mannen ta strupgrepp på kvinnan. Har någon nånsin sett en kvinna ta strupgrepp på en man i en sexscen? Om det muka finns med för att det ger kvinnan en sån njutning att tuppa av på grund av syrebrist, borde det väl vara lika skönt för mannen. Eller slaknar han då?
Eller handlar det om rädslan. Att kvinnan vill vara rädd för att dö? Eller ja. Mannens perspektiv,då. Ha känslan av att kunna döda nån med sina bara händer. Eller än värre: Att inte göra det, FAST HAN SKULLE KUNNA. Vad nobelt, då.
fredag 5 april 2013
Vi väntar på tårar
Tittade på dokumentären Okrönta om den feministiska teatergruppen Subfrau. Se den ni också. Se och begrunda. Begrunda igen. Och bli lite galen. Mer galen. Känn det hopplösa. Bli arg. Lugna dig och begrunda igen.
Jag kommer ingen vart. Med könsrollerna. Och varför det aldrig går framåt. Men ett vet jag. Att inget kommer att förändras innan männen börjar gråta. Inget kommer att förändras innan männen vid ett mötesbord börjar gråta för att deras arbete betyder så mycket för dem och för att det inte går att jämka med familjen som sen ändå går före. Måste gå före. Gå före allt. Om man vill eller inte.
Jag kommer ingen vart. Med könsrollerna. Och varför det aldrig går framåt. Men ett vet jag. Att inget kommer att förändras innan männen börjar gråta. Inget kommer att förändras innan männen vid ett mötesbord börjar gråta för att deras arbete betyder så mycket för dem och för att det inte går att jämka med familjen som sen ändå går före. Måste gå före. Gå före allt. Om man vill eller inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)