söndag 26 maj 2013

Det där programmet med Fråga Olle

Alltså har ni sett på det? Minns inte när det kommer, men efter något jag brukar kolla på och sen då jag förstrött zappar genom kanalerna innan jag skall stänga och gå och lägga mig så finns det där. Och jag kan inte låta bli att titta. För det är lika absurt varje gång. Och slibbigt och obehagligt. Men oerhört fascinerande. Hur avancerat folk ids hålla på. Ids täcka in golv med plast bara för att ha lite sex. Redan där skulle man ju tappa intresset. Nu senast var det så avtändande att jag kanske aldrig har sex mera. En kvinna som slibbade  omkring med tårtor och pudding i byxorna. I mängder. Och en B-klass porrfilmsinspelning med en kvinna och riktigt uselt gjorda ufo-penisar med blå sperma. (Alltså ursäkta om du går igång på scifi-porr, men nej. Huj. Never. Kommer det en ufo och skall erövra mig så snipp snapp snut så tar nog den tentaklen slut.)

Sexualupplysning för vuxna. Behövs väl. Jo. Ja. Kanske. Men jag misstänker att det är mest yngre som kollar. Sen i alla fall. Och det kommer inte sjuuukt sent. Inte för en fjortis med egen tv på rummet i alla fall.

Och OM man som ung och oerfaren kollar på det så måste man nog få en helt sjuk bild av sex. Det är väl bra att man får veta att man är normal om man har nån udda fetisch. Men de som inte har nån då? Hur skall de nånsin kunna känna sig normala. Om det helt enkelt skulle räcka med att få första gången överstökad.

Och nu måste jag ännu säga någå fult. Fast jag tycker att det är superbra att experten inte är nån supersnygg modell så blir det helt absurt att en äldre man som ser ut som Tjorven sitter och ger råd om sex.

lördag 25 maj 2013

Naturväktarna, hoj!

Alltså. Alla som känner mig vet att jag inte gillar djur. Men. Om. Ifall. Att. Jag ser en torkande mask på asfalten. Då måste jag ju hjälpa den. Och nu till frågan:

Hur brun och torr kan en daggmask bli innan den dör? Finns det hopp för den om båda ändarna ännu rör sig då den kommer i kontakt med mylla? Om ifall endast ena ändan är livsduglig. Knipsar den bara av sig den torkade ändan då?

Igen en gång

Lika som sist. Om mina barn gnäller en enda gång över att det inte finns något att göra för ungdomar i den här stan får de stryk. Två ungdomar. Två!

fredag 24 maj 2013

Den där bannern

och de 21 jordenruntresorna. När man själv funderar om man har råd att åka och hälsa på mormor till Åland.

torsdag 23 maj 2013

Kanske sen ändå inte

Hur  jag än googlar bilder från Fame hittar jag inte riktigt de feminstiska kroppar jag skrev om i föregående inlägg. Så det var kanske en chimär. Det var kanske bara i bakre raden man fyllde på med de fylligare kropparna. Men även huvudrollsinnehavarna ser friska ut. Så redan det är ju ett plus.

Däremot var det ju ett minus att bland googlandet hitta informationen att Leroy fick HIV och dog i min ålder.

På tal om ålder och Fame så känns det väldigt svårt att sätta en ålder på skådisarna. Beror det på modet,  deras friska uppsyn, eller på att jag sett dem som liten och då uppfattat dem som vuxna. Unga vuxna, men i alla fall. Hursomhelst tycker jag inte skillnaden på lärarna och eleverna verkar vara tillräckligt stor. Och de kvinnliga lärarna tittar alltid trånande på Leroy som vägrar ha tights under sina kortkorta shorts. Samtidigt som de tycker synd om honom och försöker förstå hans trassliga bakrund i hoodsen.

onsdag 22 maj 2013

Fame

Paprika har opererat bort toncillerna och ligger här hemma och kvider. Otroligt hur smärtan kan åka berg- och dalbana. Ena sekunden ser han ut att dö av smärta, nästa sekund ser han ut som ett frågetecken då man frågar om han har ont.

Nå. Hursomhelst var vi till bibban dagen innan och lånade mängder av böcker och filmer. Hittade hela första säsongen av tv-serien Fame och tänkte att det säkert skulle falla herrn i smaken. Det trodde inte han. Och han ville ju inte heller höra vad den handlade om. Men jag tog den med i alla fall. För jag ville ju se den. Kolla om den var så bra som man mindes. Eller ens lite ditåt.

Nå. Det gick ju som man visste att det skulle gå. Efter ett halvt avsnitt var killen som fastnaglad. Och de fyra skivorna tog slut allt för snabbt. Själv såg jag inte alla avsnitt, endast de då han hade så ont att han inte ville vara ensam. Men det fanns mycket att tänka på då man kollade.

För det första. Så var det ganska bra. Inte så köck som man hade väntat sig av 1981. Ganska bra skådisar. Framför allt bra casting. Och modet. Hur vissa outfittar hade kunnat vara från i år medan andra, speciellt de manliga, inte går igen just nu. Frågade Paprika vad han tyckte om modet. Men inte tyckte han det var så speciellt. Bara håren. Och ja! Håren!

Men. Det mest intressanta var musiken. Hur man minns sången "Fame - I wanna live forewer" Som en explosion! Fart fläkt, volym! Och hur den var. Inte dålig, men. Ja, lite lame. De andra sångerna var sedan av mycket olika karaktär och kvalitet. Vissa sånger sjöngs inte ens rent. Inte heller med nån desto mera sångteknik. Speciellt Leroy var en svag sångare. Ändå såg man att det var playback. då kunde de ju lika gärna ha använt nån bättre sångare. Idag skulle han inte ha fått rollen.

Ja, idag skulle nästan ingen av dem ha blivit castade. Framförallt såg de allt för välmående ut. Det var en fröjd att se. En dansklass med i dagens mått tjocka dansare. De var viga och de var rörliga. Men sedan 1981 har man inte sett normalviktiga på tv. Åtminstone inte i trikåer. Med bälte. Peppe och Friman har funderat på hur den feministiska kroppen ser ut. Jag tror den finns i Fame.

söndag 19 maj 2013

Att min teori

...är att det var krystat. Antingen tyckte man så eller så tyckte man inte om kyssen alls. Hade nog funkat bäst med den hysteriska men heterotrånande giftasvilliga bridezillan.

Men annars var det ju intressant att det sägs att sångerna inte får vara politiska eller handla om religion. Men i mellanshowen tycks man få ha med hur mycket som helst. Av alltihop.

Undrar faktiskt hur en del länder tog emot de svenska skämten. Själv kan jag inte sluta garva åt att man släpade upp Carola på scen och visade upp henne 2 sekunder. Hejdlöst kul!

lördag 18 maj 2013

Olika bevakning

Stafettkarnevalen är härlig. Full av energi och glada barn. Minnen från barndomen med tidiga morgnar och bussresor till den stora staden. Minnen av att skrika sig hes då man hejade på den egna skolan. Den är absolut värd att värnas om och skrivas om.

Ändå blir jag beklämd av att redan veckan innan läsa om karnevalen. Stort i både Hbl och Västis. Medan man nästan inte uppmärksammar Skolmusik alls som de facto pågår just nu. Bara korta notiser. Inget uppslag om hur nån västnyländsk skola övat hela året för att sjunga på en megastor konsert med flera tusen i publiken. Hur man samövat med andra skolor i samma stad eller hur det känns att få sjunga med orkester och mikrofoner. Ändå ordnas stafettkarnevalen varje år och skolmusik endast vart tredje. Skolmusik är inte ännu lika stort som Stafettkarnevalen, men så har den inte heller lika många år på nacken. Arbetet bakom är ändå enormt och glädjen och spänningen bland barnen minst lika stor som i Stafettkarnevalen. Även om ingen vinner något. I stället gör man musik tillsammans. För och med varandra. Varför väcker inte det medias intresse på samma sätt som för Stafettkarnevalen?

Jag vill absolut inte sätta de här två mot varandra, eftersom båda evenemangen är helt fantastiska. Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur intresset för kultur fortfarande är så mycket mindre än intresset för idrott. Det skulle ju finnas så många olika vinklar att skriva ur då det gäller Skolmusik. Jämfört med Stafettkarnevalen. Där handlar det om att springa rakt fram. Det går bra eller det går dåligt. Eller mitt emellan. Ja se on siinä.

fredag 17 maj 2013

Lame

Vad hände igår? Det som ut som om Krista hade fart och fläkt på, men åtminstone i vår tv lät låten lam. Inget fullt ös. Bruden hade varken frisyr eller läppstift. Lite lame tyckte jag. Så lame att killarna och jag hann oroa oss för att hon inte skulle komma vidare. Bra gick det ju i alla fall.

Men t.o.m. kyssen var lame. Och den känns faktiskt krystad. Och påklistrad. Vilket den ju förstås är. Men resten av världen har ju inte hört snacket om Krista och Janne tidigare, så det kanske funkar. Jag föredrar more is more attityden än gårdagens mesande. Hoppas hon skruvar upp till elva i morgon.

torsdag 16 maj 2013

Är det lagen eller domarna det är fel på?

Hur kan det få gå på det här sättet gång efter annan? Både i Sverige och Finland. Män frias med de mest konstiga förklaringar. Vem sitter och hittar på dem ens? Klart att våldtagaren kan råneka, men VILKEN NORMALT FUNTAD MÄNSKA SOM HELST kan väl se att det här är fel?

Redan det att TRE killar har sex med EN tjej gör ju att man tänker efter mer än en gång. Som domare, menar jag. Eller utgår man ifrån att det är normaltillstånd nuförtiden? Att ALLA TJEJER har GRUPPSEX med VEM SOM HELST, NÄR SOM HELST och HELST AV ALLT HELA TIDEN?

Fyrk finns!

...int hos mig bara.

tisdag 14 maj 2013

Sent

Kan inte sluta
Väntar. För säkerhets skull
Inte stänga av

fredag 10 maj 2013

Det ordnas aldrig något för ungdomar

Jag kan berätta varför: För att de ändå inte kommer.

Idag fick jag än en gång se besvikna arrangörer som ordnat ett evenemang för ungdomar i högstadieåldern. Ett verkligen intressant och välarrangerat evenemang med workshopar i beatboxing och hip-hop. Flera uppträdanden men endast runt 20 deltagare. När man tänkt sig flera hundra. Varför skulle man ens försöka göra något fler gånger då man som förening satt ut tusentals euro för att få en intressant artist till den lilla orten och inga ungdomar dyker upp?

Jag blir så förbannad och frustrerad. Den här gången hade jag inget som helst med arrangemangen att göra, förde bara dit mina barn som skulle göra ett kort dansnummer mellan annat program. Speciellt den äldre var tystlåten då de kom hem. Han hade skuldkänslor över att de farit hem efter att de uppträtt. (De var egentligen var lite för unga för att få vara med) För där blev så några kvar. Allt program hade varit jättebra och proffsigt, men feelisen var ju inte direkt på topp med 20 pers utspridda i en gymnastiksal.

Vad väntar sig ungdomen? Justin Bieber? Lite realism, tack.

Viktigt och mindre viktigt lärande

Seportaget: Att lära i egen takt. Alltså. Jag blir helt utmattad. Bara av tanken. Inte för att det skulle vara fel. Eller fantastiskt rätt. Utan för att jag bara blir slut. Av tanken på att måsta vara den där föräldern som skall lära barnen allt. Jag lär ju barnen massor. Hela tiden. Medvetet och omedvetet. Men bara sånt jag själv är intresserad av. Och sånt jag tycker är viktigt. Sånt som kanske inte kommer upp så mycket i skolan.

Men aldrig att jag skulle orka vara lärare i den här bemärkelsen. Never ever. Jag orkar ju inte ens kolla om ungarna läst läxorna. Bara ibland, sporadiskt frågar jag om de har någå prov snart. Och jag tackar gudarna för att de har lätt i skolan. För vad, vad, om de skulle behöva handledas varje dag? Jag skulle bli galen. För mig är det gudinogtillräckligt att se till att de får mat varje dag. Och det handlar förstås inte om att jag inte skulle älska mina barn. Och att jag inte vill dem väl. Det handlar om egen lathet och ointresse. Och om att jag vill ge dem ansvar och en förmåga att tänka själv. Vilket jag lyckats med. Åtminstone med de två första. Och den tredjes initiativförmåga är inte heller att ta miste på. Lata föräldrar har duktiga barn.

Jag lyfter verkligen på hatten för Johanna och Kaarle. För att de orkar. Och för att de ids. Deras yrkesval är förstås en delorsak till att de har möjlighet att leva som de vill, åtminstone i den här frågan. Man kan ju inte tänka sig att släpa med 6 barn till ett sjukhus eller till ett kontor då man går på jobb. Inte skulle det ju heller ge barnen något att hänga vid ett skrivbord en hel arbetsdag. Däremot tror jag det ger barnen mycket att få följa med föräldrar som har musik som yrke. Inte bara för musikens skull utan även för den sociala biten. Som Johanna sade i slutet av programmet får barnen lära känna mänskor av olika slag. Mänskor i olika åldrar. Inte bara barn i sin egen ålder och lärare. Även om det finns olika sorters lärare är det ändå en viss stereotypi bland dem som blir lärare. Framförallt är det ett väldigt kvinnodominetrat yrke och så gott som alla finlandssvenska lärare har fått sin utbildning på peffan. Så hemskt spretigt är det inte.

Men det intressantaste är ändå att Johanna valt att inte undervisa i violin själv. Det som hon faktiskt kan. Där tycker hon att det är viktigt med en auktoritet. För att violinen är viktigt för henne. Medan grundskolans undervisning kan målas med stora penslar, för att låna Kaarles ord.

torsdag 9 maj 2013

Tidningar och utveckling. Eller inveckling?

Jag har inte kollat på Studio Hbl. Har inget behov what so ever. Men vad vet man? Man kanske får. Hursomhelst tycker jag det här är väldigt läsvärt.

onsdag 8 maj 2013

Kontrasterna

Att Okej skulle ha varit en föregångare i jämställdhet är kanske inte det första man tänker sig. Snarare har man en bild av nakna kvinnobröst och tuffa killar. Men då man ser dokumentären inser man att grundaren Hans Hatvig har rätt då han säger att man ville vara jämställd. Skall det vara nakna kvinnor på bilderna, så skall det också vara nakna män. Det är ju bara det att nakna män kan vara så osexiga.

Väldigt intressant var det att höra att Dag Finns populäritet bland kvinnorna minskade efter dessa bilder. En motsvarande bild av Samantha Fox hade ju antagligen bara ökat populäriteten. Jag tycker det är underligt att män och kvinnor är så olika. Att män vill se allt medan kvinnor helst vill fantisera själv. Att män inte kan nöja sig med små titthål medan kvinnor nästan blir äcklade av att se allt.

Att sånt.

En annan sak som fascinerar då man ser på dokumentären är skillnaden mellan de olika artisterna. Hur helyllemormonkillar kan samsas med köttätandeslashasar på uppslagen. Själv hade jag en Carola-affisch på väggen. Kom det killar på besök var det bara att flytta över sini-tarran till andra sidan och så kunde man låtsas att man diggade Kiss. Allt var så enkelt förr. Precis som de sade i dokumentären.

Morgondramatik

Jag har försökt ge det tid. Man måste ju vänjas långsamt med nya saker så här på ålderns höst. Men det går bara inte. Jag snackar förstås om Västis nya layout. Eller inte layouten egentligen, utan den dramaturgiska linjen om man nu kan kalla det så. För det funkar inte. Inte alls.

Förut startade läsningen redan då man skummade igenom första sidan på vägen från postlådan. Sedan fick man ta sig an de viktigaste nyheterna och artiklar gällande kommunen och arbetsplatsen. Tjick tjack genom insändare av olika kaliber för att sedan nå klimax med kultursidorna. Där kunde man stanna länge och njuta av de sista klunkarna kaffe för att sedan rafsa iväg över sportsidorna. Lite efterspel med någå föreningsnytt och slöläsning av serier.

Men sini. Så funkar det inte alls mera. Nä. För nu funkar det inte alls. Man blir bara frustrerad varje morgon. Vem kom på att störa läsflödet med att klämma in sporten allt för tidigt?

måndag 6 maj 2013

Det är ju småsaker, men...

Läste Hbl-artikeln Indien lyfter på locket - talar om tabun. Och sen började det störa mig att den kvinna som sade minst i artikeln ändå var störst på bild. Och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske var för att hon var vackrast.