fredag 10 maj 2013

Viktigt och mindre viktigt lärande

Seportaget: Att lära i egen takt. Alltså. Jag blir helt utmattad. Bara av tanken. Inte för att det skulle vara fel. Eller fantastiskt rätt. Utan för att jag bara blir slut. Av tanken på att måsta vara den där föräldern som skall lära barnen allt. Jag lär ju barnen massor. Hela tiden. Medvetet och omedvetet. Men bara sånt jag själv är intresserad av. Och sånt jag tycker är viktigt. Sånt som kanske inte kommer upp så mycket i skolan.

Men aldrig att jag skulle orka vara lärare i den här bemärkelsen. Never ever. Jag orkar ju inte ens kolla om ungarna läst läxorna. Bara ibland, sporadiskt frågar jag om de har någå prov snart. Och jag tackar gudarna för att de har lätt i skolan. För vad, vad, om de skulle behöva handledas varje dag? Jag skulle bli galen. För mig är det gudinogtillräckligt att se till att de får mat varje dag. Och det handlar förstås inte om att jag inte skulle älska mina barn. Och att jag inte vill dem väl. Det handlar om egen lathet och ointresse. Och om att jag vill ge dem ansvar och en förmåga att tänka själv. Vilket jag lyckats med. Åtminstone med de två första. Och den tredjes initiativförmåga är inte heller att ta miste på. Lata föräldrar har duktiga barn.

Jag lyfter verkligen på hatten för Johanna och Kaarle. För att de orkar. Och för att de ids. Deras yrkesval är förstås en delorsak till att de har möjlighet att leva som de vill, åtminstone i den här frågan. Man kan ju inte tänka sig att släpa med 6 barn till ett sjukhus eller till ett kontor då man går på jobb. Inte skulle det ju heller ge barnen något att hänga vid ett skrivbord en hel arbetsdag. Däremot tror jag det ger barnen mycket att få följa med föräldrar som har musik som yrke. Inte bara för musikens skull utan även för den sociala biten. Som Johanna sade i slutet av programmet får barnen lära känna mänskor av olika slag. Mänskor i olika åldrar. Inte bara barn i sin egen ålder och lärare. Även om det finns olika sorters lärare är det ändå en viss stereotypi bland dem som blir lärare. Framförallt är det ett väldigt kvinnodominetrat yrke och så gott som alla finlandssvenska lärare har fått sin utbildning på peffan. Så hemskt spretigt är det inte.

Men det intressantaste är ändå att Johanna valt att inte undervisa i violin själv. Det som hon faktiskt kan. Där tycker hon att det är viktigt med en auktoritet. För att violinen är viktigt för henne. Medan grundskolans undervisning kan målas med stora penslar, för att låna Kaarles ord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar