söndag 29 april 2012

Tystnad

Varför har jag så svårt att koncentrera mig på det jag läser? Annars har jag ju inga koncentrationssvårigheter. Ibland kan det vara helt ok, om det jag läser passar parallellt med mina tankar, men ibland är det vitt skilda saker som irrar i mitt huvud. Och det hjälper ju inte att jag hör ljud omkring mig. Varför måste jag vara så ljudkänslig? Datorn stör, bilarna stör, Discodancer stör, fast han pratar riktigt tyst i sitt eget rum,. Knäppet i lampan stör och tvn i nedre våningen stör. Fast den knappt hörs alls. Klockor som tickar stör. Ibland kan jag bli störd av min egen andning. Eller av blodet i min kropp. Störande störd. Jag borde skaffa riktigt bra hörlurar som stänger ute allt ljud och sedan spela upp tystnad.

Rahvas

Det är ett så mustigt ord. Rahvas. Varför finns det inte något lika bra på svenska? Fast i mina öron har det en lite negativ klang. Skall det ha det? Sitter den negativa klangen i mina svenska öron eller i några fördomar jag fått mig tilldelat?

Nyheternas nyhet

Ursäkta mig, Kariniemen,  men kan man verkligen skriva Uutuus! Uutuus! Uutuus! Uutuus! Uutuus! Uutuus! på paketet med en hel höna utan tillsatser?

Det slutliga svaret på om ägget eller hönan kom först. Enligt min man.

Blockflöjten

Till alla dem som nån gång spelat blockflöjt med eller mot sin vilja.

torsdag 26 april 2012

Tandläkare

Vad är det med tandläkare? Varför känner man sig alltid som en bov hos dem? Varför smyger man in med ett uttryck att "såri såri att jag stör"? Vad gör de för att få mig att känna så? Och varför får man aldrig reda på något? Varför involverar de en inte i ens egna tänder? Jag tycker det är mycket märkligt att man får en känsla av att det de gör i min mun inte angår mig. Att de ser besvärade ut då man frågar i vilken tand de borrat.

Det enda de involverar mig i är att jag inte får äta socker. Vilket jag inte ens gör i nån stor utsträckning. Så jag borde ju inte ta åt mig.

Det är som om de skulle ha ett hemligt språk. Pratar över ens huvud till sköterskan: A1, B8, kasi kasi, bonbon, afta.

Visst får de ha sitt språk, men jag vill faktiskt vara involverad i min egen mun. Vill veta hur stort hålet är, vill veta hur det har kunnat uppstå ett hål UNDER en plomb, vill veta vad man kommer att åtgärda hur och när och varför. Helst skulle jag vilja ha en spegel i taket så jag skulle kunna följa med vad som händer.

Att det kan göra ont är inte lika hemskt som att inte förstå vad de snackar om. Eller att inte själv kunna säga något då de fyllt upp hela ens käft med manicker och fingrar. Ligga tyst medan dreglet rinner och tänderna som är alltför känsliga ilar fast där inte ens finns något hål.



Naglar

Jag har aldrig varit förtjust i långa naglar. Mest för att det är opraktiskt. Vanliga lackade naglar kan vara helt ok, men allt för pimpade ser inte snyggt ut. Såna där rakennekynnet eller vad de heter ser riktigt sliskiga ut tycker jag. Tjocka och glansiga. Idag har jag suttit på föreläsningar och runtomkring mig hade alla kvinnor under 25 väldigt obehagliga naglar. Jättelånga, färgade och glitter. Huu. Det ser bara skitigt ut. Skitigt och opraktiskt och snuskigt.

Ibland undrar jag om jag är den enda i hela världen som tycker att naturligt är bäst.

lördag 21 april 2012

Havet och paniken III

Just det ja. Paniken över en hårig armhåla. Och fnisshavet. Dagens fjortisar tror kanske på riktigt att de är onormala då det börjar växa hår på kroppen.

torsdag 19 april 2012

Maten

Jag är så trött på det där måstet med mat. Kan den inte bara dimpa ner från himlen? Handlandet, lagandet, diskandet. Jag tycker om god och vällagat mat, men inte då man måste göra det själv. Då är det mest bara ett tvång. Om det är någon service jag gärna skulle betala för är det en husa. Vad heter en manlig dito?

onsdag 18 april 2012

Opera för den ovane



Om du är osäker på om du gillar opera och inte har lust att punga ut med alltför mycket pengar bara för att testa har du din chans i maj. Turnén går från Karis (7.5.) och Ekenäs (9.5) via Helsingfors (10.5) och Borgå (11.5) till Östergötland (16-18.5) och Oskarshamn (20.5). 

Efter förra årets kritikerrosade turné återkommer Raseborgs operaförening med en ny uppsättning, en helkväll med två operor och lysande artister från Sverige och Finland.

”Den Starkare” av August Strindberg (d. 1912) med musik av Hugo Weissgall (f. 1912). Opera i en akt där den stumma rollen gestaltas av en dansare. Vad rör sig i de två kvinnornas inre? Är det allt som uttrycks i ord eller gester? Ett typiskt Strindbergdrama med oviss utgång. Operan uppförs på svenska. Stella Scott, sopran; Maria Naidu, dansare.

”L’Enfant Prodigue” av Claude Debussy (f. 1862) som handlar om den förlorade sonens återkomst till fadershuset efter ett liv i sus och dus. I skön musik beskrivs moderns saknad efter sonen och till slut en återkomst i kärlek och förlåtelse. Operan uppförs på franska.
Eva Comét, sopran; Markus Nykänen, tenor; Antti Pakkanen, baryton.
Pianist, ackompanjatör i båda operorna, Laura Havu.

Föreställningens längd är ca 1,5 timme inkl. paus. Biljetterna kostar 17 € (inkl. serv. avg) och dessa fås från Luckan tfn 0440170176  eller biljett.fi samt vid dörren en timme innan föreställningens början.

Arr. Raseborgs Operaförening r.f.

tisdag 17 april 2012

Lycka

Den extatiska lyckan. Då barnen släpps in på nöjesfältet. Och allt är ännu möjligt. Det är ännu möjligt att du hinner se, känna, åka allt. Utan att spy i Enterprise. Utan hattara i håret och snor i glassen.

Visst finns där ett starkt drag av desperation. För du har bara den här dagen på dig. Just nu. I morgon är det för sent.

Men annan, lugnare lycka. Det kräver en längtan. Sen. Sen när.

Men sen då det är sen. Blev det så som du tänkt? Som du längtat? Njuter du av det faktiska ögonblicket? Eller är det över i samma stund som längtan är över. Eller finns det kvar som ett minne? Kan lyckan vara ett minne? Utan att vara sentimentalt. För då är ju lyckan överstånden. Hur ser man på detta som åldring. Är man lycklig i nuet över det man redan haft? Eller sörjer man det som for?

måndag 16 april 2012

Havet och paniken II

Förutom prasselhavet och dokumentärpaniken var det ganska lugnt. Eller, nåja. Allt för mycket fjortisar var det ju på plats vilket ledde till en massa hössel, fnitter och hysteriska skratt. Och gråt. Fast den var tyst. Det kunde ju vara lite pinsamt att visa åt kaverin att man gråter. Den ljudliga gråten stod nog de vuxna för. Mest kvinnorna. Karlarna harklade sig bara.

Det visade ju sig att "alla" flickor i Paprikas klass redan sett Titanic dagen innan. Och de hade gråtit så de var helt genomvåta. Men mina killar förstod inte alls varför man skulle börja gråta till den här filmen. Fast den nog var bra. Och spännande. Och nog var det lite hemskt med de flytande liken. Men gråta? Nä. Fast det var nog hemskt att Jack dog. Det var det nog. Men gråta? Varför det? Nå, "alla" de där flickorna i klassen är nu kära i Leonardo, så de förstår ju varför man gråter, men är man kille så förstår man inte. Tydligen.

Är man däremot mamma så vet man också att man kan gråta till den filmen. Inte så mycket för att Jack dör, den gråten klämde man ju ur sig redan 1997. Men för alla de andra. De namnlösa. De värnlösa. De som på riktigt var med. De som försökte lugna sina barn in i det sista. De som sade: -Allt är bra, mamma är här. Även om de visste att det inte skulle hjälpa. Att mamma inte kan hjälpa. Att det tar slut. Här och nu. I ett iskallt hav.

Man kan också gråta för alla dem som räddades. De som hörde till kvinnor och barn. De som lugnt satte sig i livbåtarna och sade adjö till sina pappor och sina män. För på den tiden klarade sig männen alltid. Utom i det iskalla havet.

Ungarna sov gott i natt, men det gjorde inte jag. Såg bara Leonardo framför mig och hörde Celine hojla i bakgrunden. De och en sån där konstig moloken känsla har förföljt mig hela dagen.

Havet och paniken

Först kom havet. Prasselhavet. Godisprasselhavet. Sen paniken. Paniken då fjortisarna som inte sett filmen tidigare trodde att de hamnat på någon dykardokumentär om Titanic.

söndag 15 april 2012

Titanic

Discodancer fyllde nio år igår, hundra år sedan Titanic körde mot isberget. Och hans pappa fyller år idag. Samma dag som Titanic sjönk alltså. Det här har förstås inte gått nioåringen förbi. Snarare har han blivit lite besatt. Framförallt besatt av att måsta få gå på bio och se filmen. Han såg ju affischen sist vi var där.

Ingen chans. Det är en vuxenfilm. Tycker jag. Och hemsk.

Men hur det nu är har han med sina tårar gjort mig lite nyfiken. Så jag kollade åldersgränsen. 12. Lite låg tycker jag. Fast 16 är ju helt klar för högt. Speciellt om man skall fjortisgråta och drägla över Leonardo.

Nå. Frågade runt lite bland andra mammor. Mammor som jag brukar tycka är vettiga. Vissa av dem räknar jag ibland till överbeskyddande curlingmammor. Men jag blev väldigt förvånad. För de tyckte nog att en 9-åring kan se filmen. Mest förvånad är jag över inställningen till att man inte behöver bry sig om åldersgränserna. Det här har förbryllat mig många gånger tidigare också. En mamma visste inte ens var man kollar åldersgränsen på en DVD. På riktigt?

-Den har ju inget våld, sa en annan. Nä. Inte våld. Men den är nog mycket hemskare än vanliga actionfilmer tycker jag. Det här är ju på riktigt. Visst. Rose och Jack är påhittade. Men det betyder inte att det inte hände. Det betyder inte att mänskor inte skrek. På riktigt. Att de drunknade. På riktigt. Och skildes från sina kära. På riktigt. För evigt. Amen.

Och det här vet mina barn. De vet skillnad på fakta och fiction. De vet skillnad på stuntmän och riktiga mänskor. De vet vad som hände för hundra år sedan.

12-års åldersgräns är stadgat i lag. Men det betyder också att ett tre år yngre barn får se den tillsammans med en vuxen. Detta gäller även de andra åldersgränserna, förutom K-18. I praktiken betyder det alltså att vilken 18-åring som helst kan ta med en 13-åring på en K-16 film. Lite skrämmande. Speciellt med tanke på de fjortisflickor som dräglar över myndiga killar.

Nå. Hursomhelst. Blir det bio idag. Återkommer med rapport.

onsdag 11 april 2012

Nej huhheli

Orka plugga engelska i fyra dagar. Eller, jo, det blir nog helt kul. Det var bara de där förhandsuppgifterna som borde ha varit klara. För länge sen. Som. Tar. Musten. Ur. Mig. Orka börja, liksom.

lördag 7 april 2012

Risti Boy III

Hade tänkt publicera mitt förra inlägg vid Jesu dödsstund som tycks infalla på långfredagen kl.15. Men det kändes som att häda att släppa det exakt då. Så jag fick släppa det lite tidigare. Hur vet man att han dog just kl 15?

Många andra har också funderat på pekbibeln. Läs deras reaktioner. Här, här och här.

Kotten har fått sin av Gudmor Teologen. Så hon får ta följdfrågorna i vårt hus!

fredag 6 april 2012

Könsroller

Paprika gissade rätt på skolans påskbasar. Det fanns 490 godisar i en jättestor glasvas. Så han vann hela hoiton och man blev som mamma kanske inte riktigt lika glad som han. Men. Han gav mig lite huvudbry då han insåg att alla karameller har kvinnonamn. Marianne, Julia...Susu, Regina. Varför är det så?

Det manligaste godiset googeln kunde ge mig var detta. Och det förklarar ju saken.

Risti Boy II

Från Kottens pekbibel. Är dock osäker på om författaren blandat ihop långfredagens och påskdagens budskap med tanke på smilet.

onsdag 4 april 2012

Gripen och rörd

Jag har absolut inte tid att skriva just nu, men kan inte låta bli. Men det blir kort och råddigt.
Mitt humör är som om jag skulle vara gravid. Allt jag läser får ett lite konstigt skimmer och jag blir gripen och rörd av det mesta. Vissa andra dagar blir jag ju mest bara störd. Nåja.

För det första läste jag i Hbl om den finlandssvenska kvinnan som upprätthåller ett barnhem för flickor i Bolivia. Och jag har redan planerat in ett års tjänsteledighet för mig och min man då barnen är stora och utflugna så vi kan fara som volontärer dit. Eller någon annanstans där vi behövs.

Sen kom Kyrkpressen. Och jag älskar ju faktiskt Kyrkpressen. Det förvånar mig varje vecka att jag blir så glad av att den dimper ner i postlådan. Så hälsningar till församlingen bara, tack för en stunds andlig spis. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför den gläder mig. Men jag tror det har med, he he, andlighet att göra. Inte så mycket med tro, Gud och Bibel. Utan om eftertänksamhet, ett lugn och en ro. De intressantaste texterna handlar nämligen oftast om dem som inte bekänner sig till någon egentlig tro. Men som ändå utstrålar någon sorts, ja, vad skall man kalla det? Andlighet? Det finns förstås en risk att det är redaktörerna som lyckas få in den dimensionen i sina texter, men jag betvivlar det.

Sen är jag ju också intresserad av Bibeln. Har dock inte läst den. Fastnade i att börja rita upp släkkträd. Dårka jag. Men jag har inte gett upp hoppet. Skall börja på nytt nån annan gång. Utan släktträd.

Nåja. Idag var det artikeln om Riki Sorsa och Gabriellas sång som intresserade. Och diskussionen om att stajla till kyrkkaffet. Många intressanta aspekter i den texten. vad betyder t.ex. ordet nött för Karin Erlandssson?

måndag 2 april 2012

Risti Boy

Lyssnade på Tack och lov vilket jag gör varje måndag bara jag minns att knäppa på radion. Älskar gospel och ibland kommer det riktiga pärlor. Ibland tror man dock att man lyssnar på något värre skämtprogram. Hur som helst är det underhållande. Idag spelades förstås mycket påskrelaterade sånger. Bland annat en finsk sådan. Och jag är säker på att de sjöng något annat, men jag uppfattade bara orden Risti Boy.

söndag 1 april 2012

Verkligen värd sin Oscar

Nader och Simin - en separation. Vilken otrolig film. Och vi var sju i salongen! Sju! Varje gång jag går på bio kommer jag i sista stund och hoppas att det inte är slutsålt. Men det är det aldrig. Inte på långt när. Men jag väljer antagligen konstiga filmer.

Men Nader och Simin - en separation. Vilket tempo. Underbart långsamt. Ändå satt jag som på nålar hela filmen igenom och var helt darrig då den var slut. Den går inte ens att beskriva. Frågorna fick inga svar. De blev bara fler och fler. Och man hade ingen aning om vart filmen skulle föra en. Underbart att få se något som inte är förutsägbart.