Nära vänner

Facebook föreslår vänner som jag kunde ha som nära vänner. Först tyckte jag att det listades upp väldigt otippade namn. Folk som jag knappt umgås med alls. Tills jag insåg. Det som jag insett redan för länge sen. Egentligen.

Att. Mina vänner på fb är helt andra än de IRL. De som är mina bästa vänner på riktigt kommenterar jag knappt på fejan. Gillar kanske lite. Ibland. Men de skriver ju sånt jag redan vet. Om dem.

Men sen. De här andra. Lite mer halvbekanta. Intressanta. Med liknande intressen som en själv. Med liknande humor. Men som inte visar det utåt. Eller åtminstone inte åt mig. Gamla skolkamrater man inte kände. Men som man på något sätt gillade. För att det fanns något under ytan. Som man bara anade. Då. Men som kryper fram på fb. Galghumor eller ironi. Sånt som inte odlades i högstadiekorridorer. Antingen var man underlig. Eller så var man tyst. Helt fantastiskt att hitta nya gamla bekantskaper så här. Även om fejset annars är ganska trist och likgiltigt. Eller sen ytliga bekanta. Eller bekantas bekanta. Som visar sig vara väldigt lika en själv. Som träffar spiken i varje kommentar. Som man gillar. Eller skrattar åt. Med.

Men sen. Igen. Att träffa dessa IRL. Så konstigt. Vad har man att säga? Det gemensamma är virtuellt. Allt är sagt. Så snopet. Så konstigt. Så overkligt. Bisarrt.

Vänskap

Tänk att det finns sån vänskap. Ute på gården leker två nioåringar som om de aldrig gjort annat. Ändå är det i deras värld redan en halv livstid sedan en av dem flyttade till Åland. Från att ha träffats nästan varje dag blev det plötsligt träffar endast några gånger per år. Men vilken glädje de utstrålar då de träffas! Ingen blygsel, inget bråk. Bara två bästisar som leker så mycket de hinner på några timmar. Dansar, leker, uppfinner, skrattar och fnittrar.