lördag 31 mars 2012

Lördagslyx

Tre och halv timme ostörd studietid på biblioteket. Samt Nader och Simin - en separation med en väninna senare på dagen.

fredag 30 mars 2012

Bella Lula

Det är snart ett år sedan vi var till Paris, men av någon outgrundlig anledning blev denna flaska med citronlemonad aldrig uppdrucken. Den har stått i vårt kylskåp tills idag. Plötsligt var det bara dags. Slurp. Sade det.

Jag gör mitt bästa

Jag såg på Slaget om Västnyland igår. Hade sett trailern och det verkade ju lite medryckande. Fast jag inte är det minsta intresserad av handboll. Men det är en del av Västnyland. Och jag skulle vilja förstå. Kunna sätta mig in i. Allmänbildning, ni vet.

Jag har lovat mig själv att gå på handbollsmatch. Nångång. Men det blir bara inte av. För det lockar ju inte. Alls. Egentligen. Killarna är inte heller intresserade. Men kanske Kotten blir en hanttisbrud? (Ve och fasa om jag hamnar hänga i den där hallen, men vad gör man inte som mamma?)

Nåja. Om seportaget. Det var helt intressant. Visst. Men inte blev jag mer intresserad för det. Tyckte bara att allt var så junttigt. Sorry, alla. Sorry, sorry, sorry. Men jag ser bara det junttiga. Att matchmaterialet var från 80-talet minskade ju inte den känslan.


Magnus och Petski

Intressanta killar. Otrolig social begåvning. De kan även konststycket att vara bästisar framför kameran utan att det blir pinsamt för tittaren. I motsats till fnissarna i radio Exem.

torsdag 29 mars 2012

Livet är lokalt

Det här är en sak jag funderat mycket på i jobbsammanhang, men även privat. Nämligen. Hur folk överlever utan att prenumerera på en dagstidning. Framförallt på en lokaltidning? Livet är lokalt, säger man på ÅU. Så sant. Hur får man reda på vad som händer i stan om man inte läser tidningen regelbundet? Hur vet man vad politikerna säger mellan valkampanjerna? Hur skall man själv kunna påverka om man inte ens vet vad som är på gång?

Det kan vara nog så frustrerande att på jobbet höra kommentarer om att ingen sagt något, att man inte visste att det var något evenemang på gång. Nä. Just det. Man visste nog. Men Du visste inte. För Du läste inte tidningen. Ingen ringde på Din dörr, klädde på Dig Dina kläder, satte Dig i en bil och körde den halva kilometern till kulturhuset. Ingen betalade Din biljett och hällde i  Dig skumpa under pausen. Så Du missade alltihopa. För Du visste inte.

Nå. Det här var arrangörens agg. Men. Mitt privata jag är lika förvånad. Hur kan man vara utan tidning? Känner man sig inte borttappad? Lite utanför? Känns det inte pinsamt att ringa till mig eller någon annan och fråga om det ena och det andra evenemanget?

-Nej, var det redan?
-Jo det var redan. Du missade det i år igen.

Vad hjälper det att man läser tidningen hos mamma en vecka senare och ser vad man missat? Och föräldrar: Om era vuxna barn inte fattar att beställa tidningen själva, köp en prenumeration åt dem till julklapp. Och ni som ännu har småbarn. Lär dem att tidningar är viktiga.

Visst. För en del kan det vara ekonomiskt betungande med en prenumeration. Men såå jävla dyrt är det inte. Samma personer som gnäller över prenumerationspriset använder det dubbla hos frissan varje månad. Känns det faktiskt bättre att vara stajlad utanpå än innanför skallbenet?

Scenografin

Glömde säga att scenografin var fin. Enkel och stilren. Axen på åkern hade varit ett fint överraskningsmoment om man inte redan sett och läst så mycket om pjäsen. Så vad lärde man sig än en gång? Se alltid premiären! Note to self: Alltid.

Jag är inte nådig. Bara aningen besviken.

Vet inte riktigt var jag skall börja. Jag ville ju, och väntade mig, att det skulle vara så bra, så bra. Förväntningarna var dock redan naggade i kanterna efter en del bekantas reflektioner. Så alldeles för högt ifrån ramlade jag inte.

Men det var nog något som inte stämde med hela härligheten. Riktigt vad det var är dock svårt att sätta fingret på. Humlan har en tes. Jag håller med nästan allt hon skriver. Men jag skall tillägga litet.

Om man börjar från första repliken. Let´s start at the very beginning. Den var svår att uppfatta. Liksom den andra. Från svenska med finsk brytning till nån sydsvensk dialekt. Och strax därpå en rikssvensk som säger något på heimlaga finlandssvensk dialekt. Det funkar inte. Stämningen som orkestern byggt upp sjönk som en sten. Och jo. Det här med språket var problematiskt hela pjäsen igenom. Diskussionen om det är rätt eller fel att ta in så många svenska och finska skådespelare eller inte får stå för sig. Nu tänker jag endast på upplevelsen av pjäsen. Min upplevelse av pjäsen. Någon annan kanske inte tycker lika. Hursomhelst störde de olika, vad skall vi kalla dem, dialekterna. Det gjorde det svårt att uppfatta flera repliker. De skilde sig inte mycket från Roberts tafatta engelska uttal då skeppet anlänt till Amerika. Till råga på allt fanns det förutom de rikssvenska olika dialekterna och den svenska som bröt på finska även finlandssvenskar som av någon outgrundlig anledning talade en dialekt som inte var deras egen. Nej. Det var inte bra. Det är en sak om en skådespelare ploppar ur språkligt, men här blev det helt enkelt för spretigt. Spretigheten kunde ha fungerat i Amerika om den inte kommit redan från första början.

Denna språkliga aspekt påverkade hela pjäsen. Eller musikalen, eller sångtablåerna. Eller vad skall man kalla det? Mycket skådespel var det ju inte. Tyvärr. Eller kanske bra. Jag hade faktiskt föredragit en konsertversion. Åtminstone med denna ensemble. För. Det kändes som om det var en massa amatörskådespelare på scenen. Duktiga amatörer. Riktigt duktiga. Men man väntar sig mer på den finlandssvenska nationalscenen. Efter alla auditions och allt ståhej. Det handlar inte bara om språket. Jag tror att mycket handlar om att skådespelarna har så olika bakgrund. Lite mer homogenitet hade inte skadat. Vilket förvånar mig. Att jag tycker så. Är jag så förstoffad och förstenad i mina teatertankebanor? Men, nej. Jag tyckte det spretade. Spretade i en homogen värld som ett Duvemåla anno 1840 måste ha varit.

Det var faktiskt bara en skådespelare som gjorde mig riktigt lugn och trygg. En skådespelare som jag kunde lita på. Varje gång fokus var på honom kunde jag slappna av, för jag visste vad som skulle komma. Då kändes det. Som på riktigt. Så som det skall vara på teater. Måste tillägga att just denna skådespelare ofta tidigare, i andra uppsättningar varit den som i mina öron ploppat ut. Men ofta har det funnits befog för att han talar annorlunda. På något sätt inplanterat i pjäsen. Men nu var det alltså han som stod för det normala. Och sjöng gjorde han också. Så tusan. Min Oscar går till Kent Sjöman.

Nå. Mera. Det var det här med själva pjäsen. Alltså. Musiken var alldeles, alldeles underbar. Jag har inte hört den tidigare, förutom de största hitarna. Och det var en njutning att lyssna till den. Men. Texten. Så ojämn. Och så banal. Riktigt pinsam ibland. Nej. Kanske lika bra att kören textade lite grumligt. Men. På riktigt. Det var som att kastas mellan opera, revy, fars och bolibompa. Från riktigt bra teater till buskis. Spretigt som bara den. Kanske detta var kärnan? Kärnan till det amatörmässiga uttrycket jag fick av skådespelarna?

För det fanns ju bra skådespelare bland med också. Birthe Wingren har alltid varit en av mina favoriter, men hon kom inte heller till sin rätt. Endast under duetten mellan henne och Kristina, Maria Ylipää, fanns det plats för lite skådespel i sången. Och Kristina. Hon var helt fantastisk. Som skådespelare, som sångare. Ja, allt! Men hon var så ensam. Som i en egen bubbla för sig. Och just därför blev det så köckigt då hon skulle förföra Karl Oskar. Finsalongen har tagit upp det temat, så jag tänker inte tillägga något om det även om det är väldigt intressant.

Nåjo. Jag vill absolut inte säga att huvudkaraktärerna på något sätt var dåliga. Men jag tyckte inte om dem. Vilket förstås var problematiskt. Jag vet inte varför, men de grep inte tag om mig, sådär som de snälla karaktärerna skall göra. Speciellt som de är utsatta, fattiga stackare. Så något var fel. Antingen i uppsättningen. Eller i mitt huvud. Jag var inte ens riktigt riktigt gripen av Kristinas öde. Jag grät inte en tår.

Endast två gånger berördes jag riktigt på riktigt. Under "Babtistsången" (underbara handklapp, visst var det väl orkestern som gjorde dem) och under Marias "Du måste finnas". Den sistnämnda var dock så mäktig att den suttit som en smäck i maggropen sedan igår kväll och hela dagen idag. Har lyssnat på den snutten om och om igen. Så visst. Visst var det bra också. Och min Oscar för bästa kvinnliga huvudroll går utan tvekan till Maria från Duvemåla. Helt fantastisk.



söndag 25 mars 2012

Höjda skatter

Det finns så många bra saker att höja skatten på. Men politikerna satsar på nödvändigheter som mat och mediciner, dagstidningar etc.

Kan man inte i stället vara ens lite kreativ och fundera på vilka skatter miljön skulle må bra av. Hur skulle det vara med en förpackningsskatt? Brödost t.ex. Det skulle rymmas en dubbelt så stor bit i den förppackning jag öppnade idag. Eller kött. Två biffar i en plastlåda som kunde rymma minst 10 biffar. För att inte tala om alla legokartonger, ja egentligen nästan alla leksakskartonger. Höj förpackningarnas värde med 100% och vips kommer leksakerna att säljas utan pappersfodral. Jag är säker.

lördag 24 mars 2012

Fel

Tänk att jag kunde ha så fel. Blev inget valsfari. Vann inte ens minimivinsten. Vann ingenting. Tänka sig. Jag var ju så säker. Men det var tydligen fel taktik. Jag har faktiskt kört med bättre taktik förut. Nämligen denna: Köp en Ässä. Sätt den i plånboken. Glöm bort den. Hitta den efter en ganska lång tid. Skrapa. Vinn. Funkar ganska bra, faktiskt, men endast för 4-10 euros vinster. Måste hitta nån bra taktik för de lite större vinsterna. Frågan är om man direkt skall köra på 100.000 eller om man skulle satsa på 5.000 först.

fredag 23 mars 2012

På riktigt

Då man kollar i statisktiken inser man att folk bara har en sak på hjärnan. Om man är ute efter att höja läsarsiffrorna är det nog bara porr som gäller. Suck. Nudister och trosor. Att folk okar googla.

Vy

Då vi bodde på Rönnvägen hade jag en väldigt levande dröm där jag födde ett barn. En flicka. Hon fick namnet Vy. Och jag såg henne komma trippande över golvet, från vardagsrummet till sovrummet. Iklädd ett gult nattlinne med äpplemönster som jag köpt på loppis. Hon var barfota, hade ganska långt, lite lockigt hår. Ljust.

Och det var så konstigt att jag skulle få ett barn med ljust hår. Inte ljust, som i andras värld. Men ljust som i mina ögon. Och nu inser jag att jag såg henne redan då. Hon, som föddes först för ett år sedan. Men ansiktet är det samma. Och håret. Hon måste bara växa lite till innan loppisnattlinnet passar.

Rönnvägen

Undrar vem som bor där nu. Hur det ser ut. Blev tapeten någonsin utbytt i vardagsrummet? De blå trösklarna. Så nittiotal. Hörnet där Diana dog i radion. De många fnissen med Anna. Kan man höra dem ännu där i mellanrumrummet. Eller hennes brända microsockor. Osar de ännu? Om man sniffar riktigt ordentligt. Än dammet då vi knackade ner lite tegelvägg. Finns det kvar i någon springa? Eller ekot av alla Friendsavsnitt på söndag förmiddag.

Fyllot då? I lägenheten bredvid. Söp han ihjäl sig? Lever han? Luktar där ännu rök genom postlådan då han går ut? Och ytterdörrarna. De kulisstunna. Och silverfiskarna. Försvann de med rörremonten? Herregud. Hur ser det ut i badrummet? Ingen unken lukt av badkarstvättad ful matta mer åtminstone.

Och Picasson som Uolevi glömde. Hänger den kvar på insidan av skåpet? Det myskoga skåpet mitt i väggen. Förstås ett vettigt ställe att gömma en äkta tavla.

torsdag 22 mars 2012

Var dröjer valen?

Skulle ha lust att göra lite valmaskinstester. Men det är ju lite trögt att söka upp någon gammal, även om de skulle funka. 

Nej, just nu är nog allting trögt.
Men i morgon. Köper jag en ässä och vinner 30.000.
Går direkt till resebyrån, inte någå näthandlas här inte. Och köper en resa till ett varmt ställe med valsafari.

Vitsi

Och nu börjar jag harmas riktigt på riktigt över att det inte blev Mariehamns litteraturdagar i år heller. Sablar! Måste det vara just detta veckoslut? Hade sett så fram emot det. Att hälsa på mommo i samma veva och få lite vårluft. Vintergäcken blommar där redan medan vi har 30 cm snö. Nog för att det smälter snabbt, men ändå.

onsdag 21 mars 2012

Iholla

Jag hade inte tänkt uttala mig för det känns så fruktansvärt närgånget åndå. Hur vågar man vika ut sig och sitt liv så? Jämfört med det är bloggandet inget alls.

Jag har inte sett så många avsnitt, men varje gång får jag en så olustig klump i halsen av att se delarna med Maria. Först handlade det mest om hur hon talade, som ett litet barn. Men sedan kom den där mannen med i bilden. Och då blir det ännu konstigtigare. Att prata som ett barn, med en man som är som en tonåring. Och ändå vara så full av kraft och liv, mitt i sitt husbygge och graviditet. Förstår inte hur det går ihop. Borde kanske se alla avsnitt för att se hur det hänger ihop.

Kasta av sig pälsen

Som en pälsänger
kryper jag ut ur mitt bo
För hett i ylle

tisdag 20 mars 2012

Det bidde ingen

Hade så gärna gått på Monika Fagerholms skrivarkurs. Men det får väl bli en annan gång. Kanske lika bra så.

måndag 19 mars 2012

Kvinnor och män

Man vill ju inte dra alla över en kam. Varken flickor eller pojkar. Men. Ändå. Kan man. Inte. Låta. Bli.

Om det finns fem personer i en familj. Och dessa äter middag. Hur kan det komma sig att tre av fem platser alltid är klottiga? Och hur kan det komma sig att en av dessa tre klottiga platser inte är den 1,5-åriga flickans?

lördag 17 mars 2012

Rena trosor

Att hitta en hög rena trosor nederst i högen av ren tvätt. Vilken lycka! Tvättmaskinen är nämligen sönder. Liksom dammsugaren. Visste inte att jag är så stark. Fick en liten raivare. Tur att det var dammsugaren som fick sig och inte ungen. Ibland undrar man om det är han som är fjortis eller om det är jag.

fredag 16 mars 2012

Det där med Lego

Det är ju inte det att man inte skulle kunna ge ninjagolego åt flickor och lego friends åt pojker. Utan. Pointen med lego, tycker jag som lekte med lego på 70-talet, var just att alla legogubbar såg lika ut. Olika färg på hår och kläder så man kunde hålla skillnad på dem. Med samma, ganska neutrala, men dock aningen glad min. Vilket gjorde att samma gubbe i en lek kunde vara sjuksköterska, i en annan mördare och i en tredje postiljon. 

Men sini. Om man "klär ut" gubbarna kan man bara ha dem till just och enbart den rollen. Och så måste man köpa hujedamejsåmycketjävlalego som helst för att kunna leka. Hurra! säger Lego. Skit! säger jag.

torsdag 15 mars 2012

Frustrerande

Det finns så mycket jag har tänkt skriva om. Massor av påbörjade inlägg, men jag hinner aldrig få något klart. har så mycket andra projekt på gång. Bland annat ett operaprojekt med premiär i Karis 7.5.

Drömmer om Riviera. Har inte ens hunnit skriva om den. Men Finsalongen bjuder på texten.

För den som är intresserad av operan som även uppförs i Ekenäs, Borgå, Oskarshamn, Rimforsa, Linköping och Boxholm. Kanske också i Helsingfors:
År 2012 är det hundra år sedan August Strindberg dog. Detta tänker vi ta fasta på genom att sätta upp Hugo Weisgalls (1912-1997) ”The Stronger” som vi kommer att uppföra på svenska. Monologoperan baserar sig på August Strindbergs drama ”Den starkare”. Med valet av denna opera lyckas vi med en dubbel hyllning. Det finns en tragikomisk koppling mellan textförfattarens och kompositörens döds- och födelsedatum. Då denna opera är lite för kort för en helkvällsföreställning, uppför vi efter pausen även Claude Debussys (1862-1918) ”L´enfant prodigue” (Den förlorade sonen) och lyckas på det sättet få in en tredje jubilar i och med kompositörens födelseår. ”L´enfant prodigue” uppförs på franska.

måndag 5 mars 2012

En reflektion till

Programledarna. Hur kan de vara så oberörda av att prata fula ord med
a) en äldre man
b) bland barn
c) med en apa

Är det bara jag som är hedenhös och pryd?

Könsord i barn-tv

Marica skrev om den småkåta tygapan och jag måste ju titta. Från 4.16 ungefär, fortsättning följer även senare i programmet.


Jag blir helt matt. Som Marica skriver: Måste vi vara så förbannat öppna och pedagogiska?

Måste man faktiskt det? Och måste man använda alla de där orden som kommer i inlägget? Det är så mycket jag stör mig på i inlägget. Bland annat HÅRIG snippa. Varför måste det kommenteras att den är hårig. Blir det extra pinis (ursäkta uttrycket) då? Ja man undrar.

Pajkvinnan har ett annat sätt att presentera fittor. Dock inte håriga. Men hon deltar i projektet 

CHANGING FEMALE BODY PERCEPTION THROUGH ART

Och om man tänker på hennes kommentar: 
"Vaginor e vittus ackliga. Nu antlgen ar jag saker om min sexuella identitet." 
så verkar projektet verkligen ha ändrat hennes förhållning till det kvinnliga könet.

Tillbaka till den kåta tygapan:
Kuk betyder egentligen "Liten utväxt på trädstam" säger experten. Då är ju nog fitta, som betyder "fuktig strandäng" mycket trevligare tycker jag.


Att nä

Återtar det där med att jag kunde ha varit den där dekorationsmålaren. Efter att ha målat matsalen igår kan jag konstatera att det inte kunde ha varit jag. I dagsljus ser det ut som senap, i kvällsljus som ärtsoppa.

torsdag 1 mars 2012

Kristina

Jag har funderat mycket på Kristina från Duvemåla. Fast jag inte har sett pjäsen eller läst böckerna. Jag tror att jag har sett filmerna för länge länge sedan, men det var kanske bara snuttar i undervisningssyfte eftersom jag endast minns brottsstycken.

Vissa saker "vet" man ju om klassiker utan att veta. Andra saker vet man inte. Finsalongen har ett intressant inlägg med spoilervarning. Inlägget tangerar mina funderingar. Nämligen. Jag har funderat på hur det kom sig att Moberg (1898-1973) skrev så ingående om en kvinna. Men kanske det inte alls är så. Det är kanske bara librettot till musikalen som lyfter fram Kristina? Kanske hon inte alls är så framträdande i böckerna? Eftersom jag inte har läst utvandrarsviten har jag också funderat mycket över om jag måste läsa den innan jag ser musikalen. För den måste jag ju se. Klart. Och böckerna måste jag ju läsa. Klart. (Lite nålåt att man inte gjort det tidigare)

Nåjo. Nu är det ju förstås helt slutsålt så jag skulle bra hinna plöja igenom böckerna innan jag får tag i en biljett, men efter Finsalongsspoilern lutar det nog mer åt att jag ser pjäsen på någon avbokniungsbiljett först och tar böckerna sen. Tror det blir mer att tugga då. I någon recension, läste jag att storyn är lite tunn, men resten fantastiskt. Så kanske man tar in det musikaliska först och dyker i djupet med böckerna sen.

Förresten kollade jag in en intervju med Björn och Benny (Man kan skriva dem i den ordningen, Åkerhyddan) Tyckte den var väldigt intressant. För de sa många andra saker än vad som kommit fram i de tv-inslag jag sett om projektet tidigare. Kanske för att det var en svensk som intervjuade? Kanske för att de satt i Finland fast de blev intervjuade av en svensk? Lika rela och sympatiska som alltid, men på något sätt var det annorlunda. Kanske i mitt huvud? Kanske det var mina tankar som blev konstiga av att se dem med svenskisfönster i bakgrunden? Och dekorationsmålarens Benny-docka som fick nimmare? Jag kunde ju ha varit den målaren och dockan kunde ha varit min. Nå jo. Sånt.

Aj jo. Ännu en  grej. Vem annan än just Björn och Benny är så ett med sitt verk? Andrew Lloyd Webber skulle knappast häcka personligen i Helsingfors så här länge. I intevjun säger de rakt ut att de ju inte kan släppa taget och låta andra göra hur de vill med deras skötebarn. Och frågan inställer sig. Är det bra eller dåligt? Vad alla intervjuer och pressmeddelan anbelangar är ju alla väldigt väldigt nöjda att ha dem med i processen. Och vem skulle inte vara det?

Men ändå. Vad kunde hända om en tredje, förlåt Lars Rudolfsson, en fjärde skulle blandas in? Ännu en ny tolkning?

Och på tal om det. Hur känns det att vara Lars Rudolfsson?

Inredningen

Karkki visar bilder på en gammal mack. Lite den stilen skall mitt drömobjekt ha.

Framtidsdrömmar

Som liten fantiserade jag över framtiden  innan jag somnade varje kväll. Det handlade mest om kärlek. Hur jag skulle hitta prinsen i mitt liv. Hur just HAN skulle upptäcka mig. Eller HAN! Eller HAN, den DÄR LJUVLIGA!

Så var det karriärdrömmar, och hus- och hemdrömmar. Sen blev det giftasdrömmar och barndrömmar. De flesta drömmarna har jag nått på ett eller annat vis. Ibland kan det kännas lite trist. Att drömma om en lottovinst i största allmänhet är ju lite tråkigt. Det måste vara mera konkret. Så ikväll tänker jag drömma om att inreda detta. Och den drömmen kommer jag att kunna fantisera om länge. Ja, eller tills jag vinner på lotto.

Längtan

En förnimmelse
Stickig doft av torra barr
och myggornas surr