Jag är inte nådig. Bara aningen besviken.

Vet inte riktigt var jag skall börja. Jag ville ju, och väntade mig, att det skulle vara så bra, så bra. Förväntningarna var dock redan naggade i kanterna efter en del bekantas reflektioner. Så alldeles för högt ifrån ramlade jag inte.

Men det var nog något som inte stämde med hela härligheten. Riktigt vad det var är dock svårt att sätta fingret på. Humlan har en tes. Jag håller med nästan allt hon skriver. Men jag skall tillägga litet.

Om man börjar från första repliken. Let´s start at the very beginning. Den var svår att uppfatta. Liksom den andra. Från svenska med finsk brytning till nån sydsvensk dialekt. Och strax därpå en rikssvensk som säger något på heimlaga finlandssvensk dialekt. Det funkar inte. Stämningen som orkestern byggt upp sjönk som en sten. Och jo. Det här med språket var problematiskt hela pjäsen igenom. Diskussionen om det är rätt eller fel att ta in så många svenska och finska skådespelare eller inte får stå för sig. Nu tänker jag endast på upplevelsen av pjäsen. Min upplevelse av pjäsen. Någon annan kanske inte tycker lika. Hursomhelst störde de olika, vad skall vi kalla dem, dialekterna. Det gjorde det svårt att uppfatta flera repliker. De skilde sig inte mycket från Roberts tafatta engelska uttal då skeppet anlänt till Amerika. Till råga på allt fanns det förutom de rikssvenska olika dialekterna och den svenska som bröt på finska även finlandssvenskar som av någon outgrundlig anledning talade en dialekt som inte var deras egen. Nej. Det var inte bra. Det är en sak om en skådespelare ploppar ur språkligt, men här blev det helt enkelt för spretigt. Spretigheten kunde ha fungerat i Amerika om den inte kommit redan från första början.

Denna språkliga aspekt påverkade hela pjäsen. Eller musikalen, eller sångtablåerna. Eller vad skall man kalla det? Mycket skådespel var det ju inte. Tyvärr. Eller kanske bra. Jag hade faktiskt föredragit en konsertversion. Åtminstone med denna ensemble. För. Det kändes som om det var en massa amatörskådespelare på scenen. Duktiga amatörer. Riktigt duktiga. Men man väntar sig mer på den finlandssvenska nationalscenen. Efter alla auditions och allt ståhej. Det handlar inte bara om språket. Jag tror att mycket handlar om att skådespelarna har så olika bakgrund. Lite mer homogenitet hade inte skadat. Vilket förvånar mig. Att jag tycker så. Är jag så förstoffad och förstenad i mina teatertankebanor? Men, nej. Jag tyckte det spretade. Spretade i en homogen värld som ett Duvemåla anno 1840 måste ha varit.

Det var faktiskt bara en skådespelare som gjorde mig riktigt lugn och trygg. En skådespelare som jag kunde lita på. Varje gång fokus var på honom kunde jag slappna av, för jag visste vad som skulle komma. Då kändes det. Som på riktigt. Så som det skall vara på teater. Måste tillägga att just denna skådespelare ofta tidigare, i andra uppsättningar varit den som i mina öron ploppat ut. Men ofta har det funnits befog för att han talar annorlunda. På något sätt inplanterat i pjäsen. Men nu var det alltså han som stod för det normala. Och sjöng gjorde han också. Så tusan. Min Oscar går till Kent Sjöman.

Nå. Mera. Det var det här med själva pjäsen. Alltså. Musiken var alldeles, alldeles underbar. Jag har inte hört den tidigare, förutom de största hitarna. Och det var en njutning att lyssna till den. Men. Texten. Så ojämn. Och så banal. Riktigt pinsam ibland. Nej. Kanske lika bra att kören textade lite grumligt. Men. På riktigt. Det var som att kastas mellan opera, revy, fars och bolibompa. Från riktigt bra teater till buskis. Spretigt som bara den. Kanske detta var kärnan? Kärnan till det amatörmässiga uttrycket jag fick av skådespelarna?

För det fanns ju bra skådespelare bland med också. Birthe Wingren har alltid varit en av mina favoriter, men hon kom inte heller till sin rätt. Endast under duetten mellan henne och Kristina, Maria Ylipää, fanns det plats för lite skådespel i sången. Och Kristina. Hon var helt fantastisk. Som skådespelare, som sångare. Ja, allt! Men hon var så ensam. Som i en egen bubbla för sig. Och just därför blev det så köckigt då hon skulle förföra Karl Oskar. Finsalongen har tagit upp det temat, så jag tänker inte tillägga något om det även om det är väldigt intressant.

Nåjo. Jag vill absolut inte säga att huvudkaraktärerna på något sätt var dåliga. Men jag tyckte inte om dem. Vilket förstås var problematiskt. Jag vet inte varför, men de grep inte tag om mig, sådär som de snälla karaktärerna skall göra. Speciellt som de är utsatta, fattiga stackare. Så något var fel. Antingen i uppsättningen. Eller i mitt huvud. Jag var inte ens riktigt riktigt gripen av Kristinas öde. Jag grät inte en tår.

Endast två gånger berördes jag riktigt på riktigt. Under "Babtistsången" (underbara handklapp, visst var det väl orkestern som gjorde dem) och under Marias "Du måste finnas". Den sistnämnda var dock så mäktig att den suttit som en smäck i maggropen sedan igår kväll och hela dagen idag. Har lyssnat på den snutten om och om igen. Så visst. Visst var det bra också. Och min Oscar för bästa kvinnliga huvudroll går utan tvekan till Maria från Duvemåla. Helt fantastisk.