Ibland funderar man på samma sak under en längre tid

Den här gången gäller det reklambilagorna i Husis. De har hållit på ganska länge nu. Lika irriterande varje gång. Eller, ja, lite mindre irriterande nu faktiskt, då man kollat igenom så många att man vet att de inte behöver kollas igenom utan kan sättas direkt i pappersinsamlingen.

Det var en insändare om saken för ett bra tag sedan. Och ett svar på den. Helt ok svar om att det gäller en kampanj. Och fine. Det är ju bra för Husis. Inkomster. Och det behövs alldeles säkert då mänskor slutar prenumerera. (Vilket förstås tarvar ett eget inlägg, igen en gång.)

Men alltså. Min fråga gäller annonsörerna. Att varför i hela friden? I mina ögon är det totalt bortkastade pengar att vara med i en roskisbilaga. Att på rikit. Vem? Alltså vem läser reklam?

Späm

Om samma kedja skickar så här många alster samma dag kan man väl inte kalla det normal reklam längre?

Mera könsroller

Den här är ju sjukt rolig. Men. Den här mannen kommer inte att gråta på möte.

Mera kultur i skolorna

Ju mer jag tänker på valaffischerna desto mer inser jag att konstundervisningen behövs i skolan. Det handlar inte om att alla skall lära sig rita eller bli dansare. Det handlar om ett sätt att uttrycka sig och att veta att hur man än uttrycker sig, bra eller dåligt, så påverkar det budskapet. Att kunna se skillnad på proffessionalitet och amatörer.

Det är inget som säger att man aldrig skall använda det amatörmässiga. Det kan också vara ett trumfkort. Men man måste göra det medvetet. Vara medveten om att andra, medvetet eller omedvetet läser in budskap i annonsen. Jag tror t.ex. att det i Sannfinländarnas fall kan vara bra att inte vara för snitsig i sin valkampanj.  Om det finns en uttänkt strategi bakom deras bilder lyfter jag på hatten för att man vågat vara lite ful. Tänker ändå inte länka till den beryktade sidan fast den gett mig många tankar och huvudbry.

Om SDP och kommunisterna blandas ihop är det olyckligt för dem. Det samma gäller för de SFP:are som väljer att ha en profil som mer påminner om Samlingspartiet. Detta tycks vara speciellt vanligt bland huvudstadsregionens SFP-are. Att man liksom är lite förmer än den gula färgen. Å andra sidan kan det här också vara ett medvetet val; att försöka vara ett svenskt alternativ till kokoomus. En del smyger in lite grönt också. Vilket för tankarna till Haavistos valkampanj. Även i övrigt tycks partierna hålla samma spretiga linje som under presidentvalet.

De gröna i Raseborg har valt att ta fotona ute med gröna löv i bakgrunden, medan man i Helsingfors valt en vit bakgrund och en stor grön knapp med tydlig siffra. Båda versionerna fungerar utmärkt! I det stora hela verkar det som om de gröna har den bästa visuella strategin. Undrar i mitt stilla sinne om det kan ha att göra med att många konstnärer och kulturintresserade ofta röstar grönt? Speciellt i Helsigforsregionen där jag antar att det flesta marknadsföringsplanerna smids.

Kristdemokraterna i Raseborg har valt en kyrkvägg som bakgrund för fotot. Åtminstone ser det så ut. Lyckat som tanke men aningen färglöst. Å andra sidan har man åtminstone i en del annonser kroppat ut bilden och ersatt bakgrunden med en orange färg. Kan inte avgöra om den är till KD:s fördel eller ej. Även om färgen är bruten och signalerar värme så känns den aningen omodern.

De skumma valaffischerna

Jag tycker det är lite skumt med valaffischerna och presidentkandidaterna. Lite som om alla vill vara allas kandidat och ingen vågar bekänna färg. Lockar man faktiskt andra röstare mer än man förlorar sina egna på att göra såna affischer?

Största exemplet är väl Haavisto som förvandlas från grön till grå. Skulle man bara visa bilden skulle jag tippa på Samlingspartiet. Man har slipat bort hans personlighet. Evas blåa åtta förstår jag mig inte heller på. Annars är bilden på henne ok. Färgvalen är bara konstiga.

Överhuvudtaget är den där gråblåtonen allt för dominerande. Fast det är ju finnarnas favoritfärg. Paavo Arhinmäki då, vad signalerar han riktigt? Att han är julgubben? Med en rensläde uppe i skyn. Med Porsankka som första dragare. Endast hans lösa lediga skjorta ger nån vink. Och kanske den röda siffran? (Här måste jag erkänna att jag sen ändå är lite konservativ, fast jag inte brukar bry mig så mycket om kläder. Men jag har nog svårt att se honom i presidentämbetet i den där blårutiga skjortan.)

Soinis affisch ser ut som SFP på 80-talet, byt bara ut lejonet mot nyckelpigan. Kanske han därför är så pop på Åland? Vilket de facto är sjukt underligt. Eller vill ålänningarna helt enkelt klippa av banden till Finland och segla till Sviiden? Fattar noll.

Niinistö och hans affisch orkar jag inte ens se på. Jag tänker ändå inte göra några onödiga kirurgiska ingrepp på min kropp.

Lipponen och Väyrynen tycker jag lyckats bäst. Lipponens röda skjorta är bra val fastän fel nyans, men ändå. Väyrynen och träväggen. Kyllä kansa tietää. Ja minä, liksom.

Och plötsligt håkar jag att jag fortfarande inte lagt märke till Essayah. Måste googla lite. Och jo affischen är helt snygg. Som en pärm till nån konsultbok. Inom något helt läsbart område. Men någå gnistor. Nix. Nej.

Om jag ställer upp nångång vill jag ha Nina Ahtola som fotograf. Hon hittar alltid så fina bakgrunder. Sen kan jag fast ha sloganen:

Situationsdiktaren, syns mot bakgrunden!

Logotyper

Karis telefon har ny logo. Och den är helt ok tycker jag. Pigger å glader. Å lite tuffer me.

Men. Men, men, men. Nu vill det sig inte sämre än att de fysiskt befinner sig i ett hus av rödtegel. Och mot den bakgrunden funkar logon inte alls. Vem var det som tänkte? Eller snarare lät bli att tänka på vart den största av alla dessa skyltar skulle monteras? Nu är det bara så att man måste måla alla tegelväggar svarta. Annars kan jag aldrig mera äta på Koti-pizza.

Gatubilden

Än en gång har jag blickat ut över småstadens gågata. Eller gå-stump, kanske man skall kalla det. Varför måste det vara så fult? Jag älskar det gröna huset med det röda och vita runt fönstren, men inte de förbenade skyltarna. Inte ens symmetriskt uppsatta. Hur kan man sätta upp en skylt som är exakt lika lång som fönstren på det sättet att ena kanten knappt går fram till fönstret medan den andra går drygt förbi? Jag fattar inte. Kan gåbbar inte mäta? Eller orkar de bara inte flytta på stegen om de engång lutat upp den?

Men än värre är tejpningen av hela fönster. Tror de faktiskt att man inte hittar till typ JYSK om de inte fyller hela sitt helt fantastika stora fina skyltfönster med blåvit tejp? På riktigt. Centrums mestabästacentralaste skyltfönster är fyllt med f-cking TEJP!

Varför vill man ha det så? Är det så enkelt att alla butiker i en kedja måste ha samma format? Eller orkar de enskilda företagarna inte ens fundera på saken? Det funkar någorlunda i en storstad att ha megastora skyltar, och där kanske man behöver dem för att synas i mängden, men här? Säger bara det. Störst är inte bäst.

Fönstershoppa. Finns det ens något sådant mera? Vem vill glo på olika färgers tejp?

Brukar sitta och kolla ner från Brasserie ibland också. Hur tråkig är inte utsikten därifrån? Banker och bostadsförmedlingar. Och en frissa med enorma men insvepta fönster? Ser ut som en begravningsbyrå. (Nu har jag inte varit ditåt på länge så det KAN ju ha ändrat. Hoppas, hoppas, hoppas.)

Lässyn, lässyn

Vad är det med tv-reklamernas speakers? Varför låter de alla som om de antingen har talfel, är finlandssvenska eller blåsta? Det här är ju varken deras fel eller deras problem, men de som väljer ut rösterna, hur tänker de?

Att man lättare köper en yoghurt om man blir tilltalad som ett barn? Att man får ett finlandssvenskt hårsvall á la Maria Sid om man köper ett visst shampo? Nu störs jag inte alls av hennes röst, och hon säljer ju shampot med hela sig, inte bara rösten. Men många andra reklamer har en röst i bakgrunden som, jo, talar perfekt finska, bara lite mjukare, lite mer sensuellt, lite mer hav, sol och pärlörhänge.

De kvinnliga alltså. Killarna får basa på. Ju lägre och murrigare, desto bättre. Och nej. Inte med finlandssvensk intonation.