De skumma valaffischerna

Jag tycker det är lite skumt med valaffischerna och presidentkandidaterna. Lite som om alla vill vara allas kandidat och ingen vågar bekänna färg. Lockar man faktiskt andra röstare mer än man förlorar sina egna på att göra såna affischer?

Största exemplet är väl Haavisto som förvandlas från grön till grå. Skulle man bara visa bilden skulle jag tippa på Samlingspartiet. Man har slipat bort hans personlighet. Evas blåa åtta förstår jag mig inte heller på. Annars är bilden på henne ok. Färgvalen är bara konstiga.

Överhuvudtaget är den där gråblåtonen allt för dominerande. Fast det är ju finnarnas favoritfärg. Paavo Arhinmäki då, vad signalerar han riktigt? Att han är julgubben? Med en rensläde uppe i skyn. Med Porsankka som första dragare. Endast hans lösa lediga skjorta ger nån vink. Och kanske den röda siffran? (Här måste jag erkänna att jag sen ändå är lite konservativ, fast jag inte brukar bry mig så mycket om kläder. Men jag har nog svårt att se honom i presidentämbetet i den där blårutiga skjortan.)

Soinis affisch ser ut som SFP på 80-talet, byt bara ut lejonet mot nyckelpigan. Kanske han därför är så pop på Åland? Vilket de facto är sjukt underligt. Eller vill ålänningarna helt enkelt klippa av banden till Finland och segla till Sviiden? Fattar noll.

Niinistö och hans affisch orkar jag inte ens se på. Jag tänker ändå inte göra några onödiga kirurgiska ingrepp på min kropp.

Lipponen och Väyrynen tycker jag lyckats bäst. Lipponens röda skjorta är bra val fastän fel nyans, men ändå. Väyrynen och träväggen. Kyllä kansa tietää. Ja minä, liksom.

Och plötsligt håkar jag att jag fortfarande inte lagt märke till Essayah. Måste googla lite. Och jo affischen är helt snygg. Som en pärm till nån konsultbok. Inom något helt läsbart område. Men någå gnistor. Nix. Nej.

Om jag ställer upp nångång vill jag ha Nina Ahtola som fotograf. Hon hittar alltid så fina bakgrunder. Sen kan jag fast ha sloganen:

Situationsdiktaren, syns mot bakgrunden!