Black Swan

Estetiken var alldeles underbar. Det vita, svarta, grå. De hårda skorna, de svala, lena, slinkiga banden, mot mjuka ulliga boleron. Det glansiga, det matta. Det rosa mot det gröna. Sminket, kläderna. Men framförallt bakgrunderna. De fantastiska bakgrunderna, som tavlor. Ibland lite överarbetat faktiskt.

Klippen i vissa sekvenser var helt huisiga. Så att man ibland undrade om man sett rätt. Var det Ninas huvud som trixade? Eller var det mitt eget?

Och alla speglarna. Hu. Micaela rörde vid ämnet för ett tag sedan. Det här är en av mina ständiga hang ups även om jag inte hunnit skriva om det tidigare. Men det kommer. Och ett tag framåt kommer de att frodas. Det var redan nojigt att gå hem från bion med alla glänsande fönsterrutor i mörkret.

Gällande själva intrigen upplever jag inte egentligen att Nina, som Sara Ehnholm-Hielm skriver, har en "längtan och törst efter att bli sedd, utvald, beundrad". Jag upplever att hon endast suktar efter perfektionismen. Att allt är perfekt är viktigare än att hon blir en stjärna. Hur som helt är Natalie Portman otroligt bra i sin roll. Det ser man om inte förr, så i det svarta danssolot. För då är hon som förbytt. Och intensiteten i den scenen är kuslig. Och kusligt bra. På alla sätt.

Men visst. Det fanns mindre bra saker i filmen också. Själva intrigen. För övertydlig. Men det var man ju förberedd på. Men den där scenen då benen vek sig bakåt. Snälla nån. Vem var det som inte var på jobb den dagen, eller dök upp i krabbis? Eller som bara glömde att klippa bort experimentet. Det blev ju bara så blaj.

Och rekvisitörens slarviga assistent. Vad sysslade han/hon med den där dagen då badscenen skulle filmas? Plastflaskorna. Den gröna färgen. I fel nyans. Sån tunare. Vitsi så lätt det går att förstöra en hel scen.

Everyone was beautiful at the ballet

Äntligen går Black Swan upp på Bio Pallas. Har väntat på den sedan jag såg första trailern. Mest för estetikens skull. Att Natalie Portman fick en Oscar för rollen gör ju inte saken sämre. Det var förresten ganska fint att hon på galan stod med en fin jättemage istället för en tutu. Mjukheten i en gravid kvinna som kontrast mot den seniga balettdansaren.

Sara Ehnholm Hielm recenserar filmen i dagens Hbl. Redan recensionen gav mycket att tänka på. Till exempel skriver hon: Varför vill män så gärna locka fram hennes sexualitet när de inte kan handskas med den sedan? Är inte det här typsikt, så säg? Inte bara i film. Utan lite överallt. Men det kanske räcker för mannen. Att hon är kvinna, sex, kön. Sen får hon fixa resten själv. Och de kvinnliga tittarna blir bara frustrerade. Kanske. Har ju inte sett den här filmen än. Oroväckande nog skriver hon att det är snudd på en allt för simpel historia och att den är ganska stollig. Bra. Då vet man det. Och behöver inte bli störd under filmens gång.

Jenny Jägerhorn som själv dansat på Nationaloperan i nästan tio år har en kolumn intill recensionen. Hon  är lite inne på samma spår, men frågar sig vad man annat kan vänta sig av en Hollywoodfilm om balett. Det förstås. Hollywood är  Hollywood. Jägerhorn ser förstås alla brister i Portmans baletteknik. Balettvärlden är obarmhärtig och kräver otroligt mycket av den som vill satsa.

Det är kanske därför balett aldrig lockade mig som liten flicka. Stenhård disciplin från dag ett. Den runda lilla flickan genomskådade grejen redan då. Att grannflickan och bästisen förevisade sina tortyrredskap till skor förbättrade väl inte intrycket.

Ändå har jag faktiskt uppträtt i tutu. I en ålder av 21. Domen fick jag av min syster:

-Everyone was beautiful at the ballet. Except You.