Black Swan

Estetiken var alldeles underbar. Det vita, svarta, grå. De hårda skorna, de svala, lena, slinkiga banden, mot mjuka ulliga boleron. Det glansiga, det matta. Det rosa mot det gröna. Sminket, kläderna. Men framförallt bakgrunderna. De fantastiska bakgrunderna, som tavlor. Ibland lite överarbetat faktiskt.

Klippen i vissa sekvenser var helt huisiga. Så att man ibland undrade om man sett rätt. Var det Ninas huvud som trixade? Eller var det mitt eget?

Och alla speglarna. Hu. Micaela rörde vid ämnet för ett tag sedan. Det här är en av mina ständiga hang ups även om jag inte hunnit skriva om det tidigare. Men det kommer. Och ett tag framåt kommer de att frodas. Det var redan nojigt att gå hem från bion med alla glänsande fönsterrutor i mörkret.

Gällande själva intrigen upplever jag inte egentligen att Nina, som Sara Ehnholm-Hielm skriver, har en "längtan och törst efter att bli sedd, utvald, beundrad". Jag upplever att hon endast suktar efter perfektionismen. Att allt är perfekt är viktigare än att hon blir en stjärna. Hur som helt är Natalie Portman otroligt bra i sin roll. Det ser man om inte förr, så i det svarta danssolot. För då är hon som förbytt. Och intensiteten i den scenen är kuslig. Och kusligt bra. På alla sätt.

Men visst. Det fanns mindre bra saker i filmen också. Själva intrigen. För övertydlig. Men det var man ju förberedd på. Men den där scenen då benen vek sig bakåt. Snälla nån. Vem var det som inte var på jobb den dagen, eller dök upp i krabbis? Eller som bara glömde att klippa bort experimentet. Det blev ju bara så blaj.

Och rekvisitörens slarviga assistent. Vad sysslade han/hon med den där dagen då badscenen skulle filmas? Plastflaskorna. Den gröna färgen. I fel nyans. Sån tunare. Vitsi så lätt det går att förstöra en hel scen.