Eget rum

Kvinnodagen till ära tar Philip Teirs artikel i dagens husis fasta på Virginia Woolfs essä Ett eget rum.  Det handlar om skapande kvinnor och några män. Deras behov av utrymme för att kunna skapa. Intressant så.

Men jag tror ju att alla behöver ett eget rum. Inte bara konstnärer. Vem som helst behöver en lugn oas för att kunna rensa huvudet, tanka det med nya tankar. Jag tror det är en mycket större orsak till att många män klär på sig overallen och lägger sig under bilen för att meka än att bilen de facto skulle behöva finslipas. I lugn och ro. Egna tankar. Eller inga tankar alls.

För många är också tobaken det egna rummet. Som ickerökande finns det ingen orsak att bara lämna kontorsstolen och släppa tankarna fria i tio minuter. Alternativet är att sätta sig på toan. Men det känns kanske inte lika befriande att andas där. Nu är det ju snart slutrökt överallt. Undrar om det kommer att påverka kreativiteten på arbetplatserna.

Vidare. Det egna rummet. Kvinnornas egna rum. Kanske jag har skrivit om det redan utan att förstå det. Kanske pusselbitarna nu faller på plats. Helt klart är bloggandet, cup cakesen och pripplet kvinnornas sätt att få vara ifred. Jag tror dock att de flesta inte kan hålla på med dessa sysslor utan att förklara sig. För sig själv, för sin omgivning, för sina män.

Män, däremot behöver inte förklara sin datoranvändning, sitt hamrande i verkstaden (ni minns scenen från Tillsammans) eller timtals långa shoppingrundor i Biltema. De gör ju viktiga saker. Handlar ju viktiga saker, prylar man kan behöva. Till bilen, båten, where ever. Tekniska hjälpmedel man inte klarar sig utan. I motsats till kläder då? Till hela familjen. Gummistövlar åt barnen. Skolväskor, presenter till barnkalasen och bröllopen. Nej, för kvinnor shoppar ju för sitt höga nöjes skull. Använder så gärna sina pengar på barnens vinteroveraller inför nästa år. I stället för att dra iväg med väninnan till kvarterskrogen och satsa alla pengarna på att United vinner Manchester eller vad de nu heter.

För mig är det viktigaste med det egna rummet tystnaden. Det egna rummet kan infinna sig lite varstans, bara det är tyst. Dessvärrre är det svårt att hitta såna platser i en barnfamilj. Just nu har jag privilegiet att ha ett eget rum, ett eget hus. Varje dag, ett par timmar medan Kotten sover och de andra är i skolan. Men hela tiden finns det något som gnager, några borden som bör göras.

I övrigt har jag ett eget skrivbord. Härligt. I tv-rummet. Dåligt. Inte ens sängen är riktigt min egen. Varje kväll då jag skall lägga mig är den fylld av dynor som inte skall vara där, böcker och serietidningar som inte skall vara där. Smutstvätt. Och ett eller två barn.

Men det finns ett ställe där ingen tjatar, ett ställe som är tyst. Tvättstugan. Högarna. Bergen.

Inte den våta tvätten, för den skall hängas snabbt. Inte om nån timme eller i morgon, utan nu. Medan den är våt. Men att vika, ordna och sortera den torra tvätten. Det har nästan blivit en njutning. Då är det ingen som stör. Ingen som vill hjälpa till. I motsats till köket där de experimentella kockarna kräver sitt utrymme. Och absolut inte vill skära sallad.