Var sjuttonde sekund

Peppes inlägg om nolltolerans påminde mig om att jag hade tänkt skriva ett inlägg förra veckan då jag sett pjäsen Adjusted på National Arts Festival i Sydafrika. Men eftersom tillgången till nät var så gott som obefintlig glömde jag bort det. Pjäsens tema var rätt och slätt våldtäkt, även om berättelserna om de tre huvudpersonerna varvades med mysmys och humor. Det var endast tre kvinnor på scenen och med tanke på Sydafrikas apartheidhistoria kunde man redan av deras hudfärg ana att historierna skulle komma att te sig väldigt olika, men samtidigt ändå så lika. Historien om kvinnan, den våldtagna kvinnan, är den samma, fastän den är olika. Ändå gnagde det i mig att historien om den vita kvinnan utspelade sig på 40-talet medan de färgade kvinnornas berättelser spelades upp från 90-talet och i nutid. Lite som om en vit kvinna av idag inte skulle kunna bli våldtagen. Som om dagens våldtäkter endast berör de svarta.

Nå det var mycket som gnagde gällande det vita och svarta under hela resan, liksom under min förra resa i mars. Mycket. Mycket som var bra. Men mycket som liksom bara hänger. Inte pyr. Men hänger.    Saker man inte talar om, som man kanske inte ser. För man kommer från olika världar och fastän man nu lever i samma är det ändå som om man levde i parallellvärldar. Inte bara gällande svarta och vita utan nästan ännu mer gällande rika och fattiga.

Nåja. Men det som jag egentligen skulle skriva om var det här:

Var sjuttonde sekund blir en kvinna i Sydafrika våldtagen. Var sjuttonde sekund!

Man blir mållös. Och undrar vad det finns att säga om det. Utom allt. Och inget. Det är en helt vansinnig siffra. Var sjuttonde sekund!

Men en sak i detta började störa mig något oerhört medan jag såg pjäsen. Nämligen hur man säger just detta. Att en kvinna i Sydafrika blir våldtagen var sjuttonde sekund. Kunde man istället för att fokusera på offret tala om det verkliga problemet:

Var sjuttonde sekund är det en man i Sydafrika som våldtar! Var sjuttonde sekund!

Utan att klaga på det manliga könet

Men alltså. Jag undrar om det faktiskt är så att män är mer eller mindre färgblinda. Eller åtminstone nyansblinda. Only five shades of grey, liksom.

En treårig tjej kan nämligen hjälpa till med att sortera tvätt, medan mycket äldre killar och män inte fixar det.

Att vara duktig

Humlan skriver skrämmande bra text om att vara duktig:

"Själv minns jag att jag blev tvingad att sjunga solo i på tvåan i lågstadiet och att jag hade sån vansinnig ångest över det eftersom sången var i alldeles fel tonläge och jag upplevde att jag inte kunde den alls. Minns att jag bad och bad att jag inte skulle behöva sjunga ensam men musikläraren tyckte absolut att jag skulle göra det. Jag hade sån ångest och framförandet lät för jävligt och jag mådde mycket dåligt efteråt. En annan gång skulle jag läsa julevangeliet. Det var på ettan i lågstadiet. jag skulle stå på ett bord för att synas längst bak i den fullproppade aulan i Skräbböle skola. Jag hade inget emot att läsa julevangeliet, läsa kunde jag och tyckte det bara var roligt. Däremot tyckte jag det var obehagligt att behöva stå på ett högt bord och svaja i rampljuset. Om man svimmade så skulle fallet bli högt men det var ändå en ganska trevlig upplevelse för Fredrik och Frank från sexan stod bredvid mig på varsin sida och lovade se till att jag inte svajade i golvet. Allt fan har man ställt upp på i sina dagar.

Idag har jag tänkt på att få för mycket ansvar bara för att man upplevs som en ansvarsfull person. Att placeras i gruppen med bråkstakar i Huslig ekonomi för att se till att köttbullarna snällt trillade i stekpannan och inte längs med väggarna t.ex. Och sen, om köttbullarna ändå, trots mina tappra försök att styra upp det, flög längs väggarna så var det liksom jag som fick skäll. Eller jag upplevde det så, det var säkert inte så, men jag upplevde det som att det var mitt fel, att det var jag som inte hade lyckats med uppdraget. Eller om de andra eleverna var försenade så var det alltid vi som var i tid som fick skäll. Också ett mycket märkligt beteende. Det är väl knappast dom som är i tid som behöver den informationen. Eller om man är duktig och snabba att lära sig så får man mer och mer uppgifter. Redan i lågstadiet fick man mer och mer och mer papper att fylla i och räkna. Det var väl helt okej men det kändes ju som att det aldrig tog slut. det blev ju liksom övermäktigt. Vad är det för fel på att chilla sen? Sen när man gjort sitt?

Jag märker att jag får lite ont i bröstbenet när jag tänker på det här.
Att bara för att man klarar en massa så betyder det inte att man orkar eller ens vill en massa.
För till saken hör att människor är överlevare. Vi KLARAR allt möjligt. Också barn klarar en massa. Överlever en massa. Men i något skede klarar man inte av nånting alls mer. Det kommer stopp. Jag klarar inte av detta. Jag kan ingenting och jag vågar ingenting. Jag är fem år gammal och livrädd.
Där är jag nu.

En liten sak som gör mig beklämd

Det är en gammal nyhet att Ylioppilaskunnan Laulajat, Akademiska Sångföreningen och Ylioppilaskunnan Soittajat går till rätten gällande beslutet att de vräks från Gamla studenthuset. Själv har jag inget som helst med saken att göra. Har inte ens sjungit i Lyran. Men att de vräks är ju förstås en  kulturskandal att likna vid en stöld eftersom dessa föreningar varit med om att bygga upp både huset och verksamheten.

Det som gör mig beklämd handlar dock om något helt annat. Nämligen det här:

"Akademiska Damkören Lyran ser vräkningen som oberättigad och godkänner inte dess grunder men har under sitt föreningsmöte beslutat att inte gå vidare med rättsliga åtgärder på grund av resursbrist."

Varför är det alltid så att kvinnorna väljer att finna sig i orättvisor medan männen går till rätten?

Ps. Mannen och kyrkan

Det är klart. Mannen, hjälten, har nog svårt att hitta sin plats i kyrkan. Där finns ju redan hjältarna hjälte: Jesus. Vem kan tävla med honom? Värsta mjukismannen, som alla kvinnor vill ha. Han som lyssnar, kramar, tröstar, stöder. Och när inget annat funkar. Ja, då gör han ett mirakel.

Stackars män. Hur skulle de kunna tävla med honom?

Och mer. Mannen och kyrkan.

Så här lämpligt till mina tidigare trådar håller jag på att läsa antologin Mänskligt Vad rör sig i huvudet på en karl? Många intressanta texter. Men speciellt Mats Björklunds text om Mannen i kyrkbänken fascinerade mig. (Jag tycks alltid gå igång på kyrkliga grejer, kan nån analysera den biten av mig, så blir jag glad.) Här finns en intervju med honom i Kyrkpressen.

Björklund funderar t.ex. på vad det finns som känns manligt i kyrkan? Typ inget, enligt honom. Min första tanke var att han nog tänker lite konstigt, med tanke på all kyrkohistoria med bara män och män och män. Det är först nu som kvinnor ens får vara präster. Men då man läser inser man att han nog har rätt i att kyrkan bejakar det svåra och tunga och tröstar dem som sörjer. (Då måste man ju visa sina känslor, gråta och tala, kanske t.o.m. kramas!) Att kyrkan sällan karaktäriseras av begrepp som mod, styrka och kraftfullhet.

Mats skriver också om mannens behov att utföra hjältedåd (inte längre att dräpa drakar kanske, men att göra karriär eller hålla på med något byggprojekt) och kvinnans oförstående för hans sätt att så fullt gå inför ett sånt projekt, vad det nu vara må. Min egen reflektion till detta är att kvinnor nog också kan, och gärna skulle vilja gå lika mycket in i sina egna hjältedåd, men att det inte går eftersom det finns barn att ta i beaktande. Och i en kvinnas huvud kommer barnen först, efter hjältedåden. Och hon får dras med att flytta fram sina hjältedåd till efter maten, efter bykhögen, efter skjutsande, what so ever*. För mannen gör det inte. Han tänker först på sitt hjältedåd. Inte av elakhet, men i hans värd kommer hjältedåden först. Sedan barnen. Och maten. Och bykhögen. Om nån säger till. (Och så har vi gått en hopplös ringdans igen om att kvinnor måste vara antingen mamma åt sin man, eller chef åt sin man. Nu orkar jag inte mera länka till de tidigare diskussionerna om det här. Ni får googla själv.)

Huj vad jag känner mig hemsk som skriver sånt här. På farsdag och allt. (Ja, kvinnans lott är ju förstås också att känna skam. Över sånt som den andra parten inte ens funderat på.)

*Tyckte bara ni kan läsa om Finsalongens bykhög också, även om där inte ingår någon könsrollsdiskussion.

Frustrerande

Om den ena ser bilen som en självklarhet, något som helt enkelt finns till för att kunna förflytta sig hur och när som helst och den andra ser den som ett problem, en jobbig grej som måste användas då man skall någonstans. Då kan det leda till en frustration. Jag vet inte i vilken part frustrationen är större. Hos den som ser risker med halka och mörker eller hos den som tycker att två timmars tågväntan med tre barn en fredagkväll bland fulla finländare inte låter som en hit efter en dag i Tallinn.

Tjejer i radio

Monika skriver bra om Tjejerna på radio Extrem.

Vad lämpligt

Precis då man funderat på kvinnor och män i poddar håkar jag att Onekligen Lisa har börjat sända en. Genusöronen på och lyssna då.

Att det skall vara så svårt med Genus

Mitt poddlyssnande fortsätter. Man hittar ju hur mycket intressant som helst. Finsalongerskan undrade ett tag före jul hur etiketten är. Hur man skall hålla sig à jour med andras tänk och tyck och kunna diskutera olika avsnitt. Det är onekligen ett problem om man hittat nåt kul från 2010 som ingen mer kommer ihåg.

Under dagens lyssnarsjok, med lite gott och blandat i öronen slog det mig plötsligt en lite trist sak. Och det vart det häran med Genus. Att. Varför är det alltid två killar eller två chejer som har podden ihop? Värvet är då ett undantag förstås eftersom Kristoffer gör det ensam. Men annars. Allex o Sigge, Filip och Fredrik. En varg söker sin pod. Till exempel.

Är inte risken då att det blir lite enahanda? Att man har lite väl lika åsikt om saker och ting? Å andra sidan har jag ännu inte hittat nån riktigt machomachopodd. Men en sån kan väl inte finnas? För tuffa killar snackar inte. Eller? Dumma dumma fördomar jag har. Och vem skulle orka lyssna? Andra tuffa killar? Bah. Tuffa killar lyssnar inte. (Och nu vågar man kanske inte ens skriva vad som just slår en. Men säger ändå ett ord. Exem) Sånt.

Och chjejer sen. Varför skrattar jag inte högt då jag lyssnar på dem? Sådär bydåreaktigt? Nickar bara medhållande. Något är fel. För kvinnor är ju roliga. Men är de för lika mig? Överraskar de inte mig som kvinna? Liksom överrumplande? Eller håller de inne med sig själva?

Och sen. Om man sätter en man och en kvinna i samma pod. Funkar det? Eller fnissar flickan åt pojkens skämt. Som ett kuttersmycke i etern? (Saker slår en igen. Det kliar.)

Nåja. Bevisligen finns det ju ett program som funkar bra. Med och för båda könen. Både underhållande och tänkvärt om vartannat. Lite fniss. Ibland ett gapskratt. Följande gång måste jag dock lägga närmare fokus på vem av dem jag skrattar åt och vem jag bara småler med. Jag talar förstås om Eftersnack.

Tänkvärt

Här kan ni läsa medan jag festar.

Tala om det här också

Då jag läser Nina Åkestams inlägg om löner inser jag att löner är något man borde tala mer om. Hur skall man annars få nån fason på dem? Förvånandsvärt tyst var det t.ex. om invalidpensionen jag skrev om tidigare. Endast små hummanden hördes i min bekantskapskrets då jag tog upp ämnet. Men inga blogginlägg eller en endaste insändare såg jag om saken. Och jag vet att jag inte har den allra lägsta lönen i universum. Eller kanske? Hur skall jag kunna veta?

När Nina skriver:

"Vi har en tradition av att man ska hålla käften om sin lön, vilket ger arbetsgivaren ett enormt informationsövertag i lönesamtalen." inser man ju i vilken ställning arbetstagaren står. Om man inte vet hur mycket kollegan tjänar vågar man (som kvinna) inte komma med allt för höga krav. Som Nina fortsätter:

"Man kan gå på myten om sig själv som ”ung tjej” som borde vara glad att man över huvud taget har ett jobb."

Män brukar ju inte lida av samma blygsamhet. Därför är väl deras euro 1,20. Män kanske också annars drivs av andra faktorer än kvinnorna. De kanske inte stannar om de inte får den löneförhöjning de vill ha. För (åtminstone bland de familjer jag känner) är det enklare för en man att jobba längre bort, pendla eller göra veckolånga arbetsresor, medan kvinnorna helst jobbar inom kommungränsen för att också kunna sköta dagis- och hobbyrumban samt matlagning. Sorry. Men det är så det är. Lågavlönad kvinna vid spisen som önskar att hon åtminstone skulle få göra en veckoslutslång arbetsresa i året för att vila upp sig.

Offret

Det här är nog bland det asigaste jag sett. En bild i gången kanske man bläddrar förbi i en tidning, men då man ser dem samlade blir det så sjukt så sjukt. Fiskar som är så asiga. Slemmiga, fjälliga, vassa. Kalla, sprattlande, oberäkneliga. Om man förlänger tankegången i inlägget blir det ju ännu värre, alltså. Om mannen ser en suktande blick riktat till sitt könsorgan via dessa bilder, ser jag nog som kvinna snarare en potentiell våldtäkt.

Men. Tvinnar man ännu längre i sina tankar så är det faktiskt mannen som är offret. För. Vad gör en kvinna på riktigt med en fisk? Jo. Hon sprättar upp den med kniv, sliter ut inälvorna och slänger den på grillen för att sedan äta upp den och förvandla den till skit.

Från Mars och Venus

De flesta har väl hört talas om Bechdeltestet. (Om inte skall ni verkligen kolla in Underbara Claras inlägg). Alltså till största delen var de filmer som ploppade upp som exempel såna som jag inte sett för att redan affischen säger att det är boring action utan konversation eller handling överhuvudtaget. Att folk strider kallar jag inte handling, inte heller action. Detta eftersom inget händer innan endera parten vinner. Ser alltså män enbart på sånt? Resten klassas ju tydligen som tjejtjafs.

Och så en viktig sak som Clara tar upp, och som jag inte tänkt på tidigare:

"När jag ser det känner jag mig lätt illamående över hur kvinnor (och män) övas på att sätta sig in i hur män fungerar. När tränar männen på det motsatta?"

Det är ju inte underligt att karlar inte förstår vad kvinnor säger. Inte heller att många kvinnor kan manipulera männen. Till en viss grad. Naturligtvis inte till fullo. Då skulle världen se annorlunda ut.

Smärta

Onekligen intressant att se på. Några invändningar har jag dock. Mannen i fråga är kärnfrisk och stark. Har inte levat med först illamående och sedan ryggsmärtor och foglossning i flera månader. Under förlossningen finns ingen inuti honom som sparkar omkring mellan värkarna på ställen som redan tidigare är ömma. Han lider inte av sömnbrist från dåligt sovda nätter med obekväm mage och ständigt wc-spring. Han tilldelas inte smärta någon annanstans än i magmusklerna. Nästintill komiskt att han skall sitta på en jumpaboll som åtminstone jag upplevde att mest lättar på smärtor i underliv och rygg. Det finns inget att oroa sig för under "förlossningen", inget barn kan ta skada, inte heller han själv. Blir det too much är det bara att sluta. Så psykiskt är detta bara "kul" vilket även syns på hans ansikte. Men jo. Väl värt att titta på! Både för män och kvinnor.

Och på tal om män

Rita fnittrar. Rodnar. Ler. Hon har blivit sedd. Sedd av någon annan. Sedd av en man. Av inte bara en, utan flere män. Sedd i ett annat ljus. Av män. Av män som inte är han.

På tal om gubbar

På tal om gubbar och val. Dagens Hbl var fylld av gubbar. Kvinnorna hade samlat ihop sig i en gemensam annons. Samarbete. Gemenskap. Systerskap. Bland dem fanns även några män. En sådan man kulle jag kunna rösta på. En som kan se sig själv i ett sammanhang och inte bara som en enskild hög person.

Lätt schizofren

Fick idag höra att jag skriver för akademiskt. Att jag är onödigt noga med källor. Att jag inte låter mina egna tankar komma fram. Månne man blivit hjärntvättad av att umgås för mycket med gubbar som behandlar en som en springflicka?

Trädgårdsintresserade män

Visst är det underbart med trädgårdsintresserade män. Jag skulle dock föredra en som älskar motorer. Åtminstone ibland.

Jag, mamma Ingalls

Jag måste ju fråga mina barn hur träffande det här med mig som en Ingallsförälder egentligen är. Och tydligen passar det ganska bra.

Jag är mera mamma än pappa Ingalls. Fast jag är bättre på datorer, teknik och sånt. (Thank God). Sen kan jag mangla lakan. Och laga mat. Och elda. Men jag skulle inte klara av alla råttor och myror och värmen på prärien. Men jag skulle kunna ge stryk åt barnen, om jag vill. (Thank God, igen. För ordet om).

Fast jag säger ju inte - Åh Charles!

Men om pappa står vid vägen säger jag:
-Titta! Där står en stackars ensam liten gubbe vid vägen. Skall vi ta honom på kyyti?
Och det är ju ungefär samma sak. Tycker barnen.