Då jag läser Nina Åkestams inlägg om löner inser jag att löner är något man borde tala mer om. Hur skall man annars få nån fason på dem? Förvånandsvärt tyst var det t.ex. om invalidpensionen jag skrev om tidigare. Endast små hummanden hördes i min bekantskapskrets då jag tog upp ämnet. Men inga blogginlägg eller en endaste insändare såg jag om saken. Och jag vet att jag inte har den allra lägsta lönen i universum. Eller kanske? Hur skall jag kunna veta?
När Nina skriver:
"Vi har en tradition av att man ska hålla käften om sin lön, vilket ger arbetsgivaren ett enormt informationsövertag i lönesamtalen." inser man ju i vilken ställning arbetstagaren står. Om man inte vet hur mycket kollegan tjänar vågar man (som kvinna) inte komma med allt för höga krav. Som Nina fortsätter:
"Man kan gå på myten om sig själv som ”ung tjej” som borde vara glad att man över huvud taget har ett jobb."
Män brukar ju inte lida av samma blygsamhet. Därför är väl deras euro 1,20. Män kanske också annars drivs av andra faktorer än kvinnorna. De kanske inte stannar om de inte får den löneförhöjning de vill ha. För (åtminstone bland de familjer jag känner) är det enklare för en man att jobba längre bort, pendla eller göra veckolånga arbetsresor, medan kvinnorna helst jobbar inom kommungränsen för att också kunna sköta dagis- och hobbyrumban samt matlagning. Sorry. Men det är så det är. Lågavlönad kvinna vid spisen som önskar att hon åtminstone skulle få göra en veckoslutslång arbetsresa i året för att vila upp sig.
Precis. Och råkar man ha hög lön så får man vara ensam för "jag sku aldrig kunna vara tillsammans med en kvinna som har högre lön än jag själv" (citerar icke nämnd man. Flera, förresten.)Det ska tydligen vara den lågavlönade kvinnan vid spisen.
SvaraRaderaMen vad hemskt tänkt av karlarna! Att de hellre väljer en som förtjänar dåligt bara för att inte få mindervärdeskomplex!
SvaraRadera