fredag 15 februari 2013

Att inte lyssna

Skrev om tandläkare redan tidigare. That was nothing! Today was hell!

För några dagar sedan märkte jag att den tand som hade reparerats i september plötsligt hade blivit grå. Ålderdomen kommer inte ensam, tänkte jag först, men insåg ju att jag måste besöka en tandläkare. För första gången i mitt liv tänkte jag att jag borde gå privat så att läkaren förstår vad jag säger. Nu säger jag inte att de tandläkare jag har varit hos varit dåliga, men det gemensamma språket har det varit lite si och så med. Och eftersom jag ju vill veta vad som händer i min mun känns språket väldigt viktigt för mig.

Nå. De privattandläkare jag ringde ville inte ha nya patienter. Så jag ringde HVC i alla fall. Fick genast en tid. Till en ny läkare. Bra. Tänkte jag. Den här är åtminstone svensk- eller finskspråkig. Så att jag får förklarat mitt problem Och hur det känns. Men ack så fel jag hade. Hen var trevlig och pratade helt bra finska. Skötaren var också trevlig och pratade både och. Men ingen av dem lyssnade riktigt. Satte bara genast igång. Vi rotfyller, sa de.

Och jag greps av panik. Riktigt på riktigt. För jag har varit med om det en gång och det var vidrigt. Den tandläkaren sade att rötterna är döda och att det inte behövs nån bedövning. Den tandläkaren hade fel. Och jag har fortfarande ångest då jag tänker på den fruktansvärda smärta jag kände då. Jag blir kallsvettig och illamående.

Dessutom hade jag Kotten med mig eftersom jag bara skulle kolla upp tanden. Trodde jag. Ville inte att hon skulle se mig panikslagen och få tandläkarskräck för resten av sitt liv. Vilket förstås fördubblade min panik så att jag till sist sa det högt. Jag får panik!

Och det hjälpte. De stannade upp. Gav mer bedövning och sade att de har tid att vänta. Men fortfarande lyssnade de inte. Pysslade med sitt. Till slut frågade jag vilken tand det är som är rotfylld från tidigare eftersom jag redan några gånger försökt säga att jag ju tror att det är just den här de tänker rotfylla som redan är rotfylld. Sköterskan letade fram mina röntgenbilder. Och tammegomorron. Visst var det precis som jag trodde.

Lättnad och förvirrning i min hjärna. Undrar hur det var i deras?

Hur som helst dog jag inte. De slipade och fixade och lappade ihop. Bad mig komma tillbaka för en skruv. En skruv? Hur låter det i era öron? I mina låter det som tortyr. Måste fråga och fick nog svar. Till sist frågade jag något om hur tanden så plötsligt blivit grå eftersom det säkert är 15 år sedan rotfyllningen.

-Va, har du en grå tand?

-Att jå. Det var därför jag kom hit.


2 kommentarer:

  1. Nämen. Alltså. Jag blev ordlös med gapande mun.

    SvaraRadera