Att jå. Man kan också lyssna på engelska podcaster men det hör inte hit.
Har lyssnat mycket på Värvet de senaste veckorna och på en del andra svenska poddar också. De är intressanta, underhållande och perfekta att promenera till. Och det finns hur mycket som helst att säga om dem, men just nu är det speciellt en sak som jag funderar på. Nämligen. Min identitet. Som finlandssvensk.
Världen är så stor. Men ändå så liten. För. Jag förstår förstås allt de säger i de svenska poddarna. Jag känner till personerna de snackar med och om. Jag känner igen diskussionen. Men sen ändå inte. För jag lyssnar ju inte på svensk radio. Jag kollar bara ibland på svensk tv. Läser aldrig svenska veckotidningar eller dagspress. Nästan aldrig. Det finns en distans som är större än havet mellan oss. I jämförelse med om poddarna skulle vara finlandssvenska.
Det är klart att jag inte skulle känna Värvets gäster personligen om jag bodde i Sverige. Inte ens om jag bodde i Stockholm. Men skulle Värvet göras på finlandssvenska är jag säker på att distansen inte skulle finnas där. Antagligen skulle man ha träffat de flesta som skulle bli intervjuade. Eller åtminstone skulle man veta vem de är. Om inte annat skulle man känna deras mosters dotters pojkvän. Eller någå. Och då skulle det ju inte kännas trovärdigt. Alls. För den världen är så liten. Så liten. Så. Liten.
Å andra sidan. Är ju min värld mycket större än svenskarnas. För jag kan ju också lyssna på finska poddar. Och förstå allt de säger. Men sen ändå inte. Inte alls.
Och har nån tips på finska å finlandssvenska podsändningar, så låt rasa. Så att min värld både kan växa och krympa på samma gång.
Efter flytten till Sverige har jag tänkt mycket på att som finlandssvensk kommer man aldrig att få känna på hur det känns att leva i ett land där "alla är som oss". Man kommer aldrig att veta hur det känns att tillhöra en majoritet. Och det är sorligt. För vi ligger någonstans mittemellan. Ju längre man bor i Sverige desto fler likheter och skillnader hittar man. Saker som man aldrig tänkt på eller reflekterat över dyker plötsligt upp. Och nu är vi inne i nästa steg också. Våra barn talar inte längre som vi föräldrar. Och hur mycket av identiteten sitter i språket?
SvaraRadera