Att det skall vara så svårt med Genus

Mitt poddlyssnande fortsätter. Man hittar ju hur mycket intressant som helst. Finsalongerskan undrade ett tag före jul hur etiketten är. Hur man skall hålla sig à jour med andras tänk och tyck och kunna diskutera olika avsnitt. Det är onekligen ett problem om man hittat nåt kul från 2010 som ingen mer kommer ihåg.

Under dagens lyssnarsjok, med lite gott och blandat i öronen slog det mig plötsligt en lite trist sak. Och det vart det häran med Genus. Att. Varför är det alltid två killar eller två chejer som har podden ihop? Värvet är då ett undantag förstås eftersom Kristoffer gör det ensam. Men annars. Allex o Sigge, Filip och Fredrik. En varg söker sin pod. Till exempel.

Är inte risken då att det blir lite enahanda? Att man har lite väl lika åsikt om saker och ting? Å andra sidan har jag ännu inte hittat nån riktigt machomachopodd. Men en sån kan väl inte finnas? För tuffa killar snackar inte. Eller? Dumma dumma fördomar jag har. Och vem skulle orka lyssna? Andra tuffa killar? Bah. Tuffa killar lyssnar inte. (Och nu vågar man kanske inte ens skriva vad som just slår en. Men säger ändå ett ord. Exem) Sånt.

Och chjejer sen. Varför skrattar jag inte högt då jag lyssnar på dem? Sådär bydåreaktigt? Nickar bara medhållande. Något är fel. För kvinnor är ju roliga. Men är de för lika mig? Överraskar de inte mig som kvinna? Liksom överrumplande? Eller håller de inne med sig själva?

Och sen. Om man sätter en man och en kvinna i samma pod. Funkar det? Eller fnissar flickan åt pojkens skämt. Som ett kuttersmycke i etern? (Saker slår en igen. Det kliar.)

Nåja. Bevisligen finns det ju ett program som funkar bra. Med och för båda könen. Både underhållande och tänkvärt om vartannat. Lite fniss. Ibland ett gapskratt. Följande gång måste jag dock lägga närmare fokus på vem av dem jag skrattar åt och vem jag bara småler med. Jag talar förstås om Eftersnack.