fredag 29 april 2011

I morgon den här tiden...

...kommer jag att vara en mycket trött mamma. Hoppeligen ändå en glad och nöjd en. För då är det bara 9 timmar kvar tills Disneyland öppnar. För vår dag 2. Hoppas det blir så roligt som vi alla tror. Nu i säng, så vi inte missar flyget eller somnar i bergochdalbanan.

torsdag 28 april 2011

Män och litteratur

Tapani Ritamäki skriver i dagens Impuls/Hbl om E-boken och männen. Mycket läsvärd. Hinner inte skriva ner alla tankar det väckte hos mig. Men läs den.

Bara en sak skall jag skribbla om: Att den tidigare så kvinnodominerade bokbranschen börjar maskuliniseras.

Det här gäller, tycker jag också för andra kulturområden. Tekniken in, männen in. Tekniken in, kvinnorna ut? Det är frågan. I alla fall faller många äldre kvinnor ut. Som inte kan/vill/orkar hänga med i teknikens underbara värld.

Men det är ju på många ställen det rör sig. Makten in, männen in. Makten ut, kvinnorna ut. Framför allt: Kvinnorna in, makten ut! Förr var det utbildning som betydde makt. Nu har kvinnorna gått förbi männen där. Pengar ger också makt och där är ännu kvinnan efter, men det tar sig långsamt men säkert.

Jag tror tekniken är den nya makten. Det är via tekniken männen hittar nya sätt att hålla sig vid makten.

onsdag 27 april 2011

Two in one

Flashmob i Grey´s Anatomy. Say no more.

tisdag 26 april 2011

Stilar och mode

Det blev ju intressant det här. Att fundera på stilar och mode. Peppe bad folk beskriva sin stil och undrade vem man tycker att har en snygg stil. Så här svarade jag:

Praktisk och bekväm är min stil. Om man nu kan kalla det stil. Köper sällan kläder överhuvudtaget. Hittar ibland fina kläder som jag köper för att ha på jobbet. Men tar jag dem på mig så är det banne mig en sådan dag att jag hamnar kånka 200 meter svart elkabel och sen var ju inte de fina kläderna så snygga mer.

Gillar färger. Vilket resulterar i att jag har många snygga övredelar och många snygga nedredelar som inte går att kombinera. Så de hålls i garderoben medan jag sätter på mig det trygga svarta. Tycker det är snyggt med accessoarer och smycken på andra, men känner mig själv som en julgran i sånt. Enkelt och tydligt skall det vara.

Intressant nog kommer jag på en massa mänskor som jag upplever att har en kiva stil. Men det handlar egentligen om självsäkerhet, glada ögon och intelligens. Inte minns jag vad de har på sig.

Och nu utvecklar jag lite:
Det är för det första helt fantastiskt att folk har olika stilar. Att inte alla ser lika ut. Även om personligheten är intressantare än klädesplaggen man har på sig. Men mode som fenomen förstår jag inte riktigt. För alla passar ju inte i samma kläder. Eller i samma färger. Just nu finns det glädjande mycket lila och turkost (Nå, sist jag var i en klädaffär i alla fall) Men ibland finns det endast mörkblått och beige en hel jävla säsong. Under den perioden hittar jag inget jag vill ha på mig. Sen är det ju konstigt att alla skall gå med samma skärning också. Oberoende var på kroppen man har midjan, om man ens har någon. Eller hur pinniga eller tjocka ben man har. Vissa kläder som ser helt sjukt bra ut på andra funkar absolut inte på mig. Ta t.ex. Karins favoritplagg. Hur snyggt som helst. Sätter jag samma sak på mig ser jag ut som Moster Greta som skall ut och mjölka.

Just nu skulle jag vilja ha ett par megahöga jeans. Men det går inte att hitta. För det är out. Konstigt nog. För 80-talet är ju annars ganska in. Liksom 50-talet. Nå. Kanske det bara är jag som inte har tålamod att gå omkring i butiker? Förut hängde jag mycket på loppisar, men det är ganska tidskrävande. Inte nog med att man skall fynda något snyggt, det skall råka vara rätt storlek också.

Det här med 80-tal är ju också intressant. Jag kan se att en del plagg har sin charm, men alla högstadieflashbacks jag får gör att jag absolut inte vill klä mig i det. Nu har jag full förståelse för alla dem som i början av 90-talet var minst tio år äldre än jag och som rullade med ögonen då jag glädjestrålande visade mina äkta James från 70-talet. Jag trivdes så bra som hippie. Och batikbrud. Och som grunge. Men sen blev jag vuxen på riktigt och nu känns det ju inte riktigt fräscht mer att klä sig så. So I am lost.

Men 50-tals mode. Det är snyggt på riktigt. Men inte kan jag riktigt klä mig som Tifa DeLeone. Hur snyggt jag än tycker att det är. Redan läppstift gör mig obekväm till vardags. Och så har jag ju inte den figuren. Inte riktigt. Men nästan. Kanske. Nångång, nånstans...Somewhere...

Förresten. Twin Peaks. Det vart snyggt det. Tänk så bra det funkade då, och hur bra det funkar ännu. Inte Laura Palmer, dock. Hon var out redan då. Men så var hon ju död också. Fast snyggast var hon faktiskt iklädd plastpåsen.

En som alltid har en säker stil är Kirjatoukka. Tyvärr finns det inte bilder på henne i bloggen, men kika in där ändå. Hon visar upp en hel del annat fint. Och just nu är hon på jakt efter fina kläder.

fredag 22 april 2011

Mer mode

A.
Herriguuud. Jag är ju inte alls out! När man kollar närmare på hel-looks som jag skrev om i föregående inlägg, inser man ju plötsligt att man är värsta coola bruden. Såå jävla in. På stugan, alltså. Det är ju dit jag släpat all rojna jag gick klädd i under högstadiet.

B.
Karin skriver i husis modeplock att Konsumtion inte är stil. Just det. Eller, ja. Hon har ju lånat tankarna ur boken Modemanifestet - De stilsmartas handbok. Av Sofia Hedström. För den som är mer intresserad än jag. Nå. Pointen är. Att "vi förlorar vår egen stil i det snabba trendflödet. Det är först när vi slutar fokusera på vad vi inte har i vår garderob, och i stället använder det vi har, som vi hittar vår stil."
Sant. Så jag är väl trendig även ur denna synvinkel.

Ps. Varför envisas hon ännu med de där 80-talsbrillorna och hatten på sned, då hon har ett sånt ljuvligt rött hårsvall med fina stora lockar?

C.
Åker till Paris om en vecka. Shit! Hur stajlig lyckas jag se ut där? I amningsblus, fotsida skor och en sunkig gammal babybjörn.

torsdag 21 april 2011

Så fruktansvärt out

Varför är jag så fruktansvärt out? Nu pratar jag inte om mina kläder, eller vilken frisyr jag har. Just nu duger det med helt och rent. Fast ibland skulle man kanske vilja vara lite fin. Men det funkar ju inte ens då. För jag är ju så out. Så out, att jag inte själv skulle känna mig snygg i världens hippaste kläder. Ens.

Det här började jag fundera på då jag stötte på hel-looks. Eftersom jag inte är modeintresserad så har jag förstås inte stött på sidan tidigare. Men huh. De flesta kreationerna tyckte jag faktiskt inte om. Som att ha sprungit igenom en UFF-låda och sen låtit sig bli fotograferad.

Orsaken till att jag hittade dit nu var att jag fick för mig att kolla in folks allra första blogginlägg. Ganska skoj, faktiskt. Att se hur bloggar utvecklats och hur det kom sig att man började blogga. Det var Peppe som skrev om hel-looks. Redan 2005. Bl.a. så här kunde man se ut då.

onsdag 20 april 2011

Flashmob

Alltså flashmob. Jag vill delta i en sån. Nångång. Antingen med i arrangemangen, eller sen som oförstående publik. Det skulle va så ljuvligt. My life is a musical.

Den här drömmen hade jag redan låååångt innan jag sett eller hört att man kan göra sådant. I matkön på Finns, till exempel. Den var så lång och så tyst. Golvet så skinande rött. Och stadiga vita bord man kunde ha hoppat upp på. Bara en enda gång. Det skulle ha vait så kul. Men how boring att göra det ensam?

Tänk om man skulle arrangera en mob med sannfinländartema. Medan ni funderar på saken kan kolla in två svenska mobbar på Miira Johannas blogg. Sen tar jag emot anmälningar om nån känner sig manad. Blir vi tillräckligt många (fler än hundra) söker jag pengar från kulturfonden. I promise.

Jag kallar henne Gulla

På riktigt. Det låter ju helt sjukt. Men jag har kallat henne Gulla i flera dagar nu. Men hon är ju så gullig. Min lilla Gulla. Tur att dopet har varit för länge sen. Gulla Kugull. Det skulle ha varit fint.

måndag 18 april 2011

Plakatet

Göran Djupsund sade i gårdagens hurtiga valvaka på FST något ganska viktigt. Nämligen. Att alla de här röstarna har funnits förut också. Med samma tankar. Nu har de bara fått ett plakat att ställa sig under. Och det är ju ganska skrämmande. Förut har dessa röster spritts jämnare i partierna och få av deras största anhängare har kommit ända in. Men nu är de mobiliserade. Stort.

Ärligt talat måste jag säga att de är ganska modiga. Att våga ställa upp i ett parti som sannfinnländrana. Att våga vara sannfinländare helt öppet. Det skulle jag aldrig våga. För vi lever ju inte i olika världar. Faktiskt inte. Fast det känns så. Men de sannfinländska rösterna är väldigt jämt delade över landet. Det är inte någon konstig genmanipulerad stam i långtbortistan som röstat på dem. Det är folk som du och jag. Folk i din stad, på din gata, kanske rent av i din trappa, i ditt hus. I din familj?

Jag tror att Maria Wetterstrand hade väldigt rätt då hon i en intervju igår sade att hon tror att de finska paritierna gjort fel då de i stället för att säga i från på skarpen valt att gå ner på samma nivå som sannfinländarna. Även om de andra kanske inte varit av samma åsikt har de ändå på detta sätt gett legitimitet åt sannfinländarnas åsikter. Enligt henne är det endast Sfp och de gröna som stått emot och att det är därför de inte tappat så många röstare. Nå. Det här höll ju inte riktigt för de gröna. Men nog för Sfp.

Karmanjaka

Jag  hoppas att jag har fel, men det känns just nu som om boken om Bröderna Lejonhjärta har fått en skugga över sig. Varje gång jag tänker på valet och sannfinnländarna ser jag bara en massa Tengilshjälmar och de mörka dystra bergen i Karmajaka framför mig.

Så hopplös framtid tror jag inte vi går till mötes, men åtminstone boken lyckades de förstöra för mig.

söndag 17 april 2011

Vinnare och förlorare

Anna skrev för ett tag sedan om att rösta på vinnare. Tänk att folk faktiskt tänker så. Visst vill jag ju att den jag röstar på skall komma in, men inte för att jag skall få känna mig som en vinnare, utan för att jag, förstås, röstar på en bra kandidat.

Men det är kanske en fråga om självsäkerhet? Om andra inte röstar som jag gör. Då är det ju de som är losers. Inte jag. Eller?

lördag 16 april 2011

Solglasögon

Diggar inte. Känner inte igen en enda kotte på stan.

torsdag 14 april 2011

Fy skäms på er gåbbar!

I tåget, på andra sidan gången satt tre finlandssvenska gåbbar från Ekenäs. Serveringsvagnen kom. De beställde. På finska. Försäljaren, en ung snygg kille svarade på svenska. Men nej. Dessa gåbbar höll sig envist till finska. Utom då de snackade med varandra. T.o.m. då han sade slutsumman på båda språken svarades det på finska. Just because I can, liksom.

Bara därför måste jag också äta på tåget. Högt och ljudligt på svenska. Och jag fick allt vad jag ville ha. Och ett leende på köpet.

Logotyper

Karis telefon har ny logo. Och den är helt ok tycker jag. Pigger å glader. Å lite tuffer me.

Men. Men, men, men. Nu vill det sig inte sämre än att de fysiskt befinner sig i ett hus av rödtegel. Och mot den bakgrunden funkar logon inte alls. Vem var det som tänkte? Eller snarare lät bli att tänka på vart den största av alla dessa skyltar skulle monteras? Nu är det bara så att man måste måla alla tegelväggar svarta. Annars kan jag aldrig mera äta på Koti-pizza.

tisdag 12 april 2011

Skärpningsdag

I morgon hinner jag inte blogga. Det skall lagas mjöd (skolans påskbasar), kakbotten (Discodancer fyller år), köttsoppa och grahamssemlor (mat till många). Sen behövs det definitivt städas. Drömde i natt att Kotten lärt sig krypa och sen kunde jag inte hitta henne. Panik! Letade överallt. Men under alla soffor och i alla hörn fanns bara stora, eländiga dammråttor. Vågade inte ringa efter hjälp heller, då folk skulle se hur skitigt vi har det. Så jo, det behöver städas. Sen skall några byxor sys in och några sys upp. Helst skulle fönstren behöva bli rena också.

Så i morgon hinner jag inte blogga. Skall vi slå vad om att tidningarna väller av bloggmaterial just i morgon?

Män och mansrörelser

Magma plockar upp Borgåbladets  och Östra Nylands ledare skiven av Jan-Erik Andelin 9.4. Mycket tankeväckande. Smaka t.ex. på detta:

"Vill du göra ett tankeexperiment så tänk ut en kvinna, som du utan att tveka kan kalla en loser. Det är överraskande svårt."

 Men texten handlar inte om kvinnor, utan om män.

lördag 9 april 2011

Mona Lisa

Enligt västis skall forskare nu gräva upp den grav man tror att Mona Lisa ligger i. Ja, eller, kvinnan som kanske modellade för Leonardo då det begav sig. Orsaken till att man skall skända graven är att man tror att man nu äntligen skall finna mysteriet med Mona Lisas smil.

Alltså jå. Forskning i all ära, men please. För det första är man inte ens säker på om det ens är rätt kvinna. För det andra syns nog inte smilet på hennes läppar mer.

Och hej. Är det nu faktiskt så konstigt att en kvinna smajlar på ett porträtt?

fredag 8 april 2011

Högläsning

Man kunde kanske tro att jag är en högläsare av största mått. Men icke. Jag blir lätt uttråkad. Vilket märks på min röst. Och det gör mig ju ännu mer uttråkad. I värsta fall somnar jag. Fast ibland blir det riktigt roliga sagor då jag i min slummer läser väldigt konstiga saker. Då brukar killarna skratta. Men helst vill de att pappa läser.

Men det är ju skillnad på böcker och böcker. Just nu är det Bröderna Lejonhjärta jag läser för Bröderna Lervikshjärta. Och då ni. Vaknar högläsarmamman till liv. För den är ju så bra. Och texten löper så fint. Den är så vacker, både texten och sagan. Astrid visste minsann var man sätter punkt och var det blir bättre med kommatecken. Eller är det bara jag som är så präglad? Har ju läst just den boken miljonertroljoner gånger. Som alla Lindgrens sagor.

Förresten tyckte jag att pappa borde ha läst Lejonhjärta för barnen. För han minns den ju inte ens (!?!). Men då sa barnen bestämt stopp.

-Jag tycker du skall läsa, mamma. För du är så bra på Astrid Lindgren.

torsdag 7 april 2011

Hjälper Sylvia att sprida valknarket

Sylvia skriver om valknarket. Intressant fenomen. Endel bryr sig blanka katten och andra laddar upp med chips.

Men sen finns det de här som orkar masa sig till valurnan men inte fixar att skriva en siffra på en lapp. Hur hemskt är inte det? Kalle Ankarösterna får tala för sig själv, men jag tänker på dem som kanske i stället skriver kandidatens namn. Eller så slarvigt att man inte kan läsa. Alltså de har tänkt, och de har kravlat sig ända till urnan. Men resultatet är ändå noll. Man blir galen av tanken. Eller. Det kan ju vara de som hade röstat på, ur min synvinkel, fel parti som har måkat. Hoppas. Hoppas.

Men sen skriver Sylvia också en annan sak. En viktig sak. Att hon alltid röstar på valdagen. Och att hon tar med sig sitt barn. Själva valdagen kanske inte är så viktig. Men att involvera sina barn. Så de vet vad det handlar om från barnsben. Och att de förstår innebörden. Så att de själva också röstar då de får möjlighet i framtiden.

Opp och ner, ner och opp

Grisen gal i granens topp.

Att fokusera rätt, var det , ja.

Var på ett möte igår igen. Opp och ner, ner och opp. Mötet i sig var ju helt ok. Opp och ner, ner och opp. Medan lillan var på jobb med pappa. Opp och ner, ner och opp. Men det satte griller i huvudet på mig. Opp och ner, ner och opp.

Framtiden. Jag vill och vill inte fundera på framtiden. Opp och ner, ner och opp. Jag vill koncentrera mig på min familj. Opp och ner, ner och opp. Jag vill för en gångs skull njuta av här och nu. Opp och ner, ner och opp.

Det var inte så här jag tänkte mig mammaledigheten. Opp och ner, ner och opp.

onsdag 6 april 2011

Synd om?

Finsalongs-Anna fick mig att plocka upp den olästa husisen mitt i natten. Men orkar bara läsa om kravet på att hämta tidigt på dagis

Pjåsk. Säger jag. Visst, visst. Det finns statusmänskor. Men dem kan man ju skita i. Den här problematiken har uppstått nån helt annanstans. Ingressen ger en vink: Är det synd om de barn som är sist kvar på dagis eller eftis? 

Nej det är det inte. (I slutet av artikeln får vi dessutom veta att det snarare är tvärtom)

Det springande problemet är inte att det kanske är synd om barnen. Det springande problemet är istället föräldrarnas rädsla för att det skall vara synd om deras barn. För i längden kanske lilla Pelle inte tycker om sin mamma för att mamma gjort så att det är synd om Pelle. Och det vill inte mamma. Att Pelle skall vara arg på henne. Att sånt.

Sov gott och hämta din unge då det passar dig. Inte då det passar grannfruarna. Eller dagistanten.


tisdag 5 april 2011

Valaffischer

Åkte till simhallen med äldsta sonen och på vägen dit roade vi oss med att analysera valaffischerna längs vägenrenen. Eller jag roade mig. Han analyserade. Eller rättare sagt. Han analyserade och jag höll med. Han har öga, nämligen.

Alla som har fotat sig i helfigur går fett bort. Det är den klart största måkan. Om man vill bli invald. För små affischer får det inte heller vara. Och siffran måste synas. Liksom namnet. (Man måste ju veta vem man röstar på).

Ansiktsbild är det bästa. Men det får inte vara alltför stort ansikte. Då kanske man tror att personen är hög i korken. Och enfärgad bakgrund. Helst vit. Eller ja. Det var kanske för att valen av bakrundsfärger inte verkar ha kommit från detta årtusende. Vad har folk för lay-outare riktigt?

Nå. Killen upptäckte också att Fredrika Åkerö inte har några affischer uppe överhuvudtaget. Fast hon faktiskt skall vara med.

Men hon uppfyller hans övriga kriterier tyckte han. Här kommer de viktigaste egenskaperna för en riksdagsvalskandidat. Enligt nioåringen:

1. Den skall tänka på barn också.
2. Den skall vara bra på affärer och sånt. Veta vad den gör, liksom.
3. Och sen skall den vara från Karis. Så den vet vad vi behöver här.

Fokusera rätt

Plötsligt har det varit en massa intressanta möten och träffar med kulturfolk. Såna jag umgås med då jag är på jobb. Såna som ger mig inspiration, arbetsglädje och en del jävlaranamma. Både i gott och ont. Mest gott, dock. Bör tilläggas. Och det ger mig en massa energi. Mycket sprudel.

Men samtidigt. Det är inte där jag skall fokusera nu. Andra kanske kan fokusera på kulturfrågor då de är mammalediga. För många är det kanske just under den tiden man tar sig tid för sånt. Men för mig tar arbetsrollen så lätt över. Och tankarna borde få hållas hemma. Åtminstone så länge jag är hemma.

måndag 4 april 2011

Språkstrid

Magma länkar till Borgåbladets ledare, skriven av Sune Portin den 1.4. Tyvärr är det inget aprilskämt.

Det hela slutar så här:

Det är visserligen tjatigt att dra fram nazisterna i tid och otid, men här är det svårt at låta bli att minnas hur Tysklands judar först beskylldes för konspirationer mot "riktiga" tyskar, varefter man ville deportera dem och till slut gasade man ihjäl dem.


Man blir så arg. Skall mina barn växa upp med det här? 

Bröderna Lervikshjärta

De är så fina de små liven. Som tycker det är så spännande. Men inte för spännande. Mamma sitter ju bredvid.

Men ack, deras kära mor. Så sorgligt hon tycker det är. Hur svårt hon har att hålla undan tårarna då Skorpan hostar. Då de hoppar mot Jonathans död och då Skorpan saknar. Och glädjetårarna då bröderna ses igen. Håller om varandra. Bara ser på varandra och ler. Så som det kan vara mellan bröder.

Det är riktigt svårt att läsa. Inte för Bröderna Lervikshjärta. Men för mig.