Stilar och mode

Det blev ju intressant det här. Att fundera på stilar och mode. Peppe bad folk beskriva sin stil och undrade vem man tycker att har en snygg stil. Så här svarade jag:

Praktisk och bekväm är min stil. Om man nu kan kalla det stil. Köper sällan kläder överhuvudtaget. Hittar ibland fina kläder som jag köper för att ha på jobbet. Men tar jag dem på mig så är det banne mig en sådan dag att jag hamnar kånka 200 meter svart elkabel och sen var ju inte de fina kläderna så snygga mer.

Gillar färger. Vilket resulterar i att jag har många snygga övredelar och många snygga nedredelar som inte går att kombinera. Så de hålls i garderoben medan jag sätter på mig det trygga svarta. Tycker det är snyggt med accessoarer och smycken på andra, men känner mig själv som en julgran i sånt. Enkelt och tydligt skall det vara.

Intressant nog kommer jag på en massa mänskor som jag upplever att har en kiva stil. Men det handlar egentligen om självsäkerhet, glada ögon och intelligens. Inte minns jag vad de har på sig.

Och nu utvecklar jag lite:
Det är för det första helt fantastiskt att folk har olika stilar. Att inte alla ser lika ut. Även om personligheten är intressantare än klädesplaggen man har på sig. Men mode som fenomen förstår jag inte riktigt. För alla passar ju inte i samma kläder. Eller i samma färger. Just nu finns det glädjande mycket lila och turkost (Nå, sist jag var i en klädaffär i alla fall) Men ibland finns det endast mörkblått och beige en hel jävla säsong. Under den perioden hittar jag inget jag vill ha på mig. Sen är det ju konstigt att alla skall gå med samma skärning också. Oberoende var på kroppen man har midjan, om man ens har någon. Eller hur pinniga eller tjocka ben man har. Vissa kläder som ser helt sjukt bra ut på andra funkar absolut inte på mig. Ta t.ex. Karins favoritplagg. Hur snyggt som helst. Sätter jag samma sak på mig ser jag ut som Moster Greta som skall ut och mjölka.

Just nu skulle jag vilja ha ett par megahöga jeans. Men det går inte att hitta. För det är out. Konstigt nog. För 80-talet är ju annars ganska in. Liksom 50-talet. Nå. Kanske det bara är jag som inte har tålamod att gå omkring i butiker? Förut hängde jag mycket på loppisar, men det är ganska tidskrävande. Inte nog med att man skall fynda något snyggt, det skall råka vara rätt storlek också.

Det här med 80-tal är ju också intressant. Jag kan se att en del plagg har sin charm, men alla högstadieflashbacks jag får gör att jag absolut inte vill klä mig i det. Nu har jag full förståelse för alla dem som i början av 90-talet var minst tio år äldre än jag och som rullade med ögonen då jag glädjestrålande visade mina äkta James från 70-talet. Jag trivdes så bra som hippie. Och batikbrud. Och som grunge. Men sen blev jag vuxen på riktigt och nu känns det ju inte riktigt fräscht mer att klä sig så. So I am lost.

Men 50-tals mode. Det är snyggt på riktigt. Men inte kan jag riktigt klä mig som Tifa DeLeone. Hur snyggt jag än tycker att det är. Redan läppstift gör mig obekväm till vardags. Och så har jag ju inte den figuren. Inte riktigt. Men nästan. Kanske. Nångång, nånstans...Somewhere...

Förresten. Twin Peaks. Det vart snyggt det. Tänk så bra det funkade då, och hur bra det funkar ännu. Inte Laura Palmer, dock. Hon var out redan då. Men så var hon ju död också. Fast snyggast var hon faktiskt iklädd plastpåsen.

En som alltid har en säker stil är Kirjatoukka. Tyvärr finns det inte bilder på henne i bloggen, men kika in där ändå. Hon visar upp en hel del annat fint. Och just nu är hon på jakt efter fina kläder.