torsdag 16 januari 2014

Att vara duktig

Humlan skriver skrämmande bra text om att vara duktig:

"Själv minns jag att jag blev tvingad att sjunga solo i på tvåan i lågstadiet och att jag hade sån vansinnig ångest över det eftersom sången var i alldeles fel tonläge och jag upplevde att jag inte kunde den alls. Minns att jag bad och bad att jag inte skulle behöva sjunga ensam men musikläraren tyckte absolut att jag skulle göra det. Jag hade sån ångest och framförandet lät för jävligt och jag mådde mycket dåligt efteråt. En annan gång skulle jag läsa julevangeliet. Det var på ettan i lågstadiet. jag skulle stå på ett bord för att synas längst bak i den fullproppade aulan i Skräbböle skola. Jag hade inget emot att läsa julevangeliet, läsa kunde jag och tyckte det bara var roligt. Däremot tyckte jag det var obehagligt att behöva stå på ett högt bord och svaja i rampljuset. Om man svimmade så skulle fallet bli högt men det var ändå en ganska trevlig upplevelse för Fredrik och Frank från sexan stod bredvid mig på varsin sida och lovade se till att jag inte svajade i golvet. Allt fan har man ställt upp på i sina dagar.

Idag har jag tänkt på att få för mycket ansvar bara för att man upplevs som en ansvarsfull person. Att placeras i gruppen med bråkstakar i Huslig ekonomi för att se till att köttbullarna snällt trillade i stekpannan och inte längs med väggarna t.ex. Och sen, om köttbullarna ändå, trots mina tappra försök att styra upp det, flög längs väggarna så var det liksom jag som fick skäll. Eller jag upplevde det så, det var säkert inte så, men jag upplevde det som att det var mitt fel, att det var jag som inte hade lyckats med uppdraget. Eller om de andra eleverna var försenade så var det alltid vi som var i tid som fick skäll. Också ett mycket märkligt beteende. Det är väl knappast dom som är i tid som behöver den informationen. Eller om man är duktig och snabba att lära sig så får man mer och mer uppgifter. Redan i lågstadiet fick man mer och mer och mer papper att fylla i och räkna. Det var väl helt okej men det kändes ju som att det aldrig tog slut. det blev ju liksom övermäktigt. Vad är det för fel på att chilla sen? Sen när man gjort sitt?


Jag märker att jag får lite ont i bröstbenet när jag tänker på det här.
Att bara för att man klarar en massa så betyder det inte att man orkar eller ens vill en massa.
För till saken hör att människor är överlevare. Vi KLARAR allt möjligt. Också barn klarar en massa. Överlever en massa. Men i något skede klarar man inte av nånting alls mer. Det kommer stopp. Jag klarar inte av detta. Jag kan ingenting och jag vågar ingenting. Jag är fem år gammal och livrädd.
Där är jag nu.

2 kommentarer:

  1. Uff så jag känner igen mig! Duktig-flicka-syndromet är nog inget man får av sig själv utan det får man lära sig i tidig ålder av auktoriteter.

    SvaraRadera
  2. krispigt.ratata.fi21 januari 2014 15:36

    uff, skönt att inte behöva vara barn mer. tycker att det är fruktansvärt skönt att inte längre behöva göra en massa som man var tvungen till i skolan.

    SvaraRadera